Jag vill ha mitt liv tillbaka
Mitt som jag minns det
Då jag visste vart kompassen pekade på
både den inre och yttre
Då jag gick omkring och var småkär
Då fötterna följde dit näsan pekade
Då tiden var oändlig
Då måstena var små och obegripliga
Livet så enkelt.
Så lagom
För jag ville väl inget mera...eller
Frågorna pushade mig frammåt
Backade undan
Det var ju inget för mig
Du var ingen för mig
Backade undan igen
Som jag bedrog mig..
Jag ville se dig mera
Letade runt gathörn
Fikade mig igenom stan, ensam på en trästol
Sökte. Längtade. Drömde mig bort..
Ville våga röra vid din hand
Försiktigt över axeln
Känna ditt hår mellan mina fingrar
Ditt ansikte i mina händer, en kys...nej!
Vågade inte blir rörd tillbaka
Inte då, inte just då.Kanske en annan dag
en annan dag var nog en bättre dag
Var det värt att blotta mig för dig?
Jag ville ju så innerligt visa vem jag var
Den udda figuren som skrattade, verkade öppen och glad
Som alla trodde de visste vem hon var
Göteborg 1992
torsdag 24 juni 2010
Våga bli vxuen, del I
När visste du att du var vuxen, mamma? Jag vet att hon log och gav mig som vanligt ett kryptiskt svar, ett svar att för egen hand tyda.
Jag minns att jag tyckte det var stort att rösta vid 18 år. Men inte som vuxen utan som en vuxen rättighet hos mig som ung och med åsikter. Även detta med att vara politiskt aktiv var inget som man pratade om in min familj. Jag vet inte än idag vad mamma och pappa röstade på. Och helt frankt, har jag aldrig brytt mig. De gjorde en himla stor grej av det politiska lägret inför varje val. De satt och småmuttrade vid köksbordet men bjöd aldrig in till en diskussion. Där och då fick jag en ganska deprimerade bild av politik som något du har för dig själv men ändå markerar. Något du inte tar upp (enligt min pappa) men som är bra att ventilera (enligt mamma). Det säger sig själv att inget ledde någonstans.
20 det är ju bara en siffra men den ger dig rätten att handla ut. Något jag gjorde men inte tyckte var speciellt intressant. Sprit/vin/öl fanns hemma och var inget tabu så Systemet lockade aldrig något vidare. Att handla ut och fixa körkort var de största bevisen; äntligen vuxen, stor, mogen och med fullkomliga åsikter. Körkortet däremot, tog jag två månader innnan studenten. Tack mamma! Hon hade sparat ihop pengar och ansåg att ett körkort var viktigt (personlig frihet och bra när jag skulle söka jobb) och praktiskt för familjen (jag kunde hämta Ylva, handla mm). På uppkörning två vill säga, på den första lyckades jag pricka in alla fel som gick. Jag grät. Det gjorde även killarna i klassen helt öppet när de bommade uppkörningen. Konstigt att killarnas "mjuka sida" syntes bäst ihop med bil (inte helt sant, men i många trista fall..).
Jag hade jag en vuxenchocken när jag fyllde 20. Det var en kris av stora mått. Jag blev firad i dagarna fyra borde med detta varit nöjd. Tvärtom. Vid varje "ja må hon leva..."blev jag påmind om igen att jag fyllt vuxen, blivit "stora damen". Det som var nu, vid 20, som jag klart och tydligt skulle veta vad planen med med mitt liv var. En underliggande önskan och förväntan som låg i luften i huset på Österhedsgatan 6. Nu, vid 20 borde jag stakat ut riktlinjerna, lagt fram delmålen och voílá, vara startklar för mitt vuxna liv!
Jag hade ingen susning om vad jag "ville bli". Vad jag visste var att jag var mycket disillutionerad. Vadå veta? Veta vadå?
Jag hatade att jag inte visste vad min plan var. Jag växte upp i en tydlig akademisk familj där studier på högskola låg dem varmt om hjärtat, något "alla" ska göra. Inget fel på arbetare (vad det nu betydde..) men hade jag börjat i kassan på Konsum utan plan på avancemang, hade jag inte fått ett bra stöd. Kanske från mamma som ändå utgick ifrån människans egna önskan, men även hon var påverkad av sin far (min morfars) orubbliga åsikt om att akademisk utbildning var det enda som någonsin dög.
Så vart pekade min inre arbetskarriärskompass på? No idea. Livet hade oändliga val; resa på Transibiriska järnvägen, aupair i Paris, plocka druvor i Provence (Kibutz kändes för avancerat), tågluffa genom Europa, plugga på fotohögskola, gå omkring och filisofera. Detta slog inte så väl ut i familjen Bruzelius. Jag tror bestämt att om jag vågat mig på ovan drömmar hade mitt vuxna "Sara" vuxit fram fortare än vad som nu skedde.
Att vara vuxen var långt där borta, något mamma och pappa höll på med. Något som fick dem att vara ganska rofyllda en kort period i månaden, för att sedan bytas ut till suckanden, påhopp om att familjens utgifter var höga, "Det här jävla huset kostar.." ett par dagar senare. När barnbidraget kom, blev det roligare hemma. Och godare mat. Vi var inte fattiga, nej vi hade det bra, men likväl hördes grymtningarna månatligen.
Mer om att bli vuxen senare för just nu slåss ni två framför Byggare Bob o det är frukostdags sedan en halvimme tillbaka.
Jag minns att jag tyckte det var stort att rösta vid 18 år. Men inte som vuxen utan som en vuxen rättighet hos mig som ung och med åsikter. Även detta med att vara politiskt aktiv var inget som man pratade om in min familj. Jag vet inte än idag vad mamma och pappa röstade på. Och helt frankt, har jag aldrig brytt mig. De gjorde en himla stor grej av det politiska lägret inför varje val. De satt och småmuttrade vid köksbordet men bjöd aldrig in till en diskussion. Där och då fick jag en ganska deprimerade bild av politik som något du har för dig själv men ändå markerar. Något du inte tar upp (enligt min pappa) men som är bra att ventilera (enligt mamma). Det säger sig själv att inget ledde någonstans.
20 det är ju bara en siffra men den ger dig rätten att handla ut. Något jag gjorde men inte tyckte var speciellt intressant. Sprit/vin/öl fanns hemma och var inget tabu så Systemet lockade aldrig något vidare. Att handla ut och fixa körkort var de största bevisen; äntligen vuxen, stor, mogen och med fullkomliga åsikter. Körkortet däremot, tog jag två månader innnan studenten. Tack mamma! Hon hade sparat ihop pengar och ansåg att ett körkort var viktigt (personlig frihet och bra när jag skulle söka jobb) och praktiskt för familjen (jag kunde hämta Ylva, handla mm). På uppkörning två vill säga, på den första lyckades jag pricka in alla fel som gick. Jag grät. Det gjorde även killarna i klassen helt öppet när de bommade uppkörningen. Konstigt att killarnas "mjuka sida" syntes bäst ihop med bil (inte helt sant, men i många trista fall..).
Jag hade jag en vuxenchocken när jag fyllde 20. Det var en kris av stora mått. Jag blev firad i dagarna fyra borde med detta varit nöjd. Tvärtom. Vid varje "ja må hon leva..."blev jag påmind om igen att jag fyllt vuxen, blivit "stora damen". Det som var nu, vid 20, som jag klart och tydligt skulle veta vad planen med med mitt liv var. En underliggande önskan och förväntan som låg i luften i huset på Österhedsgatan 6. Nu, vid 20 borde jag stakat ut riktlinjerna, lagt fram delmålen och voílá, vara startklar för mitt vuxna liv!
Jag hade ingen susning om vad jag "ville bli". Vad jag visste var att jag var mycket disillutionerad. Vadå veta? Veta vadå?
Jag hatade att jag inte visste vad min plan var. Jag växte upp i en tydlig akademisk familj där studier på högskola låg dem varmt om hjärtat, något "alla" ska göra. Inget fel på arbetare (vad det nu betydde..) men hade jag börjat i kassan på Konsum utan plan på avancemang, hade jag inte fått ett bra stöd. Kanske från mamma som ändå utgick ifrån människans egna önskan, men även hon var påverkad av sin far (min morfars) orubbliga åsikt om att akademisk utbildning var det enda som någonsin dög.
Så vart pekade min inre arbetskarriärskompass på? No idea. Livet hade oändliga val; resa på Transibiriska järnvägen, aupair i Paris, plocka druvor i Provence (Kibutz kändes för avancerat), tågluffa genom Europa, plugga på fotohögskola, gå omkring och filisofera. Detta slog inte så väl ut i familjen Bruzelius. Jag tror bestämt att om jag vågat mig på ovan drömmar hade mitt vuxna "Sara" vuxit fram fortare än vad som nu skedde.
Att vara vuxen var långt där borta, något mamma och pappa höll på med. Något som fick dem att vara ganska rofyllda en kort period i månaden, för att sedan bytas ut till suckanden, påhopp om att familjens utgifter var höga, "Det här jävla huset kostar.." ett par dagar senare. När barnbidraget kom, blev det roligare hemma. Och godare mat. Vi var inte fattiga, nej vi hade det bra, men likväl hördes grymtningarna månatligen.
Mer om att bli vuxen senare för just nu slåss ni två framför Byggare Bob o det är frukostdags sedan en halvimme tillbaka.
söndag 13 juni 2010
Att få älska sitt barn
Jag vill skriva om att älska.
Älska mor och far, som det står i visan, kan tyckas givet. Och det är det i mitt fall, men det givna har inte alltid varit så uppenbart. När konflikterna avlöste varandra var det från min vinkel svårt att se nyttan med min pappa (främst). Det är först nu i vuxen ålder jag börjar förstå begreppet "att älska någon". Bitarna föll på plats i samband med att jag fick er.
Graviditeten med dig Gabriella, var fin. Jag gick omkring och njöt av att vänta dig. Från tredje månaden och fram till förlossningen gick jag med sk förhöjd Hepatos, vilket innebar att jag hade konstant klåda över hela kroppen. Jobbigt men hanterbart.
Så föder jag fram dig, 10 dagars över tiden. Inga detaljer här, de finns uppskrivna i era böcker, men kontentan av 27 h "jävligt tuff" resa var att kärleken till dig fanns där i samma sekund som du landade på mitt bröst! Men älska dig var svårt. I alla fall på det uppenbara sätt vi använder uttrycket "jag älskar dig" på. Vad jag dock inte förstod och visste var att jag visst älskade dig. Ofantligt mycket. Mycket mera än jag någonsin gjort.
För i förlossningsdeprissionen som följde kom katastroftankarna. När jag vilade, promenerade eller skulle sova kom de. T.ex vi åker tåg och jag går av i Borås men inte du och nästa anhalt är Kiruna. Eller att någon tar bilen där du sitter och drar iväg mitt framför ögonen på mig. Eller vi åker båt och du faller överbord. Och så vidare. Enormt påfrestande känsla.
Att vänta dig Molly, var en lugnare resa. Jag mådde bra, kände mig så glad att få vänta ett efterlängtat barn. Ingen klåda, tack och lov, men järnvärden i botten. Jag piggnade väl inte till förrän du var förlöst. 27 h reducerades till 7 h. Att få föda fram dig Molly var fantastiskt! Du levererades du med bravur. Kärleken när du låg på mitt bröst flödade lika mycket som tårarna som rann utmed mina kinder.
Men även denna gång drev stormarna in i mig. Kärlek och lycka, absolut, men skulle jag kunna älska en till liten person såsom hennes storasyster? Söta Molly, vad varken du eller jag visste var att du hade sk "natt-skräck". Den tog överhand, bakband mig i 1,5 år. Skriken väckte mig mellan 6-12 gånger. Varje natt. Ett tungt täcke av dimma och förtvivlan la sig över mig.
Gick det att älska någon som omedvetet märkte mig för livet? Absolut. För trots slutkörd kropp,konstant illamående och yrsel var det kärleken till mitt barn som gjorde att jag ändå gick fram, lyfte upp denna lilla varelse och höll henne nära nära. Gungade, vyssade, pussade, klappade, såg ner på, grät, vyssade igen tills du förhoppningsvis somnade om.
Efter båda era födslar har jag analyserat och grubblat på dessa känslostormar. Många gånger upplevde jag allting så komplicerat, starka känslor slogs om utrymmet. Ska inte livet lugna sig nu när jag blivit förälder? Är det inte detta människan vill, föröka och leva vidare genetiskt? Och genom att få gjort det, vara nöjd och gå vidare? Varför kändes allt så skrämmande?
Tid av analyserande landade äntligen insikten; rädslan att förlora dig Gabriella, är samma som hur mycket jag älskar dig! Att jag älskar dig och aldrig vill att något drabbar dig. Vetskapen om att jag skulle förlora min mamma orsakade en obeskrivlig smärta i mitt bröst för jag älskade henne så mycket.
Att med dig Molly känna hur mitt liv sviktade, att jag höll på att bli galen, men ändå vilja hålla om dig och göra allt för dig. Den kraften fick mig att flyga tusentals år tillbaka och förstå varför människan fortfarande finns kvar på jorden. Det låter helt överpretantiöst, men hade jag som mor inte känt så hade dina chanser till överlevnad inte varit stora.
Nu vet jag hur det känns att älska någon som betyder så mycket för mig.
Älska mor och far, som det står i visan, kan tyckas givet. Och det är det i mitt fall, men det givna har inte alltid varit så uppenbart. När konflikterna avlöste varandra var det från min vinkel svårt att se nyttan med min pappa (främst). Det är först nu i vuxen ålder jag börjar förstå begreppet "att älska någon". Bitarna föll på plats i samband med att jag fick er.
Graviditeten med dig Gabriella, var fin. Jag gick omkring och njöt av att vänta dig. Från tredje månaden och fram till förlossningen gick jag med sk förhöjd Hepatos, vilket innebar att jag hade konstant klåda över hela kroppen. Jobbigt men hanterbart.
Så föder jag fram dig, 10 dagars över tiden. Inga detaljer här, de finns uppskrivna i era böcker, men kontentan av 27 h "jävligt tuff" resa var att kärleken till dig fanns där i samma sekund som du landade på mitt bröst! Men älska dig var svårt. I alla fall på det uppenbara sätt vi använder uttrycket "jag älskar dig" på. Vad jag dock inte förstod och visste var att jag visst älskade dig. Ofantligt mycket. Mycket mera än jag någonsin gjort.
För i förlossningsdeprissionen som följde kom katastroftankarna. När jag vilade, promenerade eller skulle sova kom de. T.ex vi åker tåg och jag går av i Borås men inte du och nästa anhalt är Kiruna. Eller att någon tar bilen där du sitter och drar iväg mitt framför ögonen på mig. Eller vi åker båt och du faller överbord. Och så vidare. Enormt påfrestande känsla.
Att vänta dig Molly, var en lugnare resa. Jag mådde bra, kände mig så glad att få vänta ett efterlängtat barn. Ingen klåda, tack och lov, men järnvärden i botten. Jag piggnade väl inte till förrän du var förlöst. 27 h reducerades till 7 h. Att få föda fram dig Molly var fantastiskt! Du levererades du med bravur. Kärleken när du låg på mitt bröst flödade lika mycket som tårarna som rann utmed mina kinder.
Men även denna gång drev stormarna in i mig. Kärlek och lycka, absolut, men skulle jag kunna älska en till liten person såsom hennes storasyster? Söta Molly, vad varken du eller jag visste var att du hade sk "natt-skräck". Den tog överhand, bakband mig i 1,5 år. Skriken väckte mig mellan 6-12 gånger. Varje natt. Ett tungt täcke av dimma och förtvivlan la sig över mig.
Gick det att älska någon som omedvetet märkte mig för livet? Absolut. För trots slutkörd kropp,konstant illamående och yrsel var det kärleken till mitt barn som gjorde att jag ändå gick fram, lyfte upp denna lilla varelse och höll henne nära nära. Gungade, vyssade, pussade, klappade, såg ner på, grät, vyssade igen tills du förhoppningsvis somnade om.
Efter båda era födslar har jag analyserat och grubblat på dessa känslostormar. Många gånger upplevde jag allting så komplicerat, starka känslor slogs om utrymmet. Ska inte livet lugna sig nu när jag blivit förälder? Är det inte detta människan vill, föröka och leva vidare genetiskt? Och genom att få gjort det, vara nöjd och gå vidare? Varför kändes allt så skrämmande?
Tid av analyserande landade äntligen insikten; rädslan att förlora dig Gabriella, är samma som hur mycket jag älskar dig! Att jag älskar dig och aldrig vill att något drabbar dig. Vetskapen om att jag skulle förlora min mamma orsakade en obeskrivlig smärta i mitt bröst för jag älskade henne så mycket.
Att med dig Molly känna hur mitt liv sviktade, att jag höll på att bli galen, men ändå vilja hålla om dig och göra allt för dig. Den kraften fick mig att flyga tusentals år tillbaka och förstå varför människan fortfarande finns kvar på jorden. Det låter helt överpretantiöst, men hade jag som mor inte känt så hade dina chanser till överlevnad inte varit stora.
Nu vet jag hur det känns att älska någon som betyder så mycket för mig.
lördag 5 juni 2010
Hjärnspöket
Det finns saker om mig som få vet om, och det är ok. För mig.
Men en "sak" vill jag att ni ska känna till därför ni kan råka ut för detsamma. Ni är trots allt mina döttrar och kan ha ärvt samma känsliga sinne.
Sommaren 1990 hyrde mamma och pappa ett fantastiskt hus i Frankrike i en lite by som heter Paysieux utanför Lyon. Den sommaren ville jag gå ner i vikt. Jag åt mycket frukt, tog långa underbara cykelturer, simmande i poolen. Men när resan var över hade det haft motsatt effekt. Det gjorde mig ledsen och jag la än mer fokus på vad jag åt. Jag provade att fasta men det var ett misslyckande som även här fick motsatt effekt.
Jag vet att jag tog upp med mamma vad jag ville äta, att jag ville ändra på det familjen åt. Av detta blev ingen skillnad. Hon antagligen inte orkade eller såg något hot med vad jag just hade påbörjat, så hon fortsatte som vanligt.
Jag tog saken i egna händer. Jag hade upptäkt att jag kunde kontrollera vad jag åt. Jag var "vuxen", ingen kunde fysiskt tvinga mig och det kändes skänt. Matkontrollen tog nu ett stadigt grepp om Sara, på ett sätt jag omöjligt kunde gissa.
Anorexia gjorde sitt inträde i mitt liv.
Med anorexia är det nu så att du inte väljer sjukdommen. För när du fått den vet du inte om det. Du varken ser eller känner den till en början. För du uppfattar den på sätt och vis som en nyfunnen vän. Och du kan inte veta när eller om du kommer se den heller. Just därför är Anorexia lömsk och livsfarlig. Ett hjärnspöke som kan ändra form, som kan vara rysligt svår att fånga in. Den vill bryta ner självkänslan.
Det paradoxala i min historia är att pga Anorexia fann jag mig själv. Jag levde med anorexia under en period då jag också mådde bra! För anorexia, hur jobbig den än var mot mig, var MIN. Jag ägde den, fast den indirekt ägde mig.
Om jag får välja hade jag hellre levt utan den. Nu i backspegeln ser jag att jag ändå hade funnit mig själv. Min nyfikenhet hade lett mig vidare ändå. Den kommer förmodligen aldrig att leva upp. Det var en risk för en 4 år sedan men tack vare min starka självkänsla om mitt befinnande, kunde jag stå emot. Men visst skrämde den mig. den ligger där alltid på lur.
Hur kom det sig att jag ens utvecklade sjukdommen? Det har jag ihop med en mycket duktig och underbar och för mig ovärderlig terapeut, jobbat på. Anorexia kom fram pga flera faktorer (som så oftast vid komplexa psykosociala sjukdommar).
1. osäkerhet och lågt självförtroende
2. begränsningar i att få vara mig själv, utan krav på "duktighet"
3. fysiska händelser riktade mot mig kropp (nu i efterhand vet jag att det var ett pubertalt och idiotiskt sätt att "stöta" /ta kontakt med mig som gick helt åt helvete, både hos offret och förövaren)
4. känsla av att vara något/någon, bli sedd
5. "locket på"-situation hemma
Det stör mig att läsa om och höra hur ungdommar idag använder begreppet som något coolt. Något man går ut med i dagspress för att ytterligare höja (?) sin mediastatus. Att få berätta hur lite de åt, vägde, skar sig mm. Fullkomligt befängt.
Vad min lägsta vikt var behåller jag för mig själv. Bilderna talar sitt språk. Kroppen var bara ett utryck för hur manipulerad hjärnan var.
Men en "sak" vill jag att ni ska känna till därför ni kan råka ut för detsamma. Ni är trots allt mina döttrar och kan ha ärvt samma känsliga sinne.
Sommaren 1990 hyrde mamma och pappa ett fantastiskt hus i Frankrike i en lite by som heter Paysieux utanför Lyon. Den sommaren ville jag gå ner i vikt. Jag åt mycket frukt, tog långa underbara cykelturer, simmande i poolen. Men när resan var över hade det haft motsatt effekt. Det gjorde mig ledsen och jag la än mer fokus på vad jag åt. Jag provade att fasta men det var ett misslyckande som även här fick motsatt effekt.
Jag vet att jag tog upp med mamma vad jag ville äta, att jag ville ändra på det familjen åt. Av detta blev ingen skillnad. Hon antagligen inte orkade eller såg något hot med vad jag just hade påbörjat, så hon fortsatte som vanligt.
Jag tog saken i egna händer. Jag hade upptäkt att jag kunde kontrollera vad jag åt. Jag var "vuxen", ingen kunde fysiskt tvinga mig och det kändes skänt. Matkontrollen tog nu ett stadigt grepp om Sara, på ett sätt jag omöjligt kunde gissa.
Anorexia gjorde sitt inträde i mitt liv.
Med anorexia är det nu så att du inte väljer sjukdommen. För när du fått den vet du inte om det. Du varken ser eller känner den till en början. För du uppfattar den på sätt och vis som en nyfunnen vän. Och du kan inte veta när eller om du kommer se den heller. Just därför är Anorexia lömsk och livsfarlig. Ett hjärnspöke som kan ändra form, som kan vara rysligt svår att fånga in. Den vill bryta ner självkänslan.
Det paradoxala i min historia är att pga Anorexia fann jag mig själv. Jag levde med anorexia under en period då jag också mådde bra! För anorexia, hur jobbig den än var mot mig, var MIN. Jag ägde den, fast den indirekt ägde mig.
Om jag får välja hade jag hellre levt utan den. Nu i backspegeln ser jag att jag ändå hade funnit mig själv. Min nyfikenhet hade lett mig vidare ändå. Den kommer förmodligen aldrig att leva upp. Det var en risk för en 4 år sedan men tack vare min starka självkänsla om mitt befinnande, kunde jag stå emot. Men visst skrämde den mig. den ligger där alltid på lur.
Hur kom det sig att jag ens utvecklade sjukdommen? Det har jag ihop med en mycket duktig och underbar och för mig ovärderlig terapeut, jobbat på. Anorexia kom fram pga flera faktorer (som så oftast vid komplexa psykosociala sjukdommar).
1. osäkerhet och lågt självförtroende
2. begränsningar i att få vara mig själv, utan krav på "duktighet"
3. fysiska händelser riktade mot mig kropp (nu i efterhand vet jag att det var ett pubertalt och idiotiskt sätt att "stöta" /ta kontakt med mig som gick helt åt helvete, både hos offret och förövaren)
4. känsla av att vara något/någon, bli sedd
5. "locket på"-situation hemma
Det stör mig att läsa om och höra hur ungdommar idag använder begreppet som något coolt. Något man går ut med i dagspress för att ytterligare höja (?) sin mediastatus. Att få berätta hur lite de åt, vägde, skar sig mm. Fullkomligt befängt.
Vad min lägsta vikt var behåller jag för mig själv. Bilderna talar sitt språk. Kroppen var bara ett utryck för hur manipulerad hjärnan var.
fredag 4 juni 2010
tisdag 1 juni 2010
Guld och silver
Ibland, nej ofta, undrar jag varför jag inte håller tyst. Varför kan jag helt enkelt inte hålla käft?? Måste jag nödvändightvis kläcka ur mig det första that comes to mind? För inte alltid är det särskilt roligt, inte heller särskilt smart och genomtänkt. Nej, det är sk "spontant".
Svar är: för jag kan inte kontrollera mig. För att jag tror jag måste säga saker som är roliga och få folk att skratta annars förblir jag en grå ointressant mus. Sällan är det någon som snappar upp tråden efter ett Sara-utfall. Situationen uppfattas som ett tecken på osäkerhet, t.o.m förvirring. Men är den verkligen så illa?? Jag vet inget svar, det är därför jag häver ur mig allting, här och nu, ihopp om att i slutet av texten ha hittat ett åtminstone.
Ibland har jag tur och "grodan" blir både kvick och lustig. Det lever jag på en hel dag. Men varför är det så viktigt för mig att vara rolig? Att bli bekräftd? Att tro jag duger endast om jag kan få folk att skratta åt mina skämt? Jag som aldrig kan berätta historier, hur mycket jag än repeterar dem. Detta uttalande verkar folk ha svårt att förstå för de ifrågasätter mig när jag säger det.
Detta är sorligt med sant, det enda skämtet jag kan är "The two tomatoes walking across a street..." Och med DEN kommer jag inte långt på den sociala stegen av kvickheter och underfundiga "slutklämmor". Så jag chansar och hoppas det går hem, att hon/han/de fattar galoppen och skrattar. Och skulle skrattet bytas ut mot förvirrad tystnad slår mitt mentala självförsvar in; "de är inte snabba nog att förstå!"
Denna osäkerhet hänger säkert ihop med att jag växte upp med en pappa som blev totalt förvirrad och bortkollrad när mamma och jag vid middagsbordet pratade och skrattade med varandra. Vi talade i mun på varandra, la in orden i varandras meningar, fullföljde tanken och hade hysteriskt roligt. Men min far ansåg detta vara pladder. Och med pladder är det så att detta är dåligt. För det min far inte förstod, ja det var heller inte värt så mycket uppmärksamhet.
Alltså -prata är silver men tiga är guld. Tråkigt opersonligt ointressant guld..
Svar är: för jag kan inte kontrollera mig. För att jag tror jag måste säga saker som är roliga och få folk att skratta annars förblir jag en grå ointressant mus. Sällan är det någon som snappar upp tråden efter ett Sara-utfall. Situationen uppfattas som ett tecken på osäkerhet, t.o.m förvirring. Men är den verkligen så illa?? Jag vet inget svar, det är därför jag häver ur mig allting, här och nu, ihopp om att i slutet av texten ha hittat ett åtminstone.
Ibland har jag tur och "grodan" blir både kvick och lustig. Det lever jag på en hel dag. Men varför är det så viktigt för mig att vara rolig? Att bli bekräftd? Att tro jag duger endast om jag kan få folk att skratta åt mina skämt? Jag som aldrig kan berätta historier, hur mycket jag än repeterar dem. Detta uttalande verkar folk ha svårt att förstå för de ifrågasätter mig när jag säger det.
Detta är sorligt med sant, det enda skämtet jag kan är "The two tomatoes walking across a street..." Och med DEN kommer jag inte långt på den sociala stegen av kvickheter och underfundiga "slutklämmor". Så jag chansar och hoppas det går hem, att hon/han/de fattar galoppen och skrattar. Och skulle skrattet bytas ut mot förvirrad tystnad slår mitt mentala självförsvar in; "de är inte snabba nog att förstå!"
Denna osäkerhet hänger säkert ihop med att jag växte upp med en pappa som blev totalt förvirrad och bortkollrad när mamma och jag vid middagsbordet pratade och skrattade med varandra. Vi talade i mun på varandra, la in orden i varandras meningar, fullföljde tanken och hade hysteriskt roligt. Men min far ansåg detta vara pladder. Och med pladder är det så att detta är dåligt. För det min far inte förstod, ja det var heller inte värt så mycket uppmärksamhet.
Alltså -prata är silver men tiga är guld. Tråkigt opersonligt ointressant guld..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)