Midsommarnatten

Juli 2010 Gotland, Ljugarn
Sommarnatten är ljummen och genom det öppna fönstret blåser en stilla bris in. Trots svalkan svettas jag. I mörkret utanför husknuten pågår ett liv jag läst om i biologin men inte upplevt på nära håll mer än den gången jag campade med Alan i skogen utanför Tronheim.

Hela campingaktiviteten är intressant att studera på håll. Vi har experterna som fixat full utrustning från Fjällräven, Peak Performance, Kimley mm och som är så redo att det gör ont att titta på dem för man vet att fiaskot ändå ligger och lurar utrustningen till trots. Och så har vi de som rotat på farfars vind och där hittat dennes tangiakök, fiskarhatt, rostig morakniv och som kompletterar utrustningen med ett från lumpentiden blytungt tält i orange militärtyg. Och sedan har vi de mittemellan som plockat lite gammalt, lite nytt lite lånat, lite blått...

Det mest fasionerande om camping, är att folk verkligen tror att ingen annan hör eller ser vad som försigår i just deras tält. ”Vi kryper in, drar igen dragkedjan och sedan är vi borta, ingen kan se oss!” Det kan likaväl vara genomskinliga tält. Jag fann det otroligt obekvämt att älska i ett tält på en välbefolkad camping i Båstad. Det var över trettio grader, svettigt och trångt. Och trots att romantiken spirade i det förhållandet just då, var vetskapen om att vår aktivitet enkelt noterades av de som passerade, ett hinder för njutning. Någon voyeur är jag då rakt inte.

Jag föredrar morgnarna, när min kropp och själ långsamt vaknar upp och tankarna driftar. Eller en vacker ljum sommarkväll; syrsornas sång hörs från ett fönstret på glänt, solens sista strålar dunsar mot trädtopparna, färgar bladverk och grenar guldgula. Då vaknar romantikern i mig, för om något är det ljumma kvällar och sommarvärme får pulsen att slå fortare. Å andra sidan, eftersom så många andra par just i denna tid känner antagligen samma pulshöjning och utför liknande aktivitet tar jag och lämnar statestiken bakom vårpeaken på barnafödande, åt sitt. Jag vill ha kvar min rosa fluffiga midsommardröm,

Åh, den ljuva svenska sommaren.
Låt mig få frossa i drömmen om en slags 40-och 50-tals romantisk sommar; skira vita linnegardiner långsamt fladdrande i vinden. Söta nätta spindelnät i takhörnen. Den honungsfyllda ljuvliga rosendoften ihop med pionerna mjuka doft, slåss om humlor och bins uppmärksamhet. I bersån sittandes på vingliga nötta trämöbler från far- och morföräldrars tid. Ett isbit i glaset med flädersaft. Hembakta småkakor. Kaffet är svart som synden och inmundigas bäst ur nötta koppar på fat. Kvällsdopp med hopp om att få se marled och knott dansandes i luften. Tvätten torkar på tvättlinan uppspänd mellan två tallar. Lukten av sommar och sol på huden efter en dag på stranden och när håret lockar sig sådär obegripligt mycket och gör att ansiktet i spegeln ser helt enkelt bedårande ut. Nötta tofflor på trappan. Fräknar från topp till tå. Målade tånaglar, ungdomlig rosa ton eller blodrött för de mer vågade. Knott och rödmyror. Än värre, bromsar! Flugsmällaren jagar vilt i köket och du ser spår från mygg på tapeten i sovrummet.

Aaahhh, den svenska sommaren. Med eller utan camping.

Mitt spåk

"trallalaa...och jag vill skriva en liten visa om..hmm..och sommarvind. Ja, jag vill sjunga en..hmm...Det går en vind genom..hmm...det blåser till i en tyllgardin och jag vill.."

Den okompletta texten är från den vackraste visan jag hört. Melodin är det som mest berör. Men även text. En dag skall jag ta fram den och sjunga ut för fulla halsar över ett öppet landskap. En av ytterst få visor/sånger då jag kan lyssna på min egna röst utan att bli, rent av äcklad.


Nu sitter jag här, en sommarkväll som snabbt närmar sig midnatt, och funderar på hur jag ska få samman texterna som dunsar runt i skallen på mig. Om jag ska lägga ut det på min blogg, ska det då vara i dagdröms-format eller som en berättelse ur verkliga livet?

Jag vill våga sticka ut mer offentligt och förhoppningsvis ta emot kritik (från de vänliga själar som slänger ett öga på denna finfna personliga blogg) med fortsatt inspiration att skriva vidare. Men vad att göra åt diktar-självförtroendet som dalar likt en sten i vatten?!

Brita (av Geigerstam) sa till mig, efter jag visat upp ett par dikter, att jag skulle fortsätta skriva. Vad menade hon med det? Att jag hade något coming som var bra eller handlade det om hennes personliga intresse för text som en del av ett gott liv? Att rådet att fortsätta mer handlade om hennes tro på skrivandet som någon själsligt befriande, för oss alla, snarare än en eventuell talang? Jag ångrar att jag inte fortsatte fråga henne vad hon menade. Jag skulle stått på mig. Men på Åsen var det ibland, trots kulturella musikkvällar, samtal, P3, DN, Claes (Britas yngste barn) på taffeln och brasans sprakande, svårt att helt våga visa hur talanglös jag var i svenska. Givetvis visste de båda men var vänliga nog att låta det passera som vinden utanför på havreåkern.

Jag minns en midsommarhelg då vi (jag, Brita, morfar och Claes) satt och pös vid matbordet efter att ha avslutat kvällens goda måltid. Brita och Claes börjar prata om texten på en kulturkollumn i Syd Svenskan. De svängde med orden som en dirigent svänger med sin pinne. Kvickheterna och skämt avslöste varandra. Jag och morfar satt som tysta förlorare, utslagna ur ord-duellen som pågick brevid. Men i och med utslagningen förenade vi oss på ett fint sätt jag minns än idag; för min morfar a.k.a. professor Ingemar Larsson, erkände där och då att han inte begrep ett jota av vad som pågick och detta sammanförde barnbarn och morfar närmre. Professorn var inte den som ville erkänna sina eventuella "svagheter". Åh vad jag gillade min morfar!

Men hur jag skulle tolka och svara på min morfars fråga vet jag verkligen inte. På en slingrig biltur från Båstad till Åsen, frågar han plötsligt mig: "Den här unge mannen du umgås med, vilken hundras skulle du säga att han är?"

Filosofisk diskussion med Gabriella juli 2010.

Jag: hur vet du att du finns?
Gabriella (G): för att jag lever.
Jag: hur vet du att du lever?
G: För jag kan se. Äta. Och leka. Öppna lådor. Öppna fönster. För jag andas. Leka med kompisar.
Jag: Vad gör att du lever?
G: Kroppen
Jag: Vad i kroppen gör att du lever?
G: Hjärtat. När hjärtat slutar dunka då lever vi inte. Allt i kroppen, skelettet och lungor finns då lever jag men om de inte finns då lever jag inte.
Jag: Hur känns det att leva?
G: Det känns bra
Jag: Vad är det som bra?
G: Att ringa andra o springa barfota på gräset.
Jag: Vad är det Kalle Blomqvist (och Rasmus boken) säger?
G: - "Du kanske inte finns, du kanske finns i en bok?"- " Äh, kyss mig, då finns du i en bok jag hittat på."
Jag: Vad gillar du att de säger så? Att du kanske inte finns just nu utan att någon hittar på dig?
G: Jag kan inte svara på den frågan.