Folkhemssjukan går inte att undvika. Den finns överallt i varierande intensitetsgrad. Den frodas inom de fyra väggarna oberoende på yttre utseende.
Vad är det jag yrar om? Jo, min vän, det handlar om inredning. Martin Timells kulturarv i Sverige. Overload av inredningstips hos Svenske Svensson. Hemma-hos reportage. Allt du behöver för att skapa ett drömhem. Proffsens tips. Antikrundan. Loppisfynd. 5 steg till ett perfekt badrum.
Jag gick med automatpiloten in på en internetsida, jag i mitt tidigare liv besökte frekvent, nämligen: http://www.alltihemmet.se/. Det var dumt gjort. Verkligen. Försent hamnade pekhanden på "Josefins moderna LANTKÖK". Tydligen måste man använda versaler när det handlar om kök i allmänhet och lantkök i synnerhet. Följande händer:
Jag scrollar förbi de bländvita bilderna som andas institution, modellbygge, opersonlighet, yta, modernitet, trend och som minst av allt visar en bild av ett levande personligt, såsom jag uppfattar det, hem. I slutet av reportaget finns en stor bild av innehavarna av detta LANTKÖK med följande text:
Här bor: Josefine Persson och Andreas Göthammer med hunden Snuffe. (du milde himmel!)
Var: I Ronneby i Blekinge,
Storlek: Köket är ca 20 kvm.
Byggår: Huset är från 1940-talet. (så klart!)
JOSEFINS 5 BÄSTA KÖKSTIPS: (versaler igen!)
• Välj en vit bas, och förnya med detaljer i glada färger. Men det kan vara bra att ha en ”röd tråd” i hela huset, så att alla rum hänger ihop. (vilket nytänk!)
När jag läste att hunden heter Snuffe brast det för mig. Detta par har verkligen prickat in alla nutidsrätt.
Är det småelakt att sitta och tycka till över några okända människors hem? Kanske, men nu när de fått publicerat sitt LANTKÖK tycker jag det är legitimt att tycka till. Lika mycket som att tycka till om min blogg. Josefin och Andreas tycker säkert otroligt mycket om sitt LANTKÖK. De är säkert både stolta och glada över allt arbete de lagt ner. Och i och med reportaget har de också fått bekräftelse på att deras matlagsningscentra är "rätt". Men varför i himlens namn sitter jag och eldar upp mig på något jag uppenbarligen tycker är så ointressant? Det är Snuffes fel. Gapskrattet fastnade efter en kort stund i halsen när känslorna tog överhanden.
Det känslomässiga engagemanget i ämnet, kan tyckas överdrivet. Men tänk efter. Hur mycket ger det dig att få titta in hos andras "perfekta" hem? Nyfikenhet? Avundsjuka? Jänte? Inspiration? Ja, inspiration är förmodligen det vanligaste svaret, vilket betyder förändring, eftersom du blir inspirerad att antingen göra om, köpa till, byta ut, bygga ut, piffa upp mm ditt hem. Det betyder också (oftast) nykonsumtion; köp köp köp. Loppis, nydesign, auktionsverk, IKEA o.s.v. Det kan absolut betyda: lämna in till Saronkyrkan och köpa "nytt" hos Emmaus/Myrorna. Återvinning i sin bästa form. Men när du läser IKEA's årsrapport förstår du att omsättningen av nyproducerat ökar hela tiden.
Min ekvationen blir således: "sökandet efter det perfekta hemmet och livet" + "vara rätt i tiden" + materialist = ökad miljöbelastning och orättvisor + ökad samhällsekonomi + en fortsatt osäker hemidentitet (eftersom trenderna kommer få dig att aldrig blir färdig och därmed eldar på konsumtionen). I takt med att inredningstidningarna ökar i upplaga, ökar också människors osäkerhet om vad som är "rätt och fel" i deras hem. Jag känner att jag kräks. Givetvis kan inredning, arkitektur och design vara ett äkta intresse, förstå mig rätt nu, men när det går över till att bli ett riksintresse på bästa tv-sändningstid, hur Pernilla Wahlgren väljer att designa sitt kök så det passar hennes liv med barn och showbusiness, då slår åsiktsbarometern i taket. Svensken kräver Ernst på somrarna, Martin o Co på vår-och höstarna, Ernst (igen) på vintern och däremellan diverse arga snickare, prettohemfixare och lilafixerad (men väldigt rolig) anglosaxisk inredare. Showbusiness, då har jag fått nog. Det är nu jag vill kräkas. Igen.
Detta ämne, inredning engagerar mina känslor faktiskt lika mycket som barnen i det översvämningsdrabbade Pakistan. Slavmarknaden i slumstadens Kairo. Nu kan man verkligen prata om hem. Och i viss mån inredning. Pappkartonger som utgör väggar, fotogenlampor, blått plasttak från UN, aluminiumkärl till både mat och kopparutvinning, tygbitar som säng... Men mitt engagemang omfattar också andra. T.ex sjukskrivna arbetssökande Mona som med sina tre barn försöker få rätt till en bra boendemiljö, hon enligt lag förtjänar, i det mögeldrabbat hyreshus de bor och med den Norska hyresvärden som ger blanka fan i att hon och barnen blir allt sjukare.
Jag vill mycket hellre läsa om hur vår Mona gör sitt hem så trivsamt och hemkärt hon kan för sig och sina barn. Jag vill veta vad uteliggaren Steffe tycker om begreppet "hem och inredning". Att fråga de hemlösa i Kairo, är som att sparka en döende. Men då kan kanske Svensson få lite perspektiv på sitt sökande efter det perfekta hemmet. Och kostnaden av det.
lördag 28 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
Tobakslådan
Hittade nyligen min morfars fina tobakslåda däri det låg en mängd tankar och funderingar nedklottrade från åren 1991,1992, 1995, 1999, 2001 osv. Anteckningar som till min förvåning, inte bara ligger en ung person nära utan även en något äldre.
Först var det nostalgi att läsa och minnas vad jag varit med om. Men allt eftersom jag läste mig längre ner i högen, växte en deprimerande insikt fram. Efter varje mer eller mindre avancerat, kärleksmöte slutar de med att jag sitter där i allt mitt grubblande, analyserande och ältrande. Jag måste ha fötts under stjärnan Dåligt självförtroende.Gungandes på golvet i sovrummet. Uppe vid Masthuggskyrkan. I Slottskogens dunkla skogspartier. Ute på klipporna på Kössö. Genom Parc Monceau. Vandrandes upp mot The Crown i Huddersfield.
Jag försöker på ingalunda sätt verkar unik i detta så mänskliga tillstånd, men inför mig själv hade jag nog ändå trott att efter varje avslutad kärleksrelation snabbare återhämta mig.
Oh l'amore! I så många former. Kärlek till Gud, i givmildhet, som del av en erotisk laddning, vänskapskärlek, till sina barn, om att bry sig om andra och sig själv, till livet o.s.v. Längsta listan. Kärlek är sådan fantastisk glädje. Därför dunkar jag nävarna mot huvudet och frågar mig själv: varför, varför måste jag genomlida motsatsen? För att förstå hur skön kärleken är? Men det vet jag ju! Bara det att jag vill behålla den. Jag vill vara solen.
Osäkerheten av ett brustet hjärta, blossar upp vid varje kärleksgnissel. Jag hatar den. Grubbelfunderingsanalyserandet slår omkull mig varenda gång och okänsligt struntar i hur hårt fallet blir. Samma frågor oavsett; vem, varför, hur, när, vad gick snett, va?
Spotta i näven och gå vidare. Jajamensan. Skaka bort grubblerierna som stjäl kraft och energi. "Lyft hakan. Sänk axlarna, upp med bröstet och ta ett djupt andetag. Se där, nu känns det väl bättre?". Så jäkla praktiskt snusförnuftigt. Vad vet de om känslomässigt lidande, om självömkan som en psykisk njutning med många fler biverkningar än berusningen och överlyckan. Givetvis har de rätt.
Det finns säkert mängder med präktiga svar hur man ska göra / tänka / agera /resonera i otaliga självhjälps böcker. De tilltalar mig föga. Jag tar hellre och nöter på en god vän (som förhoppningsvis vill vara kvar även efter ältandet).
Tobakslådan kommer fyllas med fler historier, antingen mina eller mina barns. Och jag hoppas att några slutsatser som ändå ligger där, kan ge tröst åt att gå vidare.
Först var det nostalgi att läsa och minnas vad jag varit med om. Men allt eftersom jag läste mig längre ner i högen, växte en deprimerande insikt fram. Efter varje mer eller mindre avancerat, kärleksmöte slutar de med att jag sitter där i allt mitt grubblande, analyserande och ältrande. Jag måste ha fötts under stjärnan Dåligt självförtroende.Gungandes på golvet i sovrummet. Uppe vid Masthuggskyrkan. I Slottskogens dunkla skogspartier. Ute på klipporna på Kössö. Genom Parc Monceau. Vandrandes upp mot The Crown i Huddersfield.
Jag försöker på ingalunda sätt verkar unik i detta så mänskliga tillstånd, men inför mig själv hade jag nog ändå trott att efter varje avslutad kärleksrelation snabbare återhämta mig.
Oh l'amore! I så många former. Kärlek till Gud, i givmildhet, som del av en erotisk laddning, vänskapskärlek, till sina barn, om att bry sig om andra och sig själv, till livet o.s.v. Längsta listan. Kärlek är sådan fantastisk glädje. Därför dunkar jag nävarna mot huvudet och frågar mig själv: varför, varför måste jag genomlida motsatsen? För att förstå hur skön kärleken är? Men det vet jag ju! Bara det att jag vill behålla den. Jag vill vara solen.
Osäkerheten av ett brustet hjärta, blossar upp vid varje kärleksgnissel. Jag hatar den. Grubbelfunderingsanalyserandet slår omkull mig varenda gång och okänsligt struntar i hur hårt fallet blir. Samma frågor oavsett; vem, varför, hur, när, vad gick snett, va?
Spotta i näven och gå vidare. Jajamensan. Skaka bort grubblerierna som stjäl kraft och energi. "Lyft hakan. Sänk axlarna, upp med bröstet och ta ett djupt andetag. Se där, nu känns det väl bättre?". Så jäkla praktiskt snusförnuftigt. Vad vet de om känslomässigt lidande, om självömkan som en psykisk njutning med många fler biverkningar än berusningen och överlyckan. Givetvis har de rätt.
Det finns säkert mängder med präktiga svar hur man ska göra / tänka / agera /resonera i otaliga självhjälps böcker. De tilltalar mig föga. Jag tar hellre och nöter på en god vän (som förhoppningsvis vill vara kvar även efter ältandet).
Tobakslådan kommer fyllas med fler historier, antingen mina eller mina barns. Och jag hoppas att några slutsatser som ändå ligger där, kan ge tröst åt att gå vidare.
Jada jada jada..
Den här biten är tillägnad alla vi som gillar att prata, fundera, lyssna, prata, analysera, grubbla en stund, tänka, prata igen och tänka igen.
När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.
Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.
Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.
Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.
(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).
Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.
Det är jag.
När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.
Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.
Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.
Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.
(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).
Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.
Det är jag.
söndag 22 augusti 2010
Matlagningsmusik
Min mor tyckte inte om att laga mat och inte heller mormor heller. Jag har alltid sagt att jag inte gillar att laga mat. Men det kanske inte är helt sant.
Jag gillar att greja runt i köket. Så länge ingen står och studerar mig. (Som med de flesta aktiviteter). Men det krävs ett fritt sinne och framför allt musik. MIN musik!
Stod just och rörde ihop vegetarisk köttfärssås o spagetti. En klassiker i Saras kök. Så vad betyder "min" musik som bara väntar på att få blomma ut ur högtalarna?
Jo, jag börjar med sommaren 2010's huvudlåt: "Count Your Blessings" med Nas&Damien "Jr. Gong" Marley. Det finns inget annat ord än underbar. Jag känner skyldigheten att ta emot livet som getts mig, med glädje och värdighet. Det är så rätt allting. Okej, lite hybris kanske men va fan, det känns så skönt!
Drar ut pots and pans och börjar hacka grönsker. Sjunger med. Såklart! Går sedan över till sommar 2010's andralåt: Patio Song med den walesiska gruppen Gorky's Zygotic Mynci. Lugnare tempo. Jag ler och fräser ihop morötter med vitlök och gullök. När jag kommit till kryddorna: Basilika, oregano, paprika landar under omröring i grytan, njuter jag av "Come to Me" med Koop. Det låter sommar.
Under tiden det puttrar hemtrevligt i grytan, då är det dags att glida över till house! Det är så himla gött, att få svänga stussen och fullkomligt strunta i om någon ser eller ej. Släpper tömmarna och studsar runt i köket. Här har jag lite svårare att namnge vad för house jag syftar på. Men det finns annat bra! Men "Five fathoms" med Everything But The Girl ger mig ett skönt köks-gung. Ganska mycket av dem går bra. "Sometimes I Don't Need To Believe In Anything" med Teenage Fanclub går också alldeles utmärkt.
Ner med spagettin, rör i köttfärsåsen. Lever och njuter. Vrider upp volymen. Och lite till. Fläkten brusar, poslinet klirrar i takt med att tallrikar kommer ut ur skåpen och ner på bordet. Besticken svingas på bordet och glasen svischas fram.Känner mig som en supercool kock. Med en aning stohetsvansinne men det känns helt rätt :)
Kan efteråt konstatera att middagen smakar dessutom väldigt gott. Och till kaffet, likt en mäktig tryffel, Miles Davis.
Jag gillar att greja runt i köket. Så länge ingen står och studerar mig. (Som med de flesta aktiviteter). Men det krävs ett fritt sinne och framför allt musik. MIN musik!
Stod just och rörde ihop vegetarisk köttfärssås o spagetti. En klassiker i Saras kök. Så vad betyder "min" musik som bara väntar på att få blomma ut ur högtalarna?
Jo, jag börjar med sommaren 2010's huvudlåt: "Count Your Blessings" med Nas&Damien "Jr. Gong" Marley. Det finns inget annat ord än underbar. Jag känner skyldigheten att ta emot livet som getts mig, med glädje och värdighet. Det är så rätt allting. Okej, lite hybris kanske men va fan, det känns så skönt!
Drar ut pots and pans och börjar hacka grönsker. Sjunger med. Såklart! Går sedan över till sommar 2010's andralåt: Patio Song med den walesiska gruppen Gorky's Zygotic Mynci. Lugnare tempo. Jag ler och fräser ihop morötter med vitlök och gullök. När jag kommit till kryddorna: Basilika, oregano, paprika landar under omröring i grytan, njuter jag av "Come to Me" med Koop. Det låter sommar.
Under tiden det puttrar hemtrevligt i grytan, då är det dags att glida över till house! Det är så himla gött, att få svänga stussen och fullkomligt strunta i om någon ser eller ej. Släpper tömmarna och studsar runt i köket. Här har jag lite svårare att namnge vad för house jag syftar på. Men det finns annat bra! Men "Five fathoms" med Everything But The Girl ger mig ett skönt köks-gung. Ganska mycket av dem går bra. "Sometimes I Don't Need To Believe In Anything" med Teenage Fanclub går också alldeles utmärkt.
Ner med spagettin, rör i köttfärsåsen. Lever och njuter. Vrider upp volymen. Och lite till. Fläkten brusar, poslinet klirrar i takt med att tallrikar kommer ut ur skåpen och ner på bordet. Besticken svingas på bordet och glasen svischas fram.Känner mig som en supercool kock. Med en aning stohetsvansinne men det känns helt rätt :)
Kan efteråt konstatera att middagen smakar dessutom väldigt gott. Och till kaffet, likt en mäktig tryffel, Miles Davis.
fredag 6 augusti 2010
Paris, mon amour..
Mon amour
Par nuit je te regard avec les yeux,
un peu malheureux.
Je te detest et je t'aime
Tu es incompréhensible mais tu es complèt
C'est trés simple à dire,
Sans toi, je ne sais quoi
Sans toi, je suis un peu mort.
Je suis besoin de toi.
Merde alors
Peut être Paris est un homme...
Alors, c'est qui?
Mon amour,
oú est tu?
Paris 1992
Par nuit je te regard avec les yeux,
un peu malheureux.
Je te detest et je t'aime
Tu es incompréhensible mais tu es complèt
C'est trés simple à dire,
Sans toi, je ne sais quoi
Sans toi, je suis un peu mort.
Je suis besoin de toi.
Merde alors
Peut être Paris est un homme...
Alors, c'est qui?
Mon amour,
oú est tu?
Paris 1992
tisdag 3 augusti 2010
Vardagskoma
Att lägga små barn måste var det mest tålamodsprövande som en vuxen kan utsättas för. Jag utgår från planen som till en början verkar bra. Någonstans vid tandborstningen börjar det spåra ur. Nu springer G ut och M gömmer sig bakom en soffa. Efter vänlig bedjan om att de skall nu upp och i säng, ändras tonen och blir allt mer rak för att sedan övergå till handgripligheter; en unge under var arm. Väl uppe börjar nästa projekt; få respektive barn i respektive säng och få dem att stanna där. Godnattsagan går bra. "Ska bara"-stunden varierar efter nivån på trötthet. Hyssar att de ska ligga still och vara tysta. Aaahh, nu sover de.
Okej, julhandel sägs vara lika stressfamkallande som att var i krig (enligt en vetenskaplig tidsskrift) men sängläggningsprocessen ligger i samma nivå fast på ett annat plan. Julhandel är begränsad till en kanske två gånger. Sängläggning känns oändlig tills de små liven har flyttat hemifrån.
Den tanke skulle jag inte skrivit. Om jag inte var det innan är jag det definitivt nu; slutkörd. Visst, det är mödan värd att få dem att somna för den stillheten som sedan infinner sig är fantastisk. Min egna tid lyser, kvällen är full av öändliga möjligheter. Sätta in foton i album?
Verkligenheten pratar något annat. Nu har jag inte tv (mer än i datorn) så framför en dumburk hamnar jag inte, men väl hängandes över en köksstol eller i soffan. Trappan går bra. Blicken är trött och ofokuserad och i öronen susar det svagt av alla ljud som bedövat inneörat med onödigt ljudvågor i kombination med barnens höga röster på eftermiddagarna. I hjärtat har pulsen lagt sig till vila. Tankarna går runt runt utan mål och hjärnan registrerar små konstiga saker jag aldrig tidigare noterat; en död nyckelpiga, ett vitt smultron, på bordet en reklampenna med ful logga, en hink utanför grannens port..
Jag känner vibrationerna av tvättmaskinen. Hör slurpet från diskmaskinen. Anar i ögonvrån att det ligger oöppnade A5-kuvert och ser sura ut. Det gör inget att jackorna hamnat halft och halft på krokarna och att skorna ligger huller om buller i entrén. Det är okej, de stör ingen, det påminner mig istället om de som bär skorna på dagarna. Känner ett leende sprida sig i mitt ansiktet och rynkorna över pannan slätas ut (om de bara kunde vara utslätade lite lite längre, säg ett par dagar, kanske t.o.m en månad!).
Hör mig tänka något obegripligt, något i stil med "ja knakse suklle ähnga..plock ur dsmkin..mhm..."
Åh, denna vardagskoma.
Okej, julhandel sägs vara lika stressfamkallande som att var i krig (enligt en vetenskaplig tidsskrift) men sängläggningsprocessen ligger i samma nivå fast på ett annat plan. Julhandel är begränsad till en kanske två gånger. Sängläggning känns oändlig tills de små liven har flyttat hemifrån.
Den tanke skulle jag inte skrivit. Om jag inte var det innan är jag det definitivt nu; slutkörd. Visst, det är mödan värd att få dem att somna för den stillheten som sedan infinner sig är fantastisk. Min egna tid lyser, kvällen är full av öändliga möjligheter. Sätta in foton i album?
Verkligenheten pratar något annat. Nu har jag inte tv (mer än i datorn) så framför en dumburk hamnar jag inte, men väl hängandes över en köksstol eller i soffan. Trappan går bra. Blicken är trött och ofokuserad och i öronen susar det svagt av alla ljud som bedövat inneörat med onödigt ljudvågor i kombination med barnens höga röster på eftermiddagarna. I hjärtat har pulsen lagt sig till vila. Tankarna går runt runt utan mål och hjärnan registrerar små konstiga saker jag aldrig tidigare noterat; en död nyckelpiga, ett vitt smultron, på bordet en reklampenna med ful logga, en hink utanför grannens port..
Jag känner vibrationerna av tvättmaskinen. Hör slurpet från diskmaskinen. Anar i ögonvrån att det ligger oöppnade A5-kuvert och ser sura ut. Det gör inget att jackorna hamnat halft och halft på krokarna och att skorna ligger huller om buller i entrén. Det är okej, de stör ingen, det påminner mig istället om de som bär skorna på dagarna. Känner ett leende sprida sig i mitt ansiktet och rynkorna över pannan slätas ut (om de bara kunde vara utslätade lite lite längre, säg ett par dagar, kanske t.o.m en månad!).
Hör mig tänka något obegripligt, något i stil med "ja knakse suklle ähnga..plock ur dsmkin..mhm..."
Åh, denna vardagskoma.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)