Bästa Bloggen 2010

Hej där. Har du det bra? Tack för att du valt att stanna en liten stund här med mig.

Har du lagt din röst på Bästa bloggen 2010? När jag tittade på utbudet av de bästa bloggarna som man just nu kan välja mellan, ser man att folk lägger antingen rösten på lättsamma bloggar om t.ex. musik, sport, inredning mfl eller så är det dymörka bloggar med tung vardagsrealism i någon sjukdoms tecken, t.ex Småbarnsmamman med cancer.

Förtydligande! Jag menar verkligen inte att hon eller han som skriver om livet med en dödsjukdom eller så, inte bör blir utnämnd, jag står bakom dem som genom text sätter sitt liv på pränt (oavsett vilket århundrade som texten getts ut).

Min blogg är steget innan de djuplodade livshistorierna utan mer "Ifall- att- jag- som -mamma- inte- får- leva- så- länge -som-jag- hoppas- och- som- en- försäkring- att- ni- barn- får- veta- vad- JAG- tänkte- och- inte- vad- andra- kan- tänkas- säga- jag- tänkte- och- gjorde". Räcker det för att bli tillräckligt berörd? I ett tungt medialt samhälle där "Svensson" också kan bli känd genom att mocka koskit, slicka tequila från bröst eller vad nu folk sysselsätter sin vardag med, verkar det som om den stora gruppen mellan "Syns inte-hörs inte" och "Kåta Annas dagbok" aldrig kommer vara med i omröstningar.

Hur jag än vrider på det får jag en känsla av att mitt plitande inte hör hemma hos något läger. http://www.till-m-g.blogspot.com/ är varken tänkt att vara baserat på ett lättsamt ämne t.ex rockmusik, inte heller vara allt för hjärtskärande för att någon ska bli berörd. Den här ingår i kategorin "Mjuk men inte för snäll, arg men inte tillräckligt". Den är för okänd för att röstas på och för mesig för att sticka ut. Eller det vet jag ju inte, kanske någon av er ändå tycker jag förtjänar att bli omnämnd. Men gör det!! Jag tackar och bugar och blir i så fall rörd. Verkligen!

Fast frågan kvarstår: varför bryr du dig Sara? Vill du sticka ut, vill du att massan ska läsa och tycka till vad du skriver? Skulle det kännas bättre om du blev "sedd" av allmänheten? Är du i så fall beredd att fläka ut dig betydligt mera än du idag gör? Offra familj och vänner? Framstå som en mediakåtsmåbarnsmamma utan några riktiga planer i livet, skulle du kunna stå för det?

Men NEJ! Jag vill inte mediaprostituera mig. Jag vill fortsätta det jag gör för jag måste, jag har något i mig som vill ut i skrift. Eller foto. Vare sig hela Sverige läser eller tre i månaden.

Jag skriver ju till mina barn. Och till er andra som tilltalas av mina texter.
Gott slut och god fortsättning på 2011!!

Mörkt stenhus

Sist vi såg vår hjältinna stod hon på perrongen, djupt förskjunken i tankar och med blicken mot ett tåg på väg bort. Efter timmar på obekväma bussar, anländer hon slutligen sent på kvällen till ett stort nedsläkt 1800-tals något herrgård. Nattens mörker är påtagligt och vinden mjuk men kyligt. Hon tar av sig handsken och gräver fram mobiltelefon. I det spöklika ljuset står att läsa: "Nyckeln till ytterdörren ligger ovanpå karmen på fönstret längst till höger." Det är bra med tillförlit, tänker hon och drar med handen över fönsterkanten.

Den rostiga nyckeln går smidigt i låset och med hjälp av vänster armbåge trycker hon upp dörren för sig själv och sin väska. Den går igen med ett "klick". Hon blir stående en stund och låter ögonen anpassa sig till mörkret. Tystnaden bryts plötsligt av en kajas kraxande från pinjeträdet på gårdsplanen. Hennes hjärta börjar slå extra snabbt. Det är lite skrämmande att stå ensam i ett mörkt hus mitt i natten så en lätt pust av panik drar igenom henne. Varför tror jag det blir bättre om jag utsätter mig för faror? Jag har aldrig varit varken Modesty Blaise eller en Ronja Rövardotter, inte ens en Prusiluska utan snarare Hedwig med kvasten i Från A till Ö. Jag är en ensamvarg med sällskapsbehov! Hon tar ett djupt andetag och slår på ljuset. En magnifik hall slash vardagsrum ligger framför henne. På skänken till vänster i hallen ligger ett rosa kuvert som drar hennes ögon till sig.

God kväll och välkommen till Le Manoir de la famille Bontemps. Se mitt hus som om det var ditt eget. Du bör hitta kylskåpet fyllt och sängen i ordning gjord i ditt sovrum (andra våningen, första dörren till vänster). Tveka inte att kontakta min trädgårdsmästare och concierge Mounsieur Martin, när det gäller hus, pool, trädgård eller hur man hitta runt området. Jag kommer inte tillbaka förrän om två veckor. Kontaktuppgifter finns bredvid telefonen i köket. Jag hoppas du får en trevlig vistelse. Hälsningar Mr H Bontemps.

Hon låser dörren och lägger nyckeln på tennfatet brevid det rosa brevet. Skorna sparkar hon av sig, jag ska känna mig som hemma eller hur!? Med den bruna slitna läderväskan i vänster näve och ett äpple i höger, tar hon trapporna i ett huj upp till sovrummet. Åh, välsignelse! Sängen är en dröm! Efter flera dagars resa genom Europa hon har bara en enda tanke; sömn sömn sömn, sova sova sova. Vita sängkläder, massor av kuddar och på toppen, ett enormt fluffigt täcke. Hon klär snabbt av sig och glider ner i fluffet. Att krypa ner mellan täcke och lakan är en inbjudan till himlen. Fötter ömmar och skallen värker, men inget av detta märker hon när hon snabbt glider in i en djup sömn mot bakgrunden av syrsornas sövande sång.

Dansk inredning och engelsk jul. Eller.....

Kan någon vänlig själ förklara för mig varför jag utsätter mig själv, mina barn och omgivningen för julterrorn? Jag ger mig iväg med bilen och barnen och Mollys ryggsäck och den slitna handväskan mot ett shoppingscentrum så fyllt till brädden av stackars julhandelshopoholics med empatilösa ögon och sylvassa armbågar. Galenskap, jo jag vet! Bidrar mitt glada, nej det är fel ordval...Bidrar min frånvarande närvaro till den ack så intensiva julhandel som totalt genomsyrar området redan vid rondellen in till Allum? Inte det minsta. I en orörlig kö inne på Bokia tappar jag den lilla dutt tålamod som kvarstår.
-Nä det får fan-i-mig räcka, det blir inga julklappsböcker i år!, ropar jag högt och daskar böckerna i bordet brevid. Med en missnöjd och skrikande Molly i vagn kliver jag ut ur kön fram till en uttråkad Gabriella som halvligger över ett bord.

Jag har till råga på allt fått någon form av magtjoflöjt (diareé på gränsen till rännskita..) som gör att mina ögon hela tiden automatiskt söker efter närmsta hygienservitut än till de oumbärliga sakerna som står skrivna på julklappslistorna i min jackficka. Det kanske är någon form av magkatarr? Ibland testar jag min puls på det bankkortsstora "Må bra"-kortet jag fick från Finansförbundet. Där finns fyra tillstånd: stress, lugn, normal och spänd. Jag har konstant röd (spänd) -svart (stress) ruta hur många djupandningar jag än gör. Det borde finnas ett till tillstånd på kortet: apati.

I'm dreaming of a white christmas....ljuder ut över Nordstans alla gator och håglöshet, oftast i en så kallad version av orginalet och med en 303 som taktpinne. Tankarna glider kvickt iväg till en fin vinter i staden Huddersfield, North Yorkshire för er som undrar. Där var det knappt någon snö att tala om men desto mera stillhet och avsaknad av konsumption. Mörkret skingrades av glest placerade gatlyktor på den smala vägen upp mot Castle Hill. Där uppe vid puben intog jag och Carina vår juligaste middag ihop med Outdoor Pursuit Society. Det var en julmeny i Engelsk klassisism som avrundades med en brinnande plumpudding. Avslutningen var bäst; med magar fyllda till bredden gick jag och Carina den långa smala och bilkfria vägen hem till huset. Stjärnhimlen, tystnaden och de brostbitna rosenhäckarna utmed stenmurarna, delade vår närvaro. Det var vad jag kallar: en äkta julfrid och jag önskar varenda stackars sate jag mötte idag, just en sådan stund.

Du hade varit stolt.

Mamma,
jag saknar dig.

Hur ska jag hantera saknaden? Hur gjorde du när tankarna på Inga blev för stora? Du berättade aldrig..

Ikväll har jag gjort min första pepparkaksdeg! Du hade varit stolt. Inte bara för min pepparkaksdeg med egen malda kryddor i, utan för jag vet du varit stolt och glad åt att idag fått se Gabriellas gymnastikuppvisning Hon var så fin. Hon gör hoppen och kullerbyttorna så enkelt och lätt och förstår det inte ens själv! Vågorna i hennes kastanjebruna håret studsar upp och ner i takt med hennes små energiska och starka ben.

Jag undrar ofta vilka ord du valt om du och hon suttit och pratat med varandra...Vad hade du valt att berätta bara för henne? Du hade varit en väldigt bra mormor.

Åh mamma, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Tårarna rinner nedför kinderna och det känns.
Det känns så hårt. Och löjligt, nej onödigt. Vad hjälper det att jag är ledsen? Agnes Odels underbara piano och sång lyfter fram det jag bär innombords.

Här vid köksbordet blir tankarna på dig fysisk kännbara. Saknad gör ont.
Du skulle ha varit här.

Kanderade grubblerier

Picture hur du kliver in i en välsorterad godisaffär, stannar vid dörröppningen och låter blicken vandra runt i lokalen. Du ser godispåsar, slevar, chokladaskar, fyllda skålar, polkagrisnappar hängande i snöre från taket, karamellhögar och till och med torn, av koncentrerat socker med smak- och färgtillsatser. Är du en saltis? Eller satsar du på hårda karameller i färger som ger hyperaktivitet? Kanske du tillhör gruppen som anser en bit Etiopisk mörk choklad är det enda som får kallas "godis". Och är inte de flesta människor du möter också de som älskar julens obligatoriska Alladinask? Säkerhet framför nya smala trender;  mjölkchokladdragéer med kaktuscrème i mitten. Och strösslad chili i (en krydda som kräver sin respekt!) ovanpå. Blärk..

I min arma skalle surrar lika många tankar som sorters godis i en välsorterad konfektyraffär för varje tanke representerar de människor som cirkulerar runt mig till vardags. Och allt för många är sk "tagare", de tar energi från mig och ger bara en fadd smak i munnen när man skiljs åt, som en härsken pralin. De ser bra och läckra på utsidan men vid närmre bekantskap är det en besvikelse. Och misstaget, från min sida att ånyå ta kontakt görs om eftersom skönhet bedrar vishet.

Alltså: människa - godiskaraktär = tanke. För många tankar = sugerhigh huvudvärk.

Nu går det inte att stoppa undan dem, tankarna alltså. Hade varit fint att knö in en och annan i ett glömt källarförråd, det nekar jag inte. Några tankar är salta, inte som (jag ganska nyligen fick förklart för mig betydelsen av: snygg) läckra bitar utan kritiska och explosionsartade. Sockersöta tankar är få. Varför verkar det som om så att antalet söta och rara människor minskar? Visst, jag väljer sällan söta gottebitar i min lördagspåse men inte för att de är söta utan de är för söta. Kan då en människa bli för sockersöt? Nej, det tycker inte jag. De borde istället bli fler till antalet. Fler söta kanske skulle göra vardagen mer trivsam och lugn? Eller är det så att de är kanderade med den bittra stressdominerade tillvaro som ligger som ett töcken över var och en från det fötterna sticks i morgontofflan tills dess datorn stängs av och glasögonen läggs på nattduksbodet? Sötman når inte fram.

Det sägs att det finns uppenbara kopplingar mellan hundsort och matte eller husse. Det kan nog stämma, jag har aldrig satt mig in djupare i den tesen, och jag kan inte heller se någon uppenbar koppling mellan människor och de sorters godisar som ligger in papppåsarna. Men som sagt mycket kan tänkas, när man ligger själv och funderar mitt i natten eller allra helst på toaletten i mitt fall, och formas till de mest förbryllade lösningar och uppenbara samband. Inget som sagts förrut så klart..

Tjuvkik i linnéskåpet

I det rosa huset i Utby fanns ett väl tilltaget vardagsrum med ett burspråk, stora fönster åt två vädersträck, mörkbrunt betsade platsbyggda bokhyllor från golv till tak, en vitkalkad stor öppen brasa och bäst av allt  var; linneskåpet. Byggt under den stora trappan till övervåningen och som vi nådde via en diskret dörr genom vardagsrummet. Där inne var det tyst, lugnt och murstocken skön att värma händerna mot. En brungul heltäckningsmatta täckte golvet och utmed väggarna satt enkla vitmålade hyllplan hela vägen upp till taket. På hyllorna låg sängkläder, röda juldukar, handdukar och väldoftande lavendelpåsar instuckna här och var. Eller väldoftande var väl att ta i, påsarna doftade mest dammig eternell från den lila provencalska blomman. Men det var min mammas påsar och idé så givetvis gillade jag att lukta och se dem. Och nu som klok (!) vuxen tänker jag, om bara mina drömmars lavendelrabatt kan överleva någon gång, tänker jag samla utslagna blommor och spara i påsar och gömma i mitt linnéskåps-substitut, garderoben.

Det var i linnéskåpet som julklapparna från farmor och farfar gömdes i tron att jag och min bror inte skulle hitta dem. Givetvis visste både jag och Andreas att klapparna låg i linneskåpet och längtan till julafton gjorde att nyfikenheten tog överhand. Högst upp på önskelistan denna jul, stod en barbiedocka med ljust hår. Jag började pilla lite försiktigt på det röda matta julpappret och en kort stund senare hade jag avslöjat innehållet i paketet: en jultomtedocka, söt men oböjbar och med påklistrade kläder som inte gick att göra något med. Besvikelsen var enorm och ångesten över tjuvöppningen stor, när jag på dan efter lilljulafton försökte verka överraskad och glad när pappret togs bort. Stackars farmor som ville så väl. Inte för att Sjökapten Bengt Bruzelius brydde sig om julpaket, han var glad han fick en tallrik mat, en julpilsner och sedan i lugn och ro lösa DN's korsordi skinnfåtöljen i vardagsrummet. En svag doft av cigarettrök luktade han trots farmors försök att dölja med billigt rakvatten. Jag älskade min farfar! Men jag älskade verkligen inte tomtedockan. En Cindy-docka fick jag ett år senare och som gav stor kompensation till barbie-förlusten. Men av de tre dockorna har jag bara kvar...tomtedockan.

Decemberpannkaka

Kära mamma, det är den 29:de november 2010 och jag sitter i min ensamhet och skriver ett blogg inlägg om.. ja, vad ska jag kalla den, kanske decemberångest. Jag är redigt less på jular som slutar i katastrof, julklapphysteri, allmän galimatias och som jag vid midnatt avrundar med tyst gråt i huvudkudden. Jag önskar jag hade ett linneskåp under en trappa att gömma mig i precis som när jag var liten.

- Det är inte alls såhär det ska vara!, vill jag skrika ut mot den stjärnbeströdda natten, det ska vara lugnt, småskalighet, smakligt, pyssligt, fridfullt och mycket kärlek!

Jag tror att du mamma, ville förmedla julen med pyssel och närhet. Kort och koncist kan tyckas men våra jular hade många traditioner som både mamma och pappa ville föra vidare. Den ene ville ha långkål, den andre Nans klenätter men ingen ville ha kalvsylta. Julskinkan var minsann en udda Halländsk historia; lättsaltad och lättrökt, fick beställas i god tid från charken på Konsum Avenyn. Skinkan krävde att någon (mamma med andra ord) satte klockan på 05:00 på självaste julaftonsmorgon. Efter åtta timmar i ugnen smakade den himmelskt! Pappa tog täten på marsipanpysslet och tomteparaden täckte upp hela köksbordet med allsköns flörtkulor, staniolpapper, klister, glitter osv. Stöpte ljus gjorde vi i källaren, en jul ihop med grannarna. Tävlingen bland oss barn om vem som vågade stoppa fingret i ljusmassan slutade med Daniel Svärds boxhandske i stearin. Den näven var bra röd den när den blev fri.
...
En en mörk vinternatt vaknar jag av små ljud från köket. Tyst tassar jag nedför trappan och där i dörr-öppningen syns mamma sitta vid köksbordet med en uppslagen Agatha Christie och i näven en knäckemacka med långlagrad sheddar och ett glas iskall mjölk till.
- Hej.... Vad gör du mamma?
- Jag läser.
- Mmm.....kan jag också få en macka?
- Så klart. Sätt dig här.

Utanför köksfönstren med sina röda julgardiner, låg mörkret tätt inpå det stora tysta huset. Det drog om fötterna men tryggheten och värmen som mamma spred under våra stunder ihop vägde upp. En speciell känsla som oinbjuden gäst dela hennes privata stund, tillfällen som inte gick att beställa så det gällde att njuta när de uppstod.

Försöken att återskapa den barnsliga julstämningen jag minns är godhjärtade och kanske aningen naiva, men varför skulle jag inte vilja förmedla till mina barn samma fina julstämning som jag upplevde? Jag vill så innerligt ha en romantisk vintermånad med gnistrande snö över det magiska klarblå snölandskapet, skridskoåkning på sjön, tomteparad på fönsterbrädet, hyacinter, misteln i taket, doftande gran med hemmagjorda dekorationer, engelska julsånger, psalmer, pappas jul-slipover, raggsockar och mysbyxor, sprakande brasor, fillepin, pepparkaksbygge o.s.v, ja hela konkadongen. Jag älskar det! Har alltid gjort, kommer alltid göra. (som taget ur filmen Bridet Jones; "What I wanted to say is that I love you. I always have. Always will". )

Men i år ska det banne mig bli annorlunda. I år har jag börjat julfirandet redan innan den första advent, bara som en slags försäkring om att något blir av. GP's dunderglögg är redan satt, den står och jäser i en plastpapperskort i vitrinskåpet och sprider hopp om en smakful jul. Barnens uppvisningar och firande känns roliga att få delta i och t.o.m jobbets årliga julfest lockar med förhoppning om en rolig stund. Göteborgs stad äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och plockat ner de gräsligt koboltblå stängerna av ljus som tidigare år fästs som raka linjer på träden utmed Västra Hamngatan. De skulle tydligen spegla vattnet som denna hamnstad är präglad av. Kanske bäst av allt; julbord på Råda Säteri med familjen.