Inte bara är hon rolig att läsa, hon kommer undan med allt. Jag menar givetvis Martina Haags krönikor och bloggar, öppna och personliga. Vi antar hon kommer undan trots namngivna personer och väldigt ärlig bild av hus-hem-sambolivet.
Nu är jag inte Martina Haag och knappast kommer bli men det hade väl ingen trott. Så nu sätter jag spiken i kistan med detta inlägg och risken är inräknad.
Så här ligger det till: vi, jag + sambo, köper ett stort gult gulligt Pippi Långstrump liknande hus (med tillhörande stoor trädgård/park) men massor av "överraskningar". En del antar jag ingår helt enkelt i begreppet "husägare" andra kan jag vara utan. Vattenläckor, möss och el-skåpet verkar vara återkommande roligheter för hela familjens plånbok. Medan vår tickande pelletspanna, en ombyggd oljepannan med en CTC-brännare installerad, är mer påhittig än en glad 3-åring. Den äter pellets med god aptit och levererar rikliga mängder sot som en eldstad sig bör.
En dag förra veckan kläckte jag ur mig att det hade varit käckt om jag kunde vara ledig när sotaren kommer för att fixa baksuget på pelletsbrännaren (skorstensröret är såpass litet och trycket så stort att eldningen resulterar i ett baksug när röken inte får chans att rinna ut ur skorstenen. Sotet går såldes tillbaka in i källaren och tar sig på småvägar upp genom huset och in i varje rum och vrå. Det både luktar och ÄR ohälsa. Kokseldning har aldrig varit på hälsoresans tapet inte..). Att vara närvarande när en hantverkare meckar på plats är för mig en timmes hård lektion i kall fakta, bättre sätt att lära finns inte.
Hursom så nämnde jag att ett varmt lugnande bad för att få en closure på problem "Pannan" lockade. Min vän och kollega hörde (det hon ville?)och la ihop att jag ville ta ett bad med sotaren.
Allt som händer, händer på landet.
Det var allt för idag :)
måndag 12 december 2011
lördag 3 december 2011
En sihluett människa
Hej.
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
onsdag 16 november 2011
Jul = kitsch, massa kitsch
Jag är en värderingsmänniska - kompassen går efter tydliga åsikter och logik.
Men det finns en period på året när kompassen sätts ur spel och det är under julen.
Min ena hälf vill enbart ha halm, trä och ull, naturfärgat och traditionellt. Röda äpplen i granen, ett stilla intrasslat flaggspel, hemmagjorda smällkarameller hängandes i en svensk doftande personligt nedhuggen rödgran. Rött eller benvitt porslin, antika glas och linneduk, hyacinter och kottar. Och på skivspelaren: Lundakören som sjunger Ding dong merrily on high. Rrrassp raaasssp... men vackert är det och hemtrevligt som en varm kopp choklad om vintern.
Den andra hälften önskar bara kitschiga dekorationer, krusidull-dekorerade tallrikar från Royal Copenhagen, Homegaards karaffer, engelska hollys, girlanger som sveper kort och tvärs över taken och Chrismas Songs med Bing Crosby i högtalarna. (Och en plastgran mot alla tänkbara principer men då slipper jag barr-tjatet från sambon. Värt en hel del..)
De två världarna krigar om rätten till en äkta jul. Det brukar sluta i något mittemellan. Ingen i övriga familjen eller släkten märker den pågående tvisten, de är rätt nöjda om granen kommer upp och paketen ligger som sig bör därunder. Dekorationerna är oplanerande; det man gjort på dagis eller skola hängs upp på väggar, grenar eller i gran. Det räcker gott o väl.
Alla med en brevlåda eller brevinkast vet att julen nalkas redan i september när reklambroschyrer från diverse juvelerarkjedjor pumpar ut sitt glittrande bling-bling sortiment till försäljning. Mina broschyrer landar på toaletten där jag noga går igenom utbudet av speldosor, ljuslyktor och kitschiga tomtekonstallationer. Varför? För att köpa det. Hemsk sanning.
Kan man ärva svaghet för kitsch? Min farfar Bengt Bruzelius var kitschens mästare. Varje jul gav han till familjen en tallrik där motivet var ett foto på familjen; Ruth (farmor), Margret (faster), Birger (farbror) och min pappa Bengt(-Ivar). Jag lyckades spara en tallrik när jag, pappa, Margret och Lollo (kusin) gick igenom farmors enorma mängder med sparade saker. "Skräp", som min rare far sa. "Fynd!", var min replik.
Men var placerar man en sådan pjäs? På gästtoaletten? I källaren, tyckter Urban.
Tills vidare får den ligga i bra förvar...i källaren! Kanske den dock kan komma till användning i jul som ett fat att lägga kottar på: kitsch + tradition i ett. Tadaaa!
Men det finns en period på året när kompassen sätts ur spel och det är under julen.
Min ena hälf vill enbart ha halm, trä och ull, naturfärgat och traditionellt. Röda äpplen i granen, ett stilla intrasslat flaggspel, hemmagjorda smällkarameller hängandes i en svensk doftande personligt nedhuggen rödgran. Rött eller benvitt porslin, antika glas och linneduk, hyacinter och kottar. Och på skivspelaren: Lundakören som sjunger Ding dong merrily on high. Rrrassp raaasssp... men vackert är det och hemtrevligt som en varm kopp choklad om vintern.
Den andra hälften önskar bara kitschiga dekorationer, krusidull-dekorerade tallrikar från Royal Copenhagen, Homegaards karaffer, engelska hollys, girlanger som sveper kort och tvärs över taken och Chrismas Songs med Bing Crosby i högtalarna. (Och en plastgran mot alla tänkbara principer men då slipper jag barr-tjatet från sambon. Värt en hel del..)
De två världarna krigar om rätten till en äkta jul. Det brukar sluta i något mittemellan. Ingen i övriga familjen eller släkten märker den pågående tvisten, de är rätt nöjda om granen kommer upp och paketen ligger som sig bör därunder. Dekorationerna är oplanerande; det man gjort på dagis eller skola hängs upp på väggar, grenar eller i gran. Det räcker gott o väl.
Alla med en brevlåda eller brevinkast vet att julen nalkas redan i september när reklambroschyrer från diverse juvelerarkjedjor pumpar ut sitt glittrande bling-bling sortiment till försäljning. Mina broschyrer landar på toaletten där jag noga går igenom utbudet av speldosor, ljuslyktor och kitschiga tomtekonstallationer. Varför? För att köpa det. Hemsk sanning.
Kan man ärva svaghet för kitsch? Min farfar Bengt Bruzelius var kitschens mästare. Varje jul gav han till familjen en tallrik där motivet var ett foto på familjen; Ruth (farmor), Margret (faster), Birger (farbror) och min pappa Bengt(-Ivar). Jag lyckades spara en tallrik när jag, pappa, Margret och Lollo (kusin) gick igenom farmors enorma mängder med sparade saker. "Skräp", som min rare far sa. "Fynd!", var min replik.
Men var placerar man en sådan pjäs? På gästtoaletten? I källaren, tyckter Urban.
Tills vidare får den ligga i bra förvar...i källaren! Kanske den dock kan komma till användning i jul som ett fat att lägga kottar på: kitsch + tradition i ett. Tadaaa!
måndag 26 september 2011
Hur vill du andra ska minnas dig?
Hur vill du att de omkring dig ska minnas dig?
Hur vill du bli ihågkommen?
Vill du bli ihågkommen?
Någon gång i livet, antar jag, ställs vi inför frågan eller frågorna. För vissa är svaret en evig resa, livet, men för andra kort och koncis: ingen kommer minnas varken mig eller vad jag gjort så det kan kvitta. Kanske är sistnämnda inställningen en reflektion av den kultur vi härstammar av?
Vad är det som är så viktigt att vänner och släkt minns? Din personlighet? Karriär? Högsta vinsten? Berg som bestegs eller en bok som skrevs?
Jag önskar att mina barn kommer minnas mig väl, som en kvinna med stark personlighet, som stod för sina åsikter och kämpade för sin rätt att vi vara den hon var. Jag önskar att de kommer säga "mamma" som svaret på frågan: vem är din största förebild? Det kommer vara det största som händer mig. Jag jobbar på förebilden, men den är än kantig. Behöver bli mer mjuk, tydligare och mer lyssnande.
Var skapar vi våra personligheter? Vad är det som utgör just dig? Arv och miljö, svarar den som gått ut 9:an. Hur mycket av vardera? 30-70%? 50-50%? Om den största biten av personlighetspuzzlet byggs i under de första 3-4 åren (hag jar läst och hört) då är ju synd. Inte en chans i himlen att rätta till missförhållanden eller missarna man missade när man i blöja traskade omkring med ett decilitermått i ena näven och en kletig skorpa i den andra. Å andra sida; mat, underhåll och underhållning är pretty good.
En incident nyligen fick mig att börja fundera på vad är det folk minns av mig?
Det mannen i fråga mindes var inte riktigt det jag själv hade som första val. Det var rent deprimerande att höra. En del skulle säkert rodna över den privata och intima komplimangen. Själv kände jag ett kallt hål i magtrakten. Ville slänga vattenglaset i ansiktet och skrika: väx upp för fasen, är detta det enda du går och tänker på!! Jag har mer fördelar. Men du kommer inte få ta del av dem. Inte nu, inte sen men kanske en annan gång i en avlägsen framtid.
Nu önskar jag er en skön höstkväll.
Godafton.
Hur vill du bli ihågkommen?
Vill du bli ihågkommen?
Någon gång i livet, antar jag, ställs vi inför frågan eller frågorna. För vissa är svaret en evig resa, livet, men för andra kort och koncis: ingen kommer minnas varken mig eller vad jag gjort så det kan kvitta. Kanske är sistnämnda inställningen en reflektion av den kultur vi härstammar av?
Vad är det som är så viktigt att vänner och släkt minns? Din personlighet? Karriär? Högsta vinsten? Berg som bestegs eller en bok som skrevs?
Jag önskar att mina barn kommer minnas mig väl, som en kvinna med stark personlighet, som stod för sina åsikter och kämpade för sin rätt att vi vara den hon var. Jag önskar att de kommer säga "mamma" som svaret på frågan: vem är din största förebild? Det kommer vara det största som händer mig. Jag jobbar på förebilden, men den är än kantig. Behöver bli mer mjuk, tydligare och mer lyssnande.
Var skapar vi våra personligheter? Vad är det som utgör just dig? Arv och miljö, svarar den som gått ut 9:an. Hur mycket av vardera? 30-70%? 50-50%? Om den största biten av personlighetspuzzlet byggs i under de första 3-4 åren (hag jar läst och hört) då är ju synd. Inte en chans i himlen att rätta till missförhållanden eller missarna man missade när man i blöja traskade omkring med ett decilitermått i ena näven och en kletig skorpa i den andra. Å andra sida; mat, underhåll och underhållning är pretty good.
En incident nyligen fick mig att börja fundera på vad är det folk minns av mig?
Det mannen i fråga mindes var inte riktigt det jag själv hade som första val. Det var rent deprimerande att höra. En del skulle säkert rodna över den privata och intima komplimangen. Själv kände jag ett kallt hål i magtrakten. Ville slänga vattenglaset i ansiktet och skrika: väx upp för fasen, är detta det enda du går och tänker på!! Jag har mer fördelar. Men du kommer inte få ta del av dem. Inte nu, inte sen men kanske en annan gång i en avlägsen framtid.
Nu önskar jag er en skön höstkväll.
Godafton.
måndag 5 september 2011
Hur går det på jobbet då?
Jag har en fin vän vars sambo också är väldigt fin, vi umgås så ofta det finns möjlighet och har rackarns trevligt ihop, barn liksom vuxna. Varje gång vi ses får vi följande frågor, var gang alltså:
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?
Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.
Men sedan har jag funderat.
Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.
Ett liv. Välj ditt umgänge väl!
Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.
Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.
Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.
Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.
Fast då måste det Gula huset ändra riktning..
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?
Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.
Men sedan har jag funderat.
Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.
Ett liv. Välj ditt umgänge väl!
Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.
Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.
Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.
Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.
Fast då måste det Gula huset ändra riktning..
Att vårda ett barn
Vi byggde ett legohus ihop, jag och hostiga Molly. Natten hade varit fylld av host, host, host, olika husvandringar, diverse yranden från Molly om vad man gör på natten mm. Därför satt vi hemma dagen efter och tog igen oss och kurerade hals och hosta.
- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.
Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.
En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?
Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.
Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?
- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.
Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.
En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?
Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.
Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?
lördag 2 juli 2011
Rätten att få uttrycka sig
Som en del verkligen vet och som andra noterar på avstånd, är jag en person med mycket synunkter. Inte bara för synpunktens skull utan för att bli sedd, mitt alltjämnt dåliga självförtroende behöver boostar. Du som läser blir därmed en del av boosten, där du som kommenterar blir min stjärna.
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
En tung sommarnatt
Hur många gånger ska man behöva resa sig innan självinsikten får ta över?
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
fredag 27 maj 2011
Låtsaskompis
När jag var liten och fick höra talas om begreppet låtsaskompis, testade men gav upp efter tio minuter. Varför låtsas när jag redan hade världens bästa kompis Karin Körner? Varken min bror eller syster hade låtsaskamrater. Däremot lekte Urban med Bajern. Han kom in genom brevinkastet. Urbans bror Tommy hade en låtsaskamrat vid namn: Gougli.
Molly har låtsaskompisar. Den första dök upp en dag hösten 2010.
- Jolly, hon äj min kompis, sa fröken vid köksbordet.
- Jasså.
- Hon bo i ett gult hus me svat tak. O hon ska bli fyja åj (visar upp fyra små fingrar med ganska mycket yoghurt på).
- Har hon något syskon?
- Ja, hon ha en stoasystej o hon ska fylla...äh.... (tittar på Gabriella på andra sidan köksbordet) sju åj.
- Nä, jag ska fylla åtta, svara storasyster men näsan i en Bamsetidning.
- Ja, åtta åj ska hon bli, mamma, Jollys stoasystej.
- Okej.
Ofta vill Molly att vi ska hälsa på Jolly. Hon förstår att kompisen inte finns på riktigt, men tycker emellanåt det vore fint att få följa med en kompis hem. Jolly har även ljust hår, går på dagis och ritar teckningar som får följa med hem.
- Men är det inte du som är Jolly, Molly?
- Men mamma, hon äj ju min kompis! Hon tittar på mig som jag vore en idiot.
För ett par månader sedan fick Jolly en stallkompis - Bertil. Bertil är inte lika pålitlig som Jolly, nä han är mest busig. När något gått snett eller sönder hemma, om saker inte är där de ska, då är det Bättil som gjort det. Alla bra saker gör Jolly eller Molly medans buset får Bertil stå för. Det blir enklast, så tycker Molly.
I våras 2011, fick Jolly och Bertil ytterligare två kamrater - Polly och Smocky (!). Polly bor i rymden och dit åker vi med hissen. Smocky är en mer diffus karaktär. Alla har de ljust hår och är tre år.
Jag gillar tanken med en låtsaskompis, fritt skapa den perfekta kamraten, leka vad som helst och aldrig bli ovänner. Ändå finner jag det lite ledsamt att hellre ta en påhittad figur istället för att finna "riktiga" kompisar. Å andra sida, hur lätt är det att "hitta" en riktigt bra vän? Hur ska en vän vara? Vad får man leka med en vän och hur skiljer sig den från sin låtsaskompis? Jag har mina funderingar men just vänskapsproblematiken måste väl ändå vara rotad i följande världsliga påstående och bibliska budord: var till andra som du vill att de ska vara till dig.
Tack för att du stannade en stund!
Molly har låtsaskompisar. Den första dök upp en dag hösten 2010.
- Jolly, hon äj min kompis, sa fröken vid köksbordet.
- Jasså.
- Hon bo i ett gult hus me svat tak. O hon ska bli fyja åj (visar upp fyra små fingrar med ganska mycket yoghurt på).
- Har hon något syskon?
- Ja, hon ha en stoasystej o hon ska fylla...äh.... (tittar på Gabriella på andra sidan köksbordet) sju åj.
- Nä, jag ska fylla åtta, svara storasyster men näsan i en Bamsetidning.
- Ja, åtta åj ska hon bli, mamma, Jollys stoasystej.
- Okej.
Ofta vill Molly att vi ska hälsa på Jolly. Hon förstår att kompisen inte finns på riktigt, men tycker emellanåt det vore fint att få följa med en kompis hem. Jolly har även ljust hår, går på dagis och ritar teckningar som får följa med hem.
- Men är det inte du som är Jolly, Molly?
- Men mamma, hon äj ju min kompis! Hon tittar på mig som jag vore en idiot.
För ett par månader sedan fick Jolly en stallkompis - Bertil. Bertil är inte lika pålitlig som Jolly, nä han är mest busig. När något gått snett eller sönder hemma, om saker inte är där de ska, då är det Bättil som gjort det. Alla bra saker gör Jolly eller Molly medans buset får Bertil stå för. Det blir enklast, så tycker Molly.
I våras 2011, fick Jolly och Bertil ytterligare två kamrater - Polly och Smocky (!). Polly bor i rymden och dit åker vi med hissen. Smocky är en mer diffus karaktär. Alla har de ljust hår och är tre år.
Jag gillar tanken med en låtsaskompis, fritt skapa den perfekta kamraten, leka vad som helst och aldrig bli ovänner. Ändå finner jag det lite ledsamt att hellre ta en påhittad figur istället för att finna "riktiga" kompisar. Å andra sida, hur lätt är det att "hitta" en riktigt bra vän? Hur ska en vän vara? Vad får man leka med en vän och hur skiljer sig den från sin låtsaskompis? Jag har mina funderingar men just vänskapsproblematiken måste väl ändå vara rotad i följande världsliga påstående och bibliska budord: var till andra som du vill att de ska vara till dig.
Tack för att du stannade en stund!
tisdag 24 maj 2011
Flytt en halv trappa upp..
Jag delar på mig. Zzzzzipp mitt itu.
För mycket noveller cirkulerar i skallen på mig och stökar min blogg till töserna. Så för att separera de två världarna ligger de små ute på en annan sida
http://superb-noveller.blogspot.com/.
Struktur i vardagsdimman. Välkomna att kika in!
För mycket noveller cirkulerar i skallen på mig och stökar min blogg till töserna. Så för att separera de två världarna ligger de små ute på en annan sida
http://superb-noveller.blogspot.com/.
Struktur i vardagsdimman. Välkomna att kika in!
söndag 15 maj 2011
Morgonstund som har guld i mun.
Jag vet inte ens om en förklaring är nödvändig men ett infall av tydligt måste att få berätta för omvärlden, det är det i vart fall.
Jag får så starka 50-tals vibbar så näsvingarna vibrerar när jag:
- vaknar en helgmorgon och ser klarblå himmel med vita stora stackmoln jagar över skyn ihop med blygrå regnmoln
- ser svalorna svischa förbi på hög höjd
- sätter på kaffebryggaren med sitt klassiska 'dripp-dropp' av svarta kaffedroppar
- tar fram favoritkoppen på fat, häller upp den svarta synden och ser hur skira dimmoln rörs sig över ytan på koppen och upp mot taket
- när solstrålarna träffar trädens lövverk och i vinden får det att gnistra som tusen diamanter
- upptäcker min lite spontana men vackra blomster-/ogräsbukett jag kvällen innan hittade på under en runda i trädgården
- får en kraftig lust att börja läsa någon av Maria Langs sommardeckare
Såhär vill jag känna varje morgon. Det är väldigt befriande och underbart att få ett par minuter i egen ro innan familjelivet tar över. Av någon anledningen går det (hittills i vart fall) inte att kombinera.
Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt hem. Eller så delar vi synen på hur en skön morgon ska vara. Jag vet, det i finns svaret. Hm....
Tack för att du stannade upp och läste. Berätta gärna om din morgonstund, den som har guld i mun.
Jag får så starka 50-tals vibbar så näsvingarna vibrerar när jag:
- vaknar en helgmorgon och ser klarblå himmel med vita stora stackmoln jagar över skyn ihop med blygrå regnmoln
- ser svalorna svischa förbi på hög höjd
- sätter på kaffebryggaren med sitt klassiska 'dripp-dropp' av svarta kaffedroppar
- tar fram favoritkoppen på fat, häller upp den svarta synden och ser hur skira dimmoln rörs sig över ytan på koppen och upp mot taket
- när solstrålarna träffar trädens lövverk och i vinden får det att gnistra som tusen diamanter
- upptäcker min lite spontana men vackra blomster-/ogräsbukett jag kvällen innan hittade på under en runda i trädgården
- får en kraftig lust att börja läsa någon av Maria Langs sommardeckare
Såhär vill jag känna varje morgon. Det är väldigt befriande och underbart att få ett par minuter i egen ro innan familjelivet tar över. Av någon anledningen går det (hittills i vart fall) inte att kombinera.
Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt hem. Eller så delar vi synen på hur en skön morgon ska vara. Jag vet, det i finns svaret. Hm....
Tack för att du stannade upp och läste. Berätta gärna om din morgonstund, den som har guld i mun.
måndag 2 maj 2011
En mås, en dörr, en stjärna
Kvällsljuset fångas upp av träden och färgar bladverken varmt gula. En och annan mås glider sakta över himlen. De sitter tysta i bilen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet när hon sagt att dit han skulle var däråt hon bodde, men hennes erbjudande hade bubblat ur henne snabbare än hon kunnat hindra det. Målet var ju inom samma mils-radie som hennes lya så det får räknas nästgårds.
Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.
Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.
Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.
Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.
Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.
Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.
Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.
Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.
Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.
Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.
lördag 30 april 2011
Sova över
Det är lördag och Valborgsaftonen har 55 min på sig innan dagen är över.
Gabriella sover över för första gången i sitt liv, hos en grannflicka, två hus bort. Som mamma känns det stort! Innan hon hann ta det första andetaget i morse började hon berätta att hon måste börja packa inför kvällen. "Du har 12 timmar på dig", blev hennes snusförnuftiga moders svar. Detta bekom 7,6 åringen inte det minsta. En timme senare stod två proppfulla ryggsäckar, en platspåse, en morgonrock och en vitaktig gosenalle i hallen.
Jag sov inte över mycket när jag var liten. Karin, min bästis sen 5 års åldern och jag sov hos varandra, mest jag hos henne. Men trots att hon var min allra bästa vän var övernattningen ett orosmoment. Inte för själva sova borta utan mamma, pappa och lillebror utan för att Karin under flera år ägde en rasren katt vid namn Måns. Natten igenom lurpassade kattrackarn vid min madrass. Jag var, och är, en rörlig nattsovare vilket ledde till att Måns lekte Katt och råtta med mina fötter, natten igenom. Minsta rörelse och han hoppade och satte klorna i täcket. Det var inte alls behagligt. Jag var livrädd att han skulle träffa ansiktet på mig med sina vassa klor. Kattfan var halvt och halvt galen. Karin däremot, sov som en stock utan att röra en fena på hela natten. Fantastiskt. Själv var jag helt slutkörd.
En gång försökte Jenny Berggren att sova över men halvvägs in på natten blev processen avbruten, det var för svårt. Av trötthet minns jag inte om hon blev hämtad eller om pappa lämnade henne, men på morgonen kändes det tomt, tråkigt och misslyckat. Fast mest kände jag för henne och förstod att borta bra men hemma bäst. A och O är "hemma"-lukten, den där så ytterst speciella doften som närborrarna noterar just när man kliver in över ytterdörrens tröskel. Hos vissa av mina klasskompisars hem fann jag doften otrevlig, unken och obekant. Helst av allt hade jag velat vända om men har man lovat stanna och leka så gör man. Undra om Gabriella tänkte detsamma idag hos Paula?
Jag lämnar utebelysningen på och ytterdörren olåst ikväll..
Gabriella sover över för första gången i sitt liv, hos en grannflicka, två hus bort. Som mamma känns det stort! Innan hon hann ta det första andetaget i morse började hon berätta att hon måste börja packa inför kvällen. "Du har 12 timmar på dig", blev hennes snusförnuftiga moders svar. Detta bekom 7,6 åringen inte det minsta. En timme senare stod två proppfulla ryggsäckar, en platspåse, en morgonrock och en vitaktig gosenalle i hallen.
Jag sov inte över mycket när jag var liten. Karin, min bästis sen 5 års åldern och jag sov hos varandra, mest jag hos henne. Men trots att hon var min allra bästa vän var övernattningen ett orosmoment. Inte för själva sova borta utan mamma, pappa och lillebror utan för att Karin under flera år ägde en rasren katt vid namn Måns. Natten igenom lurpassade kattrackarn vid min madrass. Jag var, och är, en rörlig nattsovare vilket ledde till att Måns lekte Katt och råtta med mina fötter, natten igenom. Minsta rörelse och han hoppade och satte klorna i täcket. Det var inte alls behagligt. Jag var livrädd att han skulle träffa ansiktet på mig med sina vassa klor. Kattfan var halvt och halvt galen. Karin däremot, sov som en stock utan att röra en fena på hela natten. Fantastiskt. Själv var jag helt slutkörd.
En gång försökte Jenny Berggren att sova över men halvvägs in på natten blev processen avbruten, det var för svårt. Av trötthet minns jag inte om hon blev hämtad eller om pappa lämnade henne, men på morgonen kändes det tomt, tråkigt och misslyckat. Fast mest kände jag för henne och förstod att borta bra men hemma bäst. A och O är "hemma"-lukten, den där så ytterst speciella doften som närborrarna noterar just när man kliver in över ytterdörrens tröskel. Hos vissa av mina klasskompisars hem fann jag doften otrevlig, unken och obekant. Helst av allt hade jag velat vända om men har man lovat stanna och leka så gör man. Undra om Gabriella tänkte detsamma idag hos Paula?
Jag lämnar utebelysningen på och ytterdörren olåst ikväll..
fredag 15 april 2011
En frälsning
Det är hösten 1987 och i Utbynäs försöker en solbränd 16 åring hänga med Kyrkans Ungdom. Efter konfirmationslägret i Restenäs (en månad av isolerad dubbelmoral i kristen regi) tre månader tidigare, ville jag naivt nog följa upp denna nya känsla kallad tron, genom att delta i gemenskapen som Kyrkans Ungdom försökte förmedla. Jag såg framför mig en trevlig stund med fortsatt sköna psalmer, fika, biljardspel, skratt och samtal. Mina trevliga klasskamrater och barndomsvänner Olle Göransson och Jenny Berggren var starkt engagerade så jag tänke oddsen var höga för ett lyckat möte. Dessutom var jag nyfrälst!
Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.
Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.
Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?
Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?". Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.
Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.
Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.
Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.
Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.
Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.
Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?
Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?". Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.
Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.
Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.
Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.
måndag 11 april 2011
En vacker röst i natten
Efter en hel dags letande på internet fann jag henne tillslut, s
När jag igår körde hemåt med bilen full av Ica-kassar, rattade jag på radion in en livekonsert från 30-talet. Genom den knastriga etern hördes en fantastisk röst och melodi. Till och med tyskans hårda konsonanterna fick Pola med sin röst, att mjukna i etern. Trodde aldrig jag skulle erkänna att tyska går att lyssna på, men hon gör det. Alla andra göre sig ej besvär.
Denna kvinna reste mer kors och tvärs över världen än en Svensk familj i övre medelklassen.
Titta på bilderna, sicken sval elegans. Päls, långa halsband och mjuka linjer. Och vilka svalor till ögonbryn!
Och gruppen är så bra! Texterna kloka och riktade både till barn men också vuxen. Alla barn som suttit för mycket framför fördigpaketerad underhållning a la http://www.spela.nu/ eller Cartoon Network, borde ordineras avgiftning genom fri fantasi ihop med Markattas underbara fantasifulla berättelser.
Lyssna gärna mera på http://www.markatta.net/pages/sida_cd.php
....trallalaa.. hm....Vill du va min vän, vill du, vill du va min vän, säg det igen..tralla laalaa..
Tack för att du stannade en stund!
När jag igår körde hemåt med bilen full av Ica-kassar, rattade jag på radion in en livekonsert från 30-talet. Genom den knastriga etern hördes en fantastisk röst och melodi. Till och med tyskans hårda konsonanterna fick Pola med sin röst, att mjukna i etern. Trodde aldrig jag skulle erkänna att tyska går att lyssna på, men hon gör det. Alla andra göre sig ej besvär.Denna kvinna reste mer kors och tvärs över världen än en Svensk familj i övre medelklassen.
Titta på bilderna, sicken sval elegans. Päls, långa halsband och mjuka linjer. Och vilka svalor till ögonbryn!
En annan slags charmig, barnslig elegans skapar musikgruppen Markatta. http://www.markatta.net/
Som julklapp fick barnen varsin biljett till deras föreställning Agnes och Änglarna, på Konserthuset i Göteborg julen 2010. Ett missförstånd hos biljettbokaren, aka mamma Sara, gjorde att vi hamnade längst fram vid scenens yttersta front. Molly 3,2 år tryckte sig mot den sammetsröda stolstyggen. Hon höll pappa Urban i ena handen och med den andra höll hon sin storasysters. I famnen låg röda hunden och stadigt förankrad i munnen, satt nappen. Underhållningen blev väl intensiv för minstingen men vi andra var tagna av intensiteten, de skinande instrumenten, ansiktsuttrycken och de vackra dräkterna.Och gruppen är så bra! Texterna kloka och riktade både till barn men också vuxen. Alla barn som suttit för mycket framför fördigpaketerad underhållning a la http://www.spela.nu/ eller Cartoon Network, borde ordineras avgiftning genom fri fantasi ihop med Markattas underbara fantasifulla berättelser.
Lyssna gärna mera på http://www.markatta.net/pages/sida_cd.php
....trallalaa.. hm....Vill du va min vän, vill du, vill du va min vän, säg det igen..tralla laalaa..
Tack för att du stannade en stund!
torsdag 24 mars 2011
..om så bara för en liten stund.
Här, sätt dig ner brevid mig. Den håller för oss båda.
Visst är den vacker, en pjäs åldrat av tiden och vädret och människans hantering. Tänk vad vissa saker överlever. Hur många människor har inte varsamt flyttat, burit kanske till och med släpat den över stock och sten? Droska. Tåg. Båt. Och så lastbil.
Tänk om vi kunde koppla upp oss mot den.. Vilken häftig upplevelse! Få lyssna och se vilka och vem som gnuggat rumpan, klängt och klättat, varit i dennes närhet. Betänk vilka samtal som förts i förtroende där ingen hörde men den. En fluga på väggen är ju inget i jämförelse.
Utlämnad har den trotsat och klarat biffen, tidens tand.
Klart en är imponerad.
Så kom och sätt dig här en liten stund med mig och sänk axlarna och andas lugnt och tungt.
Lugnt och tungt.
Mmm....
En blir lite filosofisk så att säga. Jag och mitt liv. En liten, pytteliten del av allting. Ett mikrograms molekyl som egentligen varken syns eller hörs i världsaltet.
Kusligt anonym tanke. Eller en alldeles underbar tanke för den som önskar vara så anonym det possible går att bli. För egentligen, vem kommer vi minnas sen? Och vilka minns vi idag från förr?
Hur vill du att vi minns dig som?
That's the question.
Visst är den vacker, en pjäs åldrat av tiden och vädret och människans hantering. Tänk vad vissa saker överlever. Hur många människor har inte varsamt flyttat, burit kanske till och med släpat den över stock och sten? Droska. Tåg. Båt. Och så lastbil.
Tänk om vi kunde koppla upp oss mot den.. Vilken häftig upplevelse! Få lyssna och se vilka och vem som gnuggat rumpan, klängt och klättat, varit i dennes närhet. Betänk vilka samtal som förts i förtroende där ingen hörde men den. En fluga på väggen är ju inget i jämförelse.
Utlämnad har den trotsat och klarat biffen, tidens tand.
Klart en är imponerad.
Så kom och sätt dig här en liten stund med mig och sänk axlarna och andas lugnt och tungt.
Lugnt och tungt.
Mmm....
En blir lite filosofisk så att säga. Jag och mitt liv. En liten, pytteliten del av allting. Ett mikrograms molekyl som egentligen varken syns eller hörs i världsaltet.
Kusligt anonym tanke. Eller en alldeles underbar tanke för den som önskar vara så anonym det possible går att bli. För egentligen, vem kommer vi minnas sen? Och vilka minns vi idag från förr?
Hur vill du att vi minns dig som?
That's the question.
måndag 28 februari 2011
Gubbens uppståndelse
Jag hade (o)turen att träffa två gubbar på samma vecka.
Jag träffar förvisso flertalet gubbar varje arbetsdag, men de berör mig inte lika mycket som sportlovsveckans gubbar gjorde. Gubbarna var (är!) min egna pappa och Urbans far Nils. De är ungefärligen i samma ålder, tar tupplurer, klär sig propert och har lika många timmar på dygnet. Om andra gubbar kan mycket tyckas men visst tar man ändå sin egna pappa i ett slags försvar trots att man i nästa sekund undrar vad mamma såg när hon träffade honom för tusen år sedan.
Jag sitter och vaknar till i morgonens februaribleka vinterljus. Solens strålar letar sig in i de frusna skuggorna i trädgården. Termostaten visar minus 10. På det lilla köksbordet står morgonkoppen med rykande Lipton, stadigt på den blommiga plastduken. Min far sitter också vid samma bord. Han slår upp den GP som Karin tagit med sig och fastnar för en artikel om hur grannarna till den nybyggda Gamla Ullevistadion upplever det som besvärande varje gång matcher eller konserter spelas då vibrationer från läktarna landar i deras hem och kaffekoppar. Min far anser deras synpunkter befängda. Jag hade en mer nyanserad bild av artikeln. Får jag framföra den? Lyssnar han till sällskapets syn på artikeln? Såklart inte. Gubb-förvandligen sker direkt. Det är inte min pappa som sitter framför mig utan vilken sur-gubbe som helst som högt inför en (o)synlig åskådare deklarerar hur dumt, idiotiskt, korkat folk resonerar. Hur fel de har. Hur rätt han har.
Gubbar. Och kärringar. Skällsord båda men kanske största skillanden är att kärring betyder kär-igen. Så vackert! Gubbe är från början dialektalt och betyder liten klump. Det tycker jag är festligt; jag må bli en gnällig trött kärring, men jag lär åtminstonde vara kär.
Men en klump i magen, det fick jag när gubben framför mig sätter igång och gnäller över oegentligheter, händelser och politik. Föga intressant. Jag vill att min pappa blir en kul gubbe, som en lerklump som tar formen av en "sur"gubbe med keps på skallen och med pigga ögon hänger med kisarna i parken och spelar boule. Som sedan går hem och äter svensk husman, tar en tupplur som Åsa-Nisse och sedan går och kikar på vad ungarna gör nu för tiden. Det ska vara som en svart-vit svensk film.
Min visa slutade inte vackert. Jag blev rosenrasande arg och trött. Först på Nils "Vill du prata om detta ringer du på måndag till banken för jag har helgledigt!" och sedan min pappa "Jag är fortfarande ointresserad av vad du tycker. Kan du inte begripa det och hålla tyst?!".
Jag sa mycket mera än bara så. Jag är skyldig Gabriella många kronor för ordvalet. Tack o lov sov de båda lärkorna samtidigt som ovädret drog in. Det ledsama i kråksången är den att det verkar som om människan inte vill förändras. Gubben kör djupt ner i åsikts-hjulspåren. Samhälle och politik. Som om energin att se nytt trots ålderns höst sinat och hjärnan väljer den betydligt enklare linken att ältra i resterande livtid samhällets dåliga sidor och dumma politiker.
Jag satt således och såg min egna fina (oftast är han väldigt snäll o fin) pappa förvandlas till vem som helst som har för mycket tid över och för lite roligt att tänka på. Det var mycket ledsamt att se och upptäcka. Jag vill att han håller sig till livet och inte fastnar vid klagomuren.
Det var allt för ikväll.
Jag träffar förvisso flertalet gubbar varje arbetsdag, men de berör mig inte lika mycket som sportlovsveckans gubbar gjorde. Gubbarna var (är!) min egna pappa och Urbans far Nils. De är ungefärligen i samma ålder, tar tupplurer, klär sig propert och har lika många timmar på dygnet. Om andra gubbar kan mycket tyckas men visst tar man ändå sin egna pappa i ett slags försvar trots att man i nästa sekund undrar vad mamma såg när hon träffade honom för tusen år sedan.
Jag sitter och vaknar till i morgonens februaribleka vinterljus. Solens strålar letar sig in i de frusna skuggorna i trädgården. Termostaten visar minus 10. På det lilla köksbordet står morgonkoppen med rykande Lipton, stadigt på den blommiga plastduken. Min far sitter också vid samma bord. Han slår upp den GP som Karin tagit med sig och fastnar för en artikel om hur grannarna till den nybyggda Gamla Ullevistadion upplever det som besvärande varje gång matcher eller konserter spelas då vibrationer från läktarna landar i deras hem och kaffekoppar. Min far anser deras synpunkter befängda. Jag hade en mer nyanserad bild av artikeln. Får jag framföra den? Lyssnar han till sällskapets syn på artikeln? Såklart inte. Gubb-förvandligen sker direkt. Det är inte min pappa som sitter framför mig utan vilken sur-gubbe som helst som högt inför en (o)synlig åskådare deklarerar hur dumt, idiotiskt, korkat folk resonerar. Hur fel de har. Hur rätt han har.
Gubbar. Och kärringar. Skällsord båda men kanske största skillanden är att kärring betyder kär-igen. Så vackert! Gubbe är från början dialektalt och betyder liten klump. Det tycker jag är festligt; jag må bli en gnällig trött kärring, men jag lär åtminstonde vara kär.
Men en klump i magen, det fick jag när gubben framför mig sätter igång och gnäller över oegentligheter, händelser och politik. Föga intressant. Jag vill att min pappa blir en kul gubbe, som en lerklump som tar formen av en "sur"gubbe med keps på skallen och med pigga ögon hänger med kisarna i parken och spelar boule. Som sedan går hem och äter svensk husman, tar en tupplur som Åsa-Nisse och sedan går och kikar på vad ungarna gör nu för tiden. Det ska vara som en svart-vit svensk film.Min visa slutade inte vackert. Jag blev rosenrasande arg och trött. Först på Nils "Vill du prata om detta ringer du på måndag till banken för jag har helgledigt!" och sedan min pappa "Jag är fortfarande ointresserad av vad du tycker. Kan du inte begripa det och hålla tyst?!".
Jag sa mycket mera än bara så. Jag är skyldig Gabriella många kronor för ordvalet. Tack o lov sov de båda lärkorna samtidigt som ovädret drog in. Det ledsama i kråksången är den att det verkar som om människan inte vill förändras. Gubben kör djupt ner i åsikts-hjulspåren. Samhälle och politik. Som om energin att se nytt trots ålderns höst sinat och hjärnan väljer den betydligt enklare linken att ältra i resterande livtid samhällets dåliga sidor och dumma politiker.
Jag satt således och såg min egna fina (oftast är han väldigt snäll o fin) pappa förvandlas till vem som helst som har för mycket tid över och för lite roligt att tänka på. Det var mycket ledsamt att se och upptäcka. Jag vill att han håller sig till livet och inte fastnar vid klagomuren.
Det var allt för ikväll.
torsdag 24 februari 2011
Kung Bores värld
Under sportlovsveckan valde jag att spendera ett par dagar i Höganäs med Gabriella och Molly. Mys, brasa, kondis stod på sportlovs-menyn. Vi bodde i ett fint egnahem-hus som tillhör "kusin Karin" (det är så mamma och Finn alltid benämnde deras kusin. Som heter Karin. Jag vet fortfarande inte vem den andra Karin kan vara som de blandar ihop med). Från husets yttertrappa kan du se havet och efter fem minuters promenad står du på strandkanten och kastar macka i Kattegatt.
Det var otroligt kallt i luften, vinden svag men bitande kall. Solens bleka strålar gjorde vad de kunde för att värma oss och ge en förhoppning om en analkande vår men väl hemma i huset åkte tofflorna på och brasan fylldes på med ved.
När vi traskade utmed stranden och krossade slush-liknande is kunde jag inte undgå att se upp och ut över det frusna havet. Det är inte ofta man havet är helt stilla och lugnt. Min blicken, som av väldigt naturliga skäl var vänd mot markens hala yta, fångade små konstverk på vägen. Naturens vinterbleka toner får mig att mjukna. Vem önskar inte vara konstnär när man se ljuset och färgerna i samspel? Mina söta döttrar, se så mycket vackert du har omkring dig! Jag kommer ge er varsin kamera till påsken. Inga förmaningar, inga krav bara en gåva och en mors längtan att få ta del av den värld du ser på (as we speak) 120 cm och 85 cm höjd.
 |
| Vad tänker du först; Gud eller solen? |
 |
| Vilken vinterpalett! |
 |
| Ett konstverk i sig. Vad skulle den gå för på Bukowski? |
fredag 11 februari 2011
Trädgården
Med det gula huset följde även med en trädgård, en stor sådan på runda 1400 kvm. Trädgården är en av de äldsta i vårt område och full av träd, buskar, mossa, hårda grusgångar, ett växthus och än så länge okända perenner. Ett vitt staket med viss elasticitet omringar tre av fyra sidor.
Du kan göra och plantera allt du vill i din trädgård, men då måste björken ner, säger Henrik och tittar upp mot kronan.
Projekt ett:
Hur många år kan den ha på nacken? 30, 40 kanske 50 år? Men björken tar allt solljus, vatten och näring.
Jag når knappt runt den vit-svarta stammen med mina armar. Nu börjar sentimentalismen (!) ta överhand. Jag tror bestämt en hängbjörk får planteras i dess ställe.
Bakom björken finns en förvuxen jersmin som enligt Henrik inte går att spara. Ny kostar under 200 kr och kan placeras i bättre läge. Jag tror jag köper tre plantor när jag ändå är igång och planerar mig en berså av jersmin och syren. Doftshock, ögonfröjd och själslilg näring. Perfekt!
Projekt två:
Två rönnträd stryker med i processen. Sedan börjar ett schysst skogsarbetarjobb: gräva en 40 x 40 cm bred och djup fåra från utelampan på vänstra sidan i bild hela vägen förbi och utmed rönnträden och bort till den andra grinden. Vi pratar 30-40 meter. Här ska jag sätta tuja-plantor för att skapa en mur mot insyn, vind och buller (det är inget egentligt buller, vägen ligger långt bort men vi bor på högt upp på en vacker ås och ljudväggen går rakt mot vårt tvåvåningshus som är det första i området).
Jag gör allt vad Henrik säger. Jägarn vet vad han pratar om. 40 m tujahäck. Är det överdrivet?
Om du som hälsar på just nu tycker något annat, kommentera gärna. Trädgårdssynpunkter är alltid roliga att ta del av. Lova det :).
I metropolen Landvetter finns en handelsträdgård som jag sedan barnsben alltid besökt med mina föräldrar. Den ser likadan ut nu som då men undantag för ökat utbud av krimskrams (ljuslyktor, pärlor, dekorationer etc). Där jobbar även Henrik, trädgårdsmästare med intresse för jakt. Vi promenerade i en timme och han svarade snällt på mina frågor: "Vad är det och det och det?", "Ska jag behålla det där trädet? Jaha, det är en buske, okej då." och "Ska man verkligen gödsla en rhodedendron?".
Du kan göra och plantera allt du vill i din trädgård, men då måste björken ner, säger Henrik och tittar upp mot kronan.
 |
| Björk i vintermotljus. |
Hur många år kan den ha på nacken? 30, 40 kanske 50 år? Men björken tar allt solljus, vatten och näring.
Jag når knappt runt den vit-svarta stammen med mina armar. Nu börjar sentimentalismen (!) ta överhand. Jag tror bestämt en hängbjörk får planteras i dess ställe.
Bakom björken finns en förvuxen jersmin som enligt Henrik inte går att spara. Ny kostar under 200 kr och kan placeras i bättre läge. Jag tror jag köper tre plantor när jag ändå är igång och planerar mig en berså av jersmin och syren. Doftshock, ögonfröjd och själslilg näring. Perfekt!
 |
| Röd tomte som fastnat i snön. |
Två rönnträd stryker med i processen. Sedan börjar ett schysst skogsarbetarjobb: gräva en 40 x 40 cm bred och djup fåra från utelampan på vänstra sidan i bild hela vägen förbi och utmed rönnträden och bort till den andra grinden. Vi pratar 30-40 meter. Här ska jag sätta tuja-plantor för att skapa en mur mot insyn, vind och buller (det är inget egentligt buller, vägen ligger långt bort men vi bor på högt upp på en vacker ås och ljudväggen går rakt mot vårt tvåvåningshus som är det första i området).
Jag gör allt vad Henrik säger. Jägarn vet vad han pratar om. 40 m tujahäck. Är det överdrivet?
Om du som hälsar på just nu tycker något annat, kommentera gärna. Trädgårdssynpunkter är alltid roliga att ta del av. Lova det :).
måndag 7 februari 2011
De
Det finns den som inte bryr sig
Det finns den som det gjort
Det finns den som såg något annat
Det finns den som lät det gå fort
Och det finns den som ensam kvar
står och funderar på
vart det hela ledde till
Göteborg 2010
Det finns den som det gjort
Det finns den som såg något annat
Det finns den som lät det gå fort
Och det finns den som ensam kvar
står och funderar på
vart det hela ledde till
Göteborg 2010
onsdag 2 februari 2011
Liten sjuk
-Mamma. Mamma!
En hes flicka visk-ropar mitt namn.
- Vad är det vännen?
- Mamma...mamma....du måste minska (visar med tumme o pekfinger)...mamma, du måste...
- Minska vad, gumman?
Hon pekar.
- Mitt knä?
Hon nickar.
- Mamma...det måste vara mjukt. Mjuka det!
- Mitt knä?
- Nej..nej. Allting. (Pekar med handen på hela sängen).
- Du vill att allting ska vara mjukt?
- Ja.
- Då lägger vi grädde på allting, det är mjukt.
- Ja...host host..det gör vi.
Hon lutar sig bakåt mot kuddarna och sluter sina febriga ögonen.
Gabriella har influensan.
En hes flicka visk-ropar mitt namn.
- Vad är det vännen?
- Mamma...mamma....du måste minska (visar med tumme o pekfinger)...mamma, du måste...
- Minska vad, gumman?
Hon pekar.
- Mitt knä?
Hon nickar.
- Mamma...det måste vara mjukt. Mjuka det!
- Mitt knä?
- Nej..nej. Allting. (Pekar med handen på hela sängen).
- Du vill att allting ska vara mjukt?
- Ja.
- Då lägger vi grädde på allting, det är mjukt.
- Ja...host host..det gör vi.
Hon lutar sig bakåt mot kuddarna och sluter sina febriga ögonen.
Gabriella har influensan.
söndag 30 januari 2011
En vanlig sketen tisdag
Vuxenpoäng är ett begrepp jag inte är helt kompis med. En skämtsam benämning på det vuxna livet utifrån ett matematiskt perspektiv; IKEA-Familykort (10 poäng), Ica / Konsumkort (5 poäng), p-bot (3 poäng), inredningstidningsprenumeration (5 poäng) 08-17-jobb (50 poäng), bilfinansiering (5 poäng), huslån (10 poäng), diverse småkrediter såsom Ellos, La Redoute, H&M (7 poäng), barn (miljoners poäng), Bamseklubben med Fritidsresor, Ving eller vilket bolag det nu är som rippat en fin svensk tecknad figur (8 poäng) och så vidare. Blärk.
Ta det icke bokstavligt men säg, är det ändå inte så att medan livet traskar vidare läggs allt fler poäng till ditt livskonto vare sig du vill eller ej? Jag menar nu inte att jag räknar mitt liv som ovan exempel, nej fy tusan men någonstans ligger det en gnutta sanning i det, på ett märkligt sätt. Min livsfilosofi består av många bitar. En är att slippa se A5-kuvert i brevlådan, att så lite som möjligt finnas registrerad hos företag eller koncerner. Slippa bli påprackad skräp. Desto färre skulder desto bättre. Bli din egna. Orka odla all föda själv och vid jaktsäsong kånka hem en halv älg för att styckas vid köksbordet och frysas ner i portionsbitar. Kanske not men se dig omkring efter vad som finns där ute. Gör dina val så de känns bra.
Så kloka ord. Lever jag som jag lär? Förhoppningsvis. Här kommer en bild som sammanfattar min januari 2011 väl. Jag var osäker på om en privat bild ska släppas fri i cyberspace men eftersom läsarantalet är få och vänligt sinnade tror jag väl. Renovering, påminnelser, homepartyn....suck.
Så konstigt, jag unnar mig själv i stort sätt ingenting per månad, knappt femhundrakronor. Fick som liten av min mamma lära mig hur jag i affären läser ut den mest prisvärda varan av två men också att i beräkningen ha med dess innehåll och värderingar. Ja, jag försöker och tror mig, agera rätt så ofta det går. Men i skrivande stund undrar jag ändå, hur det hela kommer sluta. Det ligger en klump i magen och växer.
Ta det icke bokstavligt men säg, är det ändå inte så att medan livet traskar vidare läggs allt fler poäng till ditt livskonto vare sig du vill eller ej? Jag menar nu inte att jag räknar mitt liv som ovan exempel, nej fy tusan men någonstans ligger det en gnutta sanning i det, på ett märkligt sätt. Min livsfilosofi består av många bitar. En är att slippa se A5-kuvert i brevlådan, att så lite som möjligt finnas registrerad hos företag eller koncerner. Slippa bli påprackad skräp. Desto färre skulder desto bättre. Bli din egna. Orka odla all föda själv och vid jaktsäsong kånka hem en halv älg för att styckas vid köksbordet och frysas ner i portionsbitar. Kanske not men se dig omkring efter vad som finns där ute. Gör dina val så de känns bra.
Så kloka ord. Lever jag som jag lär? Förhoppningsvis. Här kommer en bild som sammanfattar min januari 2011 väl. Jag var osäker på om en privat bild ska släppas fri i cyberspace men eftersom läsarantalet är få och vänligt sinnade tror jag väl. Renovering, påminnelser, homepartyn....suck.
Så konstigt, jag unnar mig själv i stort sätt ingenting per månad, knappt femhundrakronor. Fick som liten av min mamma lära mig hur jag i affären läser ut den mest prisvärda varan av två men också att i beräkningen ha med dess innehåll och värderingar. Ja, jag försöker och tror mig, agera rätt så ofta det går. Men i skrivande stund undrar jag ändå, hur det hela kommer sluta. Det ligger en klump i magen och växer.
Bästa hälsningar
Eder Sara
söndag 23 januari 2011
....
Att vara ihop med en pessimist betyder att man dör en smula. Varje dag. Det finns inget som en pessimist inte kan dyka ner på och beklaga sig över. Om ni enats om en lösning på en så kallat problem i tillvaron så kan du ge dig f-n på att pessimisten en stund senare har ett nytt ämne att tycka till om. Och med tycka till menar jag att ha en negativ åsikt som är viktig att den nämns gång på annan. Att inte vilja se möjligheter i hinder, lösning på problem och mota bitterheten i grind. Det hade betalat sig mångdubbelt upp.
Ett liv ihop med en pessimist är således tjatigt och segt. Livsglädje urholkas långsamt men effektivt om du inte garderar dig med ett starkt psyke och gåsfjädrar. Att hålla mycket av, eller kanske till och med vara kär i en pessimist bidrar till orken att leva med en sådan människa, men också till omgivningens outtalade skeptiska blickar "Varför står hon/han ut?". Bilden av pessimistens inställning till livet är fortfarande grumlig. Tillvaron är så klart inte tillfredsställande men inte heller tillräckligt usel och bedrövlig för att ta livet av sig och därmed bespara oss andra ett dis av negativ energi. Jag frågar mig "Är livet värt att levas om det nu bara är så dåligt?". Antagligen, och här gissar vi nu vilt, är vardagarna såpass fyllda av saker att beklaga sig över att det inte finns tid över till att avsluta livet en tisdag med en burk piller.
Ett i-landsproblem i kvadrat. Vi har så mycket fint och härligt omkring oss ändå duger inte partnern / jobbet / lokaltrafiken / lönen / hushållssysslorna.
Pessimisten bär en förklädnad av positivt lugn. Det är vid upptäckten av hans/hennes inre natur som insikten slår hårt hur förjäkliga trist det är att ha blivit förd bakom ljuset i början av relationen. Ögat ser det den vill se. Eftersom pessimisten inte (alltid) vill befinna sig i ljusets medelpunkt håller vederbörande således som låg profil, en profil som kan tolkas som mogen; en mer stillsam attityd till vardagen, en realist med vass humor som uppfattning det ironiska i omgivningen. Det är cyniska kommentarer, syrliga vistar och torra skämt.
En pessimist behöver absolut inte vara dum i huvudet bara för att hon eller han tycker allting andra gör är skit, det är lätt att tro så när man hör den negativa lavan välla ut över en oren spis, smulor på bordet, skräp i bilen, okrattade gångar, skrynkliga skjortor, torra växter, felöppnad mjölkkartong etcetera. Listan är oändlig. Definitivt.
Pessimisten har fört oss bakom en dimridå, mina herrar och damer. Det är en illusion vi alla går på. Därför, mina högt älskade barn, vill jag varna er redan nu; vem du än väljer till livspartner se för din skull till att personen är en positiv idiot istället för en pessimistisk vardagsideologist. Lyckan kommer INTE med pessimisten hur många timmar, dagar, veckor och år du lägger ner på att omvandla personen till en kamrat att dela livets underbara sidor med.
Ett liv ihop med en pessimist är således tjatigt och segt. Livsglädje urholkas långsamt men effektivt om du inte garderar dig med ett starkt psyke och gåsfjädrar. Att hålla mycket av, eller kanske till och med vara kär i en pessimist bidrar till orken att leva med en sådan människa, men också till omgivningens outtalade skeptiska blickar "Varför står hon/han ut?". Bilden av pessimistens inställning till livet är fortfarande grumlig. Tillvaron är så klart inte tillfredsställande men inte heller tillräckligt usel och bedrövlig för att ta livet av sig och därmed bespara oss andra ett dis av negativ energi. Jag frågar mig "Är livet värt att levas om det nu bara är så dåligt?". Antagligen, och här gissar vi nu vilt, är vardagarna såpass fyllda av saker att beklaga sig över att det inte finns tid över till att avsluta livet en tisdag med en burk piller.
Ett i-landsproblem i kvadrat. Vi har så mycket fint och härligt omkring oss ändå duger inte partnern / jobbet / lokaltrafiken / lönen / hushållssysslorna.
Pessimisten bär en förklädnad av positivt lugn. Det är vid upptäckten av hans/hennes inre natur som insikten slår hårt hur förjäkliga trist det är att ha blivit förd bakom ljuset i början av relationen. Ögat ser det den vill se. Eftersom pessimisten inte (alltid) vill befinna sig i ljusets medelpunkt håller vederbörande således som låg profil, en profil som kan tolkas som mogen; en mer stillsam attityd till vardagen, en realist med vass humor som uppfattning det ironiska i omgivningen. Det är cyniska kommentarer, syrliga vistar och torra skämt.
En pessimist behöver absolut inte vara dum i huvudet bara för att hon eller han tycker allting andra gör är skit, det är lätt att tro så när man hör den negativa lavan välla ut över en oren spis, smulor på bordet, skräp i bilen, okrattade gångar, skrynkliga skjortor, torra växter, felöppnad mjölkkartong etcetera. Listan är oändlig. Definitivt.
Pessimisten har fört oss bakom en dimridå, mina herrar och damer. Det är en illusion vi alla går på. Därför, mina högt älskade barn, vill jag varna er redan nu; vem du än väljer till livspartner se för din skull till att personen är en positiv idiot istället för en pessimistisk vardagsideologist. Lyckan kommer INTE med pessimisten hur många timmar, dagar, veckor och år du lägger ner på att omvandla personen till en kamrat att dela livets underbara sidor med.
tisdag 18 januari 2011
Intelligens
Av vänlighet, eller ren slöhet kanske, gick jag ut 3:an i gymnasiet med just en 3:a i mitt modersmål svenska. Den där trean var ingen överraskning, den blev till innan jag ens steg in mitt första klassrum i klass ett på Utbynäskolan. Dåligt ordförråd, läspning och skorrande "r", finn tre fel. Jag hade inga problem med något av "felen" men det hade Margareta och Bertil, lärare i låg-och mellanstadiet. Jag blev således skickad till talpedagog för att komma tillrätta med mina "fel".
Förnedrande är väl starkt ord men jag kände mig helt enkelt dum varje gång magister Bertil Svensson under lektionstid påminde mig att gå iväg till ....vad-hon-nu- hette...för att träna bort läspningen. Klasskompisarna såg mig (och Britt-Marie som hade dyslexi) under lektionstid lämna klassrummet. Jag behövde alltså hjälp med något övriga klasskamrater inte behövde. Klart det kändes. Inte för att jag blev retad utan för att det fanns ett "fel" i/på/med mig som jag inte uppfattade som ett fel. Självklart ska hjälp erbjudas elever där föräldrar och/eller pedagoger uppfattar det kan behövas. Men snälla beslutsförfattare, gör det med finess. Och involvera eleven i beslutsprocessen (kanske sker i dagens Sverige?). Tack!
Vet du hur man "botade" läspljud på 80-talet? Jo, man satte eleven vid ett bord och ställde en liten rakspegel framför så att man fick bra överblick över tandraden och tungan. Efter ett par minuters träning syntes knappt min spegelbild för allt saliv som fastnat på spegeln. Träna "S"-ljud är söligt. Det var rena rama tandläkar-upplevelsen; in med fingrar som bände och tryckte på tunga. Skitjobbigt. Jag var helt öm och slut i mun och tunga, fysisk påminnelse om mitt "fel". På vägen hem från skolan övade jag automatiskt på "s" (för att så slippa gå till vad-det-var-hon-hette) och löste därmed problemet på egen hand. Efter lite träning på grannpojken Philip Currys tips; "Låt som en väckarklocka!" försvann de skånska skorrande "ärrren". Så enkelt. En bit identitet mindre kan tyckas men mitt skånska påbrå finns kvar, djupt rotad i myllan..
Tankar kring intelligens hemsöker mig inför varje löneförhandling. Saknas ett gott självförtroende är en löneförhandling ingen fest. Stå på dig! beordrar de fackliga broschyrerna. Sälj in dig. Högt! Ko-handel, förhandling, argumentering, starka sidor, bestämda miner. Jag besitter inget av nämnda delar vid förhandlingsbordet. Svettiga händer greppar om en kopp rävgift (kaffeautomaternas aromatiska dryck) medan en inre irritation över att behöva genomlida en timmes blaha blaha stadigt växer. Jag har svårt att sälja mig själv i denna situation. Jag måhända (ibland) sakna ett gott självförtroende men talar och tänker alltid i påståenden. I skolan syntes så tydligt rätt och fel i läxböckerna. Vid lönesamtalen likaså. Plötsligt försvinner human capital och ersätts med statistik, måluppfyllelse, prestation mm. Efter en stund och med kepsen i hand backar man ut ur rummet och tackar bidraget för den här gången. Raljerar jag? Självklart....inte.
Inför mitt egna lönesamtal har jag en tradition att alltid testa min intelligens på http://www.mensa.se/. Visst är det absurt. Har jag något innanför pannbenet? Kan jag något? Det är åsnefåningt att utvärdera mitt självförtroende utifrån resultatet på IQ-testet, men sådan är jag. Och jag måste (tyvärr) skylla min far för idén. Uppmuntran far, uppmuntran och stöd skapar starka barn som tror på sin intelligens och prestation, det är min övertygelse, och inte som den nu listklättrande boken "Battle Hymn Of The Tiger Mother" där starka, framgångsrika och smarta A-barn skapas genom bestraffning, råpluggning, begränsning, förbud etc. Min far trodde (tror) på den kinesiska läran. Det var dumt gjort för den fungerade inte på mig. Kanske på andra men inte mig.
Min mening är att varje person kan bli ett "A-barn" om var och en finner (med hjälp av sina närmsta) sin egna unika inlärningsprocess. Allt kan bli inlärt. Jag jobbar med bilder så uppmuntran, humor och en bra dialog hade skapat mina förutsättningar för en mycket lyckad inlärning och skolbetyg. Studieteknik på var och ens nivå - perfekt. Men öka takten! Svenska elever kan betydligt mera än de får chans att visa och skaffa. Jag vet av erfarenhet under mina år som elev på Scandinavian School of Brussels, Beligen. Kraven var betydligt högre än här; i 7:an läste vi motsvarigheten till 9:ornas kurs i Sverige. Det gick hur bra som helst för varenda elev, till och med mig, en "medelmåtta". Med små klasser, uppmuntran, tålamod och motiverade lärare fick jag upp 2:or och svaga 3:or till starka 4:or under loppet av ett-två år. Jag var så stolt över mig själv!! (Allting sjönk när vi återvände till Sverige. Ett stort misstag att inte stanna nian ut.)
Detta tänker jag överföra till Gabriella och Molly:
1. Du kan
2. Du kan mycket mer än du tror
3. Jag tror på dig
4. Nu kör vi!
Förnedrande är väl starkt ord men jag kände mig helt enkelt dum varje gång magister Bertil Svensson under lektionstid påminde mig att gå iväg till ....vad-hon-nu- hette...för att träna bort läspningen. Klasskompisarna såg mig (och Britt-Marie som hade dyslexi) under lektionstid lämna klassrummet. Jag behövde alltså hjälp med något övriga klasskamrater inte behövde. Klart det kändes. Inte för att jag blev retad utan för att det fanns ett "fel" i/på/med mig som jag inte uppfattade som ett fel. Självklart ska hjälp erbjudas elever där föräldrar och/eller pedagoger uppfattar det kan behövas. Men snälla beslutsförfattare, gör det med finess. Och involvera eleven i beslutsprocessen (kanske sker i dagens Sverige?). Tack!
Vet du hur man "botade" läspljud på 80-talet? Jo, man satte eleven vid ett bord och ställde en liten rakspegel framför så att man fick bra överblick över tandraden och tungan. Efter ett par minuters träning syntes knappt min spegelbild för allt saliv som fastnat på spegeln. Träna "S"-ljud är söligt. Det var rena rama tandläkar-upplevelsen; in med fingrar som bände och tryckte på tunga. Skitjobbigt. Jag var helt öm och slut i mun och tunga, fysisk påminnelse om mitt "fel". På vägen hem från skolan övade jag automatiskt på "s" (för att så slippa gå till vad-det-var-hon-hette) och löste därmed problemet på egen hand. Efter lite träning på grannpojken Philip Currys tips; "Låt som en väckarklocka!" försvann de skånska skorrande "ärrren". Så enkelt. En bit identitet mindre kan tyckas men mitt skånska påbrå finns kvar, djupt rotad i myllan..
Tankar kring intelligens hemsöker mig inför varje löneförhandling. Saknas ett gott självförtroende är en löneförhandling ingen fest. Stå på dig! beordrar de fackliga broschyrerna. Sälj in dig. Högt! Ko-handel, förhandling, argumentering, starka sidor, bestämda miner. Jag besitter inget av nämnda delar vid förhandlingsbordet. Svettiga händer greppar om en kopp rävgift (kaffeautomaternas aromatiska dryck) medan en inre irritation över att behöva genomlida en timmes blaha blaha stadigt växer. Jag har svårt att sälja mig själv i denna situation. Jag måhända (ibland) sakna ett gott självförtroende men talar och tänker alltid i påståenden. I skolan syntes så tydligt rätt och fel i läxböckerna. Vid lönesamtalen likaså. Plötsligt försvinner human capital och ersätts med statistik, måluppfyllelse, prestation mm. Efter en stund och med kepsen i hand backar man ut ur rummet och tackar bidraget för den här gången. Raljerar jag? Självklart....inte.
Inför mitt egna lönesamtal har jag en tradition att alltid testa min intelligens på http://www.mensa.se/. Visst är det absurt. Har jag något innanför pannbenet? Kan jag något? Det är åsnefåningt att utvärdera mitt självförtroende utifrån resultatet på IQ-testet, men sådan är jag. Och jag måste (tyvärr) skylla min far för idén. Uppmuntran far, uppmuntran och stöd skapar starka barn som tror på sin intelligens och prestation, det är min övertygelse, och inte som den nu listklättrande boken "Battle Hymn Of The Tiger Mother" där starka, framgångsrika och smarta A-barn skapas genom bestraffning, råpluggning, begränsning, förbud etc. Min far trodde (tror) på den kinesiska läran. Det var dumt gjort för den fungerade inte på mig. Kanske på andra men inte mig.
Min mening är att varje person kan bli ett "A-barn" om var och en finner (med hjälp av sina närmsta) sin egna unika inlärningsprocess. Allt kan bli inlärt. Jag jobbar med bilder så uppmuntran, humor och en bra dialog hade skapat mina förutsättningar för en mycket lyckad inlärning och skolbetyg. Studieteknik på var och ens nivå - perfekt. Men öka takten! Svenska elever kan betydligt mera än de får chans att visa och skaffa. Jag vet av erfarenhet under mina år som elev på Scandinavian School of Brussels, Beligen. Kraven var betydligt högre än här; i 7:an läste vi motsvarigheten till 9:ornas kurs i Sverige. Det gick hur bra som helst för varenda elev, till och med mig, en "medelmåtta". Med små klasser, uppmuntran, tålamod och motiverade lärare fick jag upp 2:or och svaga 3:or till starka 4:or under loppet av ett-två år. Jag var så stolt över mig själv!! (Allting sjönk när vi återvände till Sverige. Ett stort misstag att inte stanna nian ut.)
Detta tänker jag överföra till Gabriella och Molly:
1. Du kan
2. Du kan mycket mer än du tror
3. Jag tror på dig
4. Nu kör vi!
torsdag 13 januari 2011
Goodie bags
Den 5 januari 2010 kom jag ett steg närmre Kungahus-Ebba och de andra långhåriga blogg-flickorna som skriver om rätt och fel, inne och ute. Jag fick min första biljett till det trendiga och oumbärliga livet som en upplyst mindfulness kvinna man bör vara; min första goodie-bag. På Autoforum i Mölndal.
Det började i slutet av reparationen av Scodans vindrutetorkare (500 kr för ett byte av en ful gul säkring). Tiden för ingreppet var osäkert så jag blev hänvisad till Autoforums svarta kundsoffa i skinn. Där satt jag och funderade i den främmande miljön. Men tänk så intressant det ändå är att studera bilköpare, spekulantens uppenbara tafatthet över att inte ha en aning om vad man som köpare ska titta på. Mest beklämmande är om köparen är en man; killen har från barnsben har fått veta att pojkar består av bilar och brum-brum, precis som Vasaloppet och blåbärssoppan. (Klart jag ironiserar, som du säkert förstod, om den klassiskt tråkiga och könsfördelade idén allt för många föräldrar tyr sig till: dockor-flickor, bilar-pojkar). Vid en fin silverblänkande nypolerad Audi A7 Sportback står en presumtiv köpare och stirrar. Jag riktigt ser hur svetten rinner armarna i takt med försäljarens detaljerade beskrivning av motorns suveräna uppbyggnad och styrka. En uppmärksam säljare förstår att stela köparen befinner sig på ett annat plan, böjer sig fram och sätter på stereon. Prata om ljudbilden, det blir enklare så.
- Det är klart nu, hojtar kvinnan från skrivbordet. Bilnycklar och en påskrift för debitering av mitt konto byter plats. Sedan vänder hon sig om och tar fram en vit pappåse på bordet. Jag kikar ner i påsen och kvittar till av förtjusning; en 3 L flaska färdigblandad spolarvätska, ett cerat, en isskrapa, en CD med tre svenska deckare inlästa av kända skådisar samt en svart mössa med Volkswagens logga mitt fram. Vilken lyckad unisex-goodie-bag; något till alla bilägare oavsett kön. Schysst! Mössan är manligast, på skallen kommer jag se ut som Sunes pappa i Sunes Jul; upprullad kant som slutar ovanför röda iskalla öron.
Min första goodie-bag innehöll just sådan som jag behövde. Jag är en praktisk person. Men om nästa goodie-bag (jag har fått mersmak :) blir girly-girly med krämer, lukta-gott-tvål, hårspännen, smink, halsband från Pilgrim eller what have you, kommer pojk-flickan Sara få svårare att veta vad hon ska göra med gåvorna. Jag får antagligen spilla ut nagelack eller parfym på sätet och med förhoppning i baggaget bege mig till Autoforum igen.
Det började i slutet av reparationen av Scodans vindrutetorkare (500 kr för ett byte av en ful gul säkring). Tiden för ingreppet var osäkert så jag blev hänvisad till Autoforums svarta kundsoffa i skinn. Där satt jag och funderade i den främmande miljön. Men tänk så intressant det ändå är att studera bilköpare, spekulantens uppenbara tafatthet över att inte ha en aning om vad man som köpare ska titta på. Mest beklämmande är om köparen är en man; killen har från barnsben har fått veta att pojkar består av bilar och brum-brum, precis som Vasaloppet och blåbärssoppan. (Klart jag ironiserar, som du säkert förstod, om den klassiskt tråkiga och könsfördelade idén allt för många föräldrar tyr sig till: dockor-flickor, bilar-pojkar). Vid en fin silverblänkande nypolerad Audi A7 Sportback står en presumtiv köpare och stirrar. Jag riktigt ser hur svetten rinner armarna i takt med försäljarens detaljerade beskrivning av motorns suveräna uppbyggnad och styrka. En uppmärksam säljare förstår att stela köparen befinner sig på ett annat plan, böjer sig fram och sätter på stereon. Prata om ljudbilden, det blir enklare så.
- Det är klart nu, hojtar kvinnan från skrivbordet. Bilnycklar och en påskrift för debitering av mitt konto byter plats. Sedan vänder hon sig om och tar fram en vit pappåse på bordet. Jag kikar ner i påsen och kvittar till av förtjusning; en 3 L flaska färdigblandad spolarvätska, ett cerat, en isskrapa, en CD med tre svenska deckare inlästa av kända skådisar samt en svart mössa med Volkswagens logga mitt fram. Vilken lyckad unisex-goodie-bag; något till alla bilägare oavsett kön. Schysst! Mössan är manligast, på skallen kommer jag se ut som Sunes pappa i Sunes Jul; upprullad kant som slutar ovanför röda iskalla öron.
Min första goodie-bag innehöll just sådan som jag behövde. Jag är en praktisk person. Men om nästa goodie-bag (jag har fått mersmak :) blir girly-girly med krämer, lukta-gott-tvål, hårspännen, smink, halsband från Pilgrim eller what have you, kommer pojk-flickan Sara få svårare att veta vad hon ska göra med gåvorna. Jag får antagligen spilla ut nagelack eller parfym på sätet och med förhoppning i baggaget bege mig till Autoforum igen.
tisdag 11 januari 2011
Kursdeltagare vi minns..
Här kommer ett något bisarrt inlägg som av outgrundlig anledning hemsökte mina tankar när jag ikväll nattade Gabriella. Here it comes..
Jag fick en dag för många år sedan, för mig att välja en kurs ur Göteborgs Universitets kurskatalog för fristående kurser, kallad Europakunskap. Jag är tämligen osäker på om jag överhuvudtaget minns något annat från 20 poängs kursen förrutom ett halvår med pollettkaffe i Humanistens cafeteria därtill oräkneliga timmar på UB i förberedande syfte att ta fram information om språkgränsernas betydelse ur ett miljöperspektiv (en pinsamt djupt uppsats och på engelska därtill!). Det som har etsats sig fast i minnet av en av de manliga kursdeltagarna...
Kursdeltagaren var strax över medellängd, hade mörkt kortklippt hår och besatt en attityd som osade "det jag inte vet är inte värt att veta". Men han hade också en bröstkorg såg ut som Barbies pojkvän Kent, helt platt men med två tydliga fyrkanter synbara under tröjan med tillhörande slipover. Än idag är jag osäker på vad som fick mig att associera till Kentdockans så typiska platta bröstkorg. De var oläckra. Och kaxiga som en finansvalp i sommarBåstad. Någonstans inom mig ville jag gå fram och lägga händerna på honom för att känna om de verkligen var sådär fyrkantiga. Jag ville mäta dem, de såg enorma ut! Jag dagdrömde ibland hur kursen gick ut för att fira en tenta och hur aspackad han blev och slängde av sig tröja och skjorta och därmed blottade min fixa idé. Detta hände givetvis aldrig. Han var sådan som inte blev aspackad. Han umgicks inte med humanistfolk, han hängde med Handels på fritiden..sa han.
Så, hur jag vet att bröstkorgen såg ut som Kents? Det vet jag inte, han var ju alltid påklädd. Han var vad man kallar oklanderligt klädd, en engelsk middle class fast på ett otrevligt vis. Idag, 15 år senare, är han säkert piprökare och besitter en professur i något tämligen ointressant humanioraämne. Säkert iklädd ljusbruna manchester, italienska skinnskor och med en tröja som sätt bättre dar. Och under den noppriga tröjan, en bröstkorg modell Kent, platt och fyrkantig.
På Världshuset vid kanalen mot Rosenlund, fanns i min Humanekologiklass en kursdeltagare som en dag kom in en stund efter lektionen börjat, slog sig ner brevid mig och satte en fot på stolen och en på golvet. "Jag har inte hunnit äta frukost" sa hon och började hivade upp; ett styck mellanöl, ett styck herrgårdsost och ett stycke bröd. Bröd och ost bröt hon i bitar, tuggade ljudligt och sköljde ner allt med stora klunkar av ölen. Klockan hade inte ens slagit tio.
Jag fick aldrig se hennes bröstkort men det kan jag leva med. Men jag vet inte hur jag ska radera bort Kent.
Jag fick en dag för många år sedan, för mig att välja en kurs ur Göteborgs Universitets kurskatalog för fristående kurser, kallad Europakunskap. Jag är tämligen osäker på om jag överhuvudtaget minns något annat från 20 poängs kursen förrutom ett halvår med pollettkaffe i Humanistens cafeteria därtill oräkneliga timmar på UB i förberedande syfte att ta fram information om språkgränsernas betydelse ur ett miljöperspektiv (en pinsamt djupt uppsats och på engelska därtill!). Det som har etsats sig fast i minnet av en av de manliga kursdeltagarna...
Kursdeltagaren var strax över medellängd, hade mörkt kortklippt hår och besatt en attityd som osade "det jag inte vet är inte värt att veta". Men han hade också en bröstkorg såg ut som Barbies pojkvän Kent, helt platt men med två tydliga fyrkanter synbara under tröjan med tillhörande slipover. Än idag är jag osäker på vad som fick mig att associera till Kentdockans så typiska platta bröstkorg. De var oläckra. Och kaxiga som en finansvalp i sommarBåstad. Någonstans inom mig ville jag gå fram och lägga händerna på honom för att känna om de verkligen var sådär fyrkantiga. Jag ville mäta dem, de såg enorma ut! Jag dagdrömde ibland hur kursen gick ut för att fira en tenta och hur aspackad han blev och slängde av sig tröja och skjorta och därmed blottade min fixa idé. Detta hände givetvis aldrig. Han var sådan som inte blev aspackad. Han umgicks inte med humanistfolk, han hängde med Handels på fritiden..sa han.
Så, hur jag vet att bröstkorgen såg ut som Kents? Det vet jag inte, han var ju alltid påklädd. Han var vad man kallar oklanderligt klädd, en engelsk middle class fast på ett otrevligt vis. Idag, 15 år senare, är han säkert piprökare och besitter en professur i något tämligen ointressant humanioraämne. Säkert iklädd ljusbruna manchester, italienska skinnskor och med en tröja som sätt bättre dar. Och under den noppriga tröjan, en bröstkorg modell Kent, platt och fyrkantig.
På Världshuset vid kanalen mot Rosenlund, fanns i min Humanekologiklass en kursdeltagare som en dag kom in en stund efter lektionen börjat, slog sig ner brevid mig och satte en fot på stolen och en på golvet. "Jag har inte hunnit äta frukost" sa hon och började hivade upp; ett styck mellanöl, ett styck herrgårdsost och ett stycke bröd. Bröd och ost bröt hon i bitar, tuggade ljudligt och sköljde ner allt med stora klunkar av ölen. Klockan hade inte ens slagit tio.
Jag fick aldrig se hennes bröstkort men det kan jag leva med. Men jag vet inte hur jag ska radera bort Kent.
onsdag 5 januari 2011
Dag
Kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör den här dagen skönare än andra dagar. Det borde vara tvärtom. Jag ska ta min Scoda till express verkstaden då vindrutetorkaren fram inte fungerar och vi har ett definitivt ihållande snöfall över Göteborg. Vita små luddiga tussar dinglar ner över ett vintrigt Göteborg. Vackert vackert men farligt farligt..
I morse på riksväg 40 på väg till skola och dagis, var sikten bedrövlig men hastigheterna låga och barnen satt stilla och fastbältade. Efter avlämning och ute på motorvägen blåste förvisso snömodden och vattendropparna bort från framrutan men trafiken var svår, filerna omöjliga att urskilja och med en betydligt högre hastighet passerades jag av långtradare, fartblinda BMW X3 och stressade busschafförer. Vid varje omkörning slaskade modd upp på rutan och sikten blev sämnre och sämre. Jag låg i knappa 80. När jag klev ur bilen på pendelparkeringen brevid ÖIS- gården kände jag en lätt yrsel och panik. Det här är inte bra, men vad för val har man när funktionen är ur och bilen behövs?
Efter lunch idag slutar jag, tack vare den hedniska tron som svenska kyrkan ville släcka genom att förlänga julhelgen till just Trettondedag Jul, klockan halv två. Därefter en tur med buss till pendeln, hämtning av ganska fungerande bil, en stilla och lugn resa eventuellt med öppen sidoruta för bättre syn..., vidare till Scoda och slutligen, det som gör att dagen känns extra nice, besök på Erikshjälpens secondhand i Mölndal!
Jag vädrar fynd! Och en lagad bil.
I morse på riksväg 40 på väg till skola och dagis, var sikten bedrövlig men hastigheterna låga och barnen satt stilla och fastbältade. Efter avlämning och ute på motorvägen blåste förvisso snömodden och vattendropparna bort från framrutan men trafiken var svår, filerna omöjliga att urskilja och med en betydligt högre hastighet passerades jag av långtradare, fartblinda BMW X3 och stressade busschafförer. Vid varje omkörning slaskade modd upp på rutan och sikten blev sämnre och sämre. Jag låg i knappa 80. När jag klev ur bilen på pendelparkeringen brevid ÖIS- gården kände jag en lätt yrsel och panik. Det här är inte bra, men vad för val har man när funktionen är ur och bilen behövs?
Efter lunch idag slutar jag, tack vare den hedniska tron som svenska kyrkan ville släcka genom att förlänga julhelgen till just Trettondedag Jul, klockan halv två. Därefter en tur med buss till pendeln, hämtning av ganska fungerande bil, en stilla och lugn resa eventuellt med öppen sidoruta för bättre syn..., vidare till Scoda och slutligen, det som gör att dagen känns extra nice, besök på Erikshjälpens secondhand i Mölndal!
Jag vädrar fynd! Och en lagad bil.
måndag 3 januari 2011
Dream on baby..
...Men blickarna ut mot Manhattans skyline, känner jag din arm om min midja, din haka varsamt lutad mot mitt huvud. Min högra hand ligger utanpå din vänstra hand som värmer min mage. Jag blundar och andas in din doft. Tryggheten och värmen sprider sig i min kropp. Jag är så obeskrivligt glad över att stå här med dig. Mitt liv känns fulländat. Jag är komplett. Ja, sånär som på vissa delar men vi tar ett steg i taget. Vi skyndar långsamt, trots att vi vill så mycket med varandra. Varenda minut tillsammans med dig är ovärderlig. Varenda minut utan dig är en stor saknad. Vilken utsikt, vilken dag, vilken förälskelse vi upplever här....
Zzzooommmm. Ett öga zoomas in. Den som äger ögat sover och drömmer fortfarande djupt. Eller vänta, det börjar rycka i ögonlocket. Plötsligt slås ögat upp och en lätt blodsprängd ögonvita blir synligt och börjar rulla runt. Tydlig förvirring hos ägaren. Var? Hur? Varför? Nu? Skillnad mellan dröm och verklighet är tydligen en besvikelse. Med solens starka lysande förmiddagsstrålar är vår hjältinna vaken på mindre än en minut. Hon sätter sig upp i himmelriket och vrider lite lätt av och an på nacken som för att få fart på blodcirkulationen. Det där med sträcka sig som en katt och långsamt töja på kropp och lem ligger inte för henne, hon tycker det är ett påhitt, men att vakna upp här i detta vackra stenhus i en by i närheten av Lyon, är inget påhitt det är den vackra underbara sanningen hon drömt om så länge. Ja, jo, det saknas bara en person...en viktig person men som det ser ut...nej...Suck.
Hon känner då hur någon stirrar på henne och vrider på huvudet 45 grader och hoppar hon när hon på väggen ser en ödla glo rakt på henne. Hur ofarlig den lilla gröna ödlan än är får dess långa smala slingriga svans henne att rysa över hela kroppen. En orm med ben och armar. Jerk. Ödlorna finns överallt och kan likställas med flugorna hemma i Sverige; inte helt angenäma men man få stå ut. Enda skillnaden som hon ser det är att man jagar inte en ödla med en tunn plastbit för att ha ihjäl dem, utan låt dem vara. Innan hon slänger benen över sängkanten tittar hon ner under sänger för liksom försäkra sig om att inget annat husdjur ligger på lur att bita henne i tårna. Det är tomt under sängen. Hon tar en sväng om vattenklosetten och noterar badkaret på lejontassar som ser inbjudande ut men få bli ett senare besök.
I köket finns allt man kan önska för att fylla magen till bredden och falla in i en morgonkoma. Något svajig på handen men med fokuserad blick balanserar hon på bricka; en stor presso, en liten kanna varm mjölk, en yoghurt au naturell, ett par frukter och det obligatoriska glaset med vatten, ut till terrassen. Solstrålarna studsar mot den ljusa stenläggningen och på väggarna och det är så ljust det tåras i ögonen. En stor halmhatt råder bot på bländningen och hon slår sig äntligen ner vid utemöblerna.
Och bara andas.
Lugnt och stilla.
Lyssnar på småkrypens surrande i rabatterna. Solstrålarna värmer ryggen. Hon blickar ut över fälten på andra sidan lavendelhäcken och njuter av utsikten av de blåa alptopparna i horizonten.
Det här kommer bli underbart bra!.
Zzzooommmm. Ett öga zoomas in. Den som äger ögat sover och drömmer fortfarande djupt. Eller vänta, det börjar rycka i ögonlocket. Plötsligt slås ögat upp och en lätt blodsprängd ögonvita blir synligt och börjar rulla runt. Tydlig förvirring hos ägaren. Var? Hur? Varför? Nu? Skillnad mellan dröm och verklighet är tydligen en besvikelse. Med solens starka lysande förmiddagsstrålar är vår hjältinna vaken på mindre än en minut. Hon sätter sig upp i himmelriket och vrider lite lätt av och an på nacken som för att få fart på blodcirkulationen. Det där med sträcka sig som en katt och långsamt töja på kropp och lem ligger inte för henne, hon tycker det är ett påhitt, men att vakna upp här i detta vackra stenhus i en by i närheten av Lyon, är inget påhitt det är den vackra underbara sanningen hon drömt om så länge. Ja, jo, det saknas bara en person...en viktig person men som det ser ut...nej...Suck.
Hon känner då hur någon stirrar på henne och vrider på huvudet 45 grader och hoppar hon när hon på väggen ser en ödla glo rakt på henne. Hur ofarlig den lilla gröna ödlan än är får dess långa smala slingriga svans henne att rysa över hela kroppen. En orm med ben och armar. Jerk. Ödlorna finns överallt och kan likställas med flugorna hemma i Sverige; inte helt angenäma men man få stå ut. Enda skillnaden som hon ser det är att man jagar inte en ödla med en tunn plastbit för att ha ihjäl dem, utan låt dem vara. Innan hon slänger benen över sängkanten tittar hon ner under sänger för liksom försäkra sig om att inget annat husdjur ligger på lur att bita henne i tårna. Det är tomt under sängen. Hon tar en sväng om vattenklosetten och noterar badkaret på lejontassar som ser inbjudande ut men få bli ett senare besök.
I köket finns allt man kan önska för att fylla magen till bredden och falla in i en morgonkoma. Något svajig på handen men med fokuserad blick balanserar hon på bricka; en stor presso, en liten kanna varm mjölk, en yoghurt au naturell, ett par frukter och det obligatoriska glaset med vatten, ut till terrassen. Solstrålarna studsar mot den ljusa stenläggningen och på väggarna och det är så ljust det tåras i ögonen. En stor halmhatt råder bot på bländningen och hon slår sig äntligen ner vid utemöblerna.
Och bara andas.
Lugnt och stilla.
Lyssnar på småkrypens surrande i rabatterna. Solstrålarna värmer ryggen. Hon blickar ut över fälten på andra sidan lavendelhäcken och njuter av utsikten av de blåa alptopparna i horizonten.
Det här kommer bli underbart bra!.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)