En vanlig sketen tisdag

Vuxenpoäng är ett begrepp jag inte är helt kompis med. En skämtsam benämning på det vuxna livet utifrån ett matematiskt perspektiv; IKEA-Familykort (10 poäng), Ica / Konsumkort (5 poäng), p-bot (3 poäng), inredningstidningsprenumeration (5 poäng)  08-17-jobb (50 poäng), bilfinansiering (5 poäng), huslån (10 poäng), diverse småkrediter såsom Ellos, La Redoute, H&M (7 poäng), barn (miljoners poäng), Bamseklubben med Fritidsresor, Ving eller vilket bolag det nu är som rippat en fin svensk tecknad figur (8 poäng) och så vidare. Blärk.

Ta det icke bokstavligt men säg, är det ändå inte så att medan livet traskar vidare läggs allt fler poäng till ditt livskonto vare sig du vill eller ej? Jag menar nu inte att jag räknar mitt liv som ovan exempel, nej fy tusan men någonstans ligger det en gnutta sanning i det, på ett märkligt sätt. Min livsfilosofi består av många bitar. En är att slippa se A5-kuvert i brevlådan, att så lite som möjligt finnas registrerad hos företag eller koncerner. Slippa bli påprackad skräp. Desto färre skulder desto bättre. Bli din egna. Orka odla all föda själv och vid jaktsäsong kånka hem en halv älg för att styckas vid köksbordet och frysas ner i portionsbitar.  Kanske not men se dig omkring efter vad som finns där ute. Gör dina val så de känns bra.

Så kloka ord. Lever jag som jag lär? Förhoppningsvis. Här kommer en bild som sammanfattar min januari 2011 väl. Jag var osäker på om en privat bild ska släppas fri i cyberspace men eftersom läsarantalet är få och vänligt sinnade tror jag väl. Renovering, påminnelser, homepartyn....suck.
                      

















Så konstigt, jag unnar mig själv i stort sätt ingenting per månad, knappt femhundrakronor. Fick som liten av min mamma lära mig hur jag i affären läser ut den mest prisvärda varan av två men också att i beräkningen ha med dess innehåll och värderingar. Ja, jag försöker och tror mig, agera rätt så ofta det går. Men i skrivande stund undrar jag ändå, hur det hela kommer sluta. Det ligger en klump i magen och växer.

Bästa hälsningar

Eder Sara

....

Att vara ihop med en pessimist betyder att man dör en smula. Varje dag. Det finns inget som en pessimist inte kan dyka ner på och beklaga sig över. Om ni enats om en lösning på en så kallat problem i tillvaron så kan du ge dig f-n på att pessimisten en stund senare har ett nytt ämne att tycka till om. Och med tycka till menar jag att ha en negativ åsikt som är viktig att den nämns gång på annan. Att inte vilja se möjligheter i hinder, lösning på problem och mota bitterheten i grind. Det hade betalat sig mångdubbelt upp.

Ett liv ihop med en pessimist är således tjatigt och segt. Livsglädje urholkas långsamt men effektivt om du inte garderar dig med ett starkt psyke och gåsfjädrar. Att hålla mycket av, eller kanske till och med vara kär i en pessimist bidrar till orken att leva med en sådan människa, men också till omgivningens outtalade skeptiska blickar "Varför står hon/han ut?". Bilden av pessimistens inställning till livet är fortfarande grumlig. Tillvaron är så klart inte tillfredsställande men inte heller tillräckligt usel och bedrövlig för att ta livet av sig och därmed bespara oss andra ett dis av negativ energi. Jag frågar mig "Är livet värt att levas om det nu bara är så dåligt?". Antagligen, och här gissar vi nu vilt, är vardagarna såpass fyllda av saker att beklaga sig över att det inte finns tid över till att avsluta livet en tisdag med en burk piller.

Ett i-landsproblem i kvadrat. Vi har så mycket fint och härligt omkring oss ändå duger inte partnern / jobbet / lokaltrafiken / lönen / hushållssysslorna.

Pessimisten bär en förklädnad av positivt lugn. Det är vid upptäckten av hans/hennes inre natur som insikten slår hårt hur förjäkliga trist det är att ha blivit förd bakom ljuset i början av relationen. Ögat ser det den vill se. Eftersom pessimisten inte (alltid) vill befinna sig i ljusets medelpunkt håller vederbörande således som låg profil, en profil som kan tolkas som mogen; en mer stillsam attityd till vardagen, en realist med vass humor som uppfattning det ironiska i omgivningen. Det är cyniska kommentarer, syrliga vistar och torra skämt.

En pessimist behöver absolut inte vara dum i huvudet bara för att hon eller han tycker allting andra gör är skit, det är lätt att tro så  när man hör den negativa lavan välla ut över en oren spis, smulor på bordet, skräp i bilen, okrattade gångar, skrynkliga skjortor, torra växter, felöppnad mjölkkartong etcetera. Listan är oändlig. Definitivt.

Pessimisten har fört oss bakom en dimridå, mina herrar och damer. Det är en illusion vi alla går på.  Därför, mina högt älskade barn, vill jag varna er redan nu; vem du än väljer till livspartner se för din skull till att personen är en positiv idiot istället för en pessimistisk vardagsideologist. Lyckan kommer INTE med pessimisten hur många timmar, dagar, veckor och år du lägger ner på att omvandla personen till en kamrat att dela livets underbara sidor med.

Intelligens

Av vänlighet, eller ren slöhet kanske, gick jag ut 3:an i gymnasiet med just en 3:a i mitt modersmål svenska. Den där trean var ingen överraskning, den blev till innan jag ens steg in mitt första klassrum i klass ett på Utbynäskolan. Dåligt ordförråd, läspning och skorrande "r", finn tre fel. Jag hade inga problem med något av "felen" men det hade Margareta och Bertil, lärare i låg-och mellanstadiet. Jag blev således skickad till talpedagog för att komma tillrätta med mina "fel".

Förnedrande är väl starkt ord men jag kände mig helt enkelt dum varje gång magister Bertil Svensson under lektionstid påminde mig att gå iväg till ....vad-hon-nu- hette...för att träna bort läspningen. Klasskompisarna såg mig (och Britt-Marie som hade dyslexi) under lektionstid lämna klassrummet. Jag behövde alltså hjälp med något övriga klasskamrater inte behövde. Klart det kändes. Inte för att jag blev retad utan för att det fanns ett "fel" i/på/med mig som jag inte uppfattade som ett fel. Självklart ska hjälp erbjudas elever där föräldrar och/eller pedagoger uppfattar det kan behövas. Men snälla beslutsförfattare, gör det med finess. Och involvera eleven i beslutsprocessen (kanske sker i dagens Sverige?). Tack!

Vet du hur man "botade" läspljud på 80-talet? Jo, man satte eleven vid ett bord och ställde en liten rakspegel framför så att man fick bra överblick över tandraden och tungan. Efter ett par minuters träning syntes knappt min spegelbild för allt saliv som fastnat på spegeln. Träna "S"-ljud är söligt. Det var rena rama tandläkar-upplevelsen; in med fingrar som bände och tryckte på tunga. Skitjobbigt. Jag var helt öm och slut i mun och tunga, fysisk påminnelse om mitt "fel". På vägen hem från skolan övade jag automatiskt på "s" (för att så slippa gå till vad-det-var-hon-hette) och löste därmed problemet på egen hand. Efter lite träning på grannpojken Philip Currys tips; "Låt som en väckarklocka!" försvann de skånska skorrande "ärrren". Så enkelt. En bit identitet mindre kan tyckas men mitt skånska påbrå finns kvar, djupt rotad i myllan..

Tankar kring intelligens hemsöker mig inför varje löneförhandling. Saknas ett gott självförtroende är en löneförhandling ingen fest. Stå på dig! beordrar de fackliga broschyrerna. Sälj in dig. Högt! Ko-handel, förhandling, argumentering, starka sidor, bestämda miner. Jag besitter inget av nämnda delar vid förhandlingsbordet. Svettiga händer greppar om en kopp rävgift (kaffeautomaternas aromatiska dryck) medan en inre irritation över att behöva genomlida en timmes blaha blaha stadigt växer. Jag har svårt att sälja mig själv i denna situation. Jag måhända (ibland) sakna ett gott självförtroende men talar och tänker alltid i påståenden. I skolan syntes så tydligt rätt och fel i läxböckerna. Vid lönesamtalen likaså. Plötsligt försvinner human capital och ersätts med statistik, måluppfyllelse, prestation mm. Efter en stund och med kepsen i hand backar man ut ur rummet och tackar bidraget för den här gången. Raljerar jag? Självklart....inte.

Inför mitt egna lönesamtal har jag en tradition att alltid testa min intelligens på http://www.mensa.se/. Visst är det absurt. Har jag något innanför pannbenet? Kan jag något? Det är åsnefåningt att utvärdera mitt självförtroende utifrån resultatet på IQ-testet, men sådan är jag. Och jag måste (tyvärr) skylla min far för  idén. Uppmuntran far, uppmuntran och stöd skapar starka barn som tror på sin intelligens och prestation, det är min övertygelse, och inte som den nu listklättrande boken "Battle Hymn Of The Tiger Mother" där starka, framgångsrika och smarta A-barn skapas genom bestraffning, råpluggning, begränsning, förbud etc. Min far trodde (tror) på den kinesiska läran. Det var dumt gjort för den fungerade inte på mig. Kanske på andra men inte mig.

Min mening är att varje person kan bli ett "A-barn" om var och en finner (med hjälp av sina närmsta) sin egna unika inlärningsprocess. Allt kan bli inlärt. Jag jobbar med bilder så uppmuntran, humor och en bra dialog hade skapat mina förutsättningar för en mycket lyckad inlärning och skolbetyg. Studieteknik på var och ens nivå - perfekt. Men öka takten! Svenska elever kan betydligt mera än de får chans att visa och skaffa. Jag vet av erfarenhet under mina år som elev på Scandinavian School of Brussels, Beligen. Kraven var betydligt högre än här; i 7:an läste vi motsvarigheten till 9:ornas kurs i Sverige. Det gick hur bra som helst för varenda elev, till och med mig, en "medelmåtta". Med små klasser, uppmuntran, tålamod och motiverade lärare fick jag upp 2:or och svaga 3:or till starka 4:or under loppet av ett-två år. Jag var så stolt över mig själv!! (Allting sjönk när vi återvände till Sverige. Ett stort misstag att inte stanna nian ut.)

Detta tänker jag överföra till Gabriella och Molly:

1. Du kan
2. Du kan mycket mer än du tror
3. Jag tror på dig
4. Nu kör vi!

Goodie bags

Den 5 januari 2010 kom jag ett steg närmre Kungahus-Ebba och de andra långhåriga blogg-flickorna som skriver om rätt och fel, inne och ute. Jag fick min första biljett till det trendiga och oumbärliga livet som en upplyst mindfulness kvinna man bör vara; min första goodie-bag. På Autoforum i Mölndal.

Det började i slutet av reparationen av Scodans vindrutetorkare (500 kr för ett byte av en ful gul säkring). Tiden för ingreppet var osäkert så jag blev hänvisad till Autoforums svarta kundsoffa i skinn. Där satt jag och funderade i den främmande miljön. Men tänk så intressant det ändå är att studera bilköpare, spekulantens uppenbara tafatthet över att inte ha en aning om vad man som köpare ska titta på. Mest beklämmande är om köparen är en man; killen har från barnsben har fått veta att pojkar består av bilar och brum-brum, precis som Vasaloppet och blåbärssoppan. (Klart jag ironiserar, som du säkert förstod, om den klassiskt tråkiga och könsfördelade idén allt för många föräldrar tyr sig till: dockor-flickor, bilar-pojkar). Vid en fin silverblänkande nypolerad Audi A7 Sportback står en presumtiv köpare och stirrar. Jag riktigt ser hur svetten rinner armarna i takt med försäljarens detaljerade beskrivning av motorns suveräna uppbyggnad och styrka. En uppmärksam säljare förstår att stela köparen befinner sig på ett annat plan, böjer sig fram och sätter på stereon. Prata om ljudbilden, det blir enklare så.

- Det är klart nu, hojtar kvinnan från skrivbordet. Bilnycklar och en påskrift för debitering av mitt konto byter plats. Sedan vänder hon sig om och tar fram en vit pappåse på bordet. Jag kikar ner i påsen och kvittar till av förtjusning; en 3 L flaska färdigblandad spolarvätska, ett cerat, en isskrapa, en CD med tre svenska deckare inlästa av kända skådisar samt en svart mössa med Volkswagens logga mitt fram. Vilken lyckad unisex-goodie-bag; något till alla bilägare oavsett kön. Schysst! Mössan är manligast, på skallen kommer jag se ut som Sunes pappa i Sunes Jul; upprullad kant som slutar ovanför röda iskalla öron.

Min första goodie-bag innehöll just sådan som jag behövde. Jag är en praktisk person. Men om nästa goodie-bag (jag har fått mersmak :) blir girly-girly med krämer, lukta-gott-tvål, hårspännen, smink, halsband från Pilgrim eller what have you, kommer pojk-flickan Sara få svårare att veta vad hon ska göra med gåvorna. Jag får antagligen spilla ut nagelack eller parfym på sätet och med förhoppning i baggaget bege mig till Autoforum igen.

Kursdeltagare vi minns..

Här kommer ett något bisarrt inlägg som av outgrundlig anledning hemsökte mina tankar när jag ikväll nattade Gabriella. Here it comes..

Jag fick en dag för många år sedan, för mig att välja en kurs ur Göteborgs Universitets kurskatalog för fristående kurser, kallad Europakunskap. Jag är tämligen osäker på om jag överhuvudtaget minns något  annat från 20 poängs kursen förrutom ett halvår med pollettkaffe i Humanistens cafeteria därtill oräkneliga timmar på UB i förberedande syfte att ta fram information om språkgränsernas betydelse ur ett miljöperspektiv (en pinsamt djupt uppsats och på engelska därtill!). Det som har etsats sig fast i minnet av en av de manliga kursdeltagarna...

Kursdeltagaren var strax över medellängd, hade mörkt kortklippt hår och besatt en attityd som osade "det jag inte vet är inte värt att veta". Men han hade också en bröstkorg såg ut som Barbies pojkvän Kent, helt platt men med två tydliga fyrkanter synbara under tröjan med tillhörande slipover. Än idag är jag osäker på vad som fick mig att associera till Kentdockans så typiska platta bröstkorg. De var oläckra. Och kaxiga som en finansvalp i sommarBåstad. Någonstans inom mig ville jag gå fram och lägga händerna på honom för att känna om de verkligen var sådär fyrkantiga. Jag ville mäta dem, de såg enorma ut! Jag dagdrömde ibland hur kursen gick ut för att fira en tenta och hur aspackad han blev och slängde av sig tröja och skjorta och därmed blottade min fixa idé. Detta hände givetvis aldrig. Han var sådan som inte blev aspackad. Han umgicks inte med humanistfolk, han hängde med Handels på fritiden..sa han.

Så, hur jag vet att bröstkorgen såg ut som Kents? Det vet jag inte, han var ju alltid påklädd. Han var vad man kallar oklanderligt klädd, en engelsk middle class fast på ett otrevligt vis. Idag, 15 år senare, är han säkert piprökare och besitter en professur i något tämligen ointressant humanioraämne. Säkert iklädd ljusbruna manchester, italienska skinnskor och med en tröja som sätt bättre dar. Och under den noppriga tröjan, en bröstkorg modell Kent, platt och fyrkantig.

På Världshuset vid kanalen mot Rosenlund, fanns i min Humanekologiklass en kursdeltagare som en dag kom in en stund efter lektionen börjat, slog sig ner brevid mig och satte en fot på stolen och en på golvet. "Jag har inte hunnit äta frukost" sa hon och började hivade upp; ett styck mellanöl, ett styck herrgårdsost och ett stycke bröd. Bröd och ost bröt hon i bitar, tuggade ljudligt och sköljde ner allt med stora klunkar av ölen. Klockan hade inte ens slagit tio.

Jag fick aldrig se hennes bröstkort men det kan jag leva med. Men jag vet inte hur jag ska radera bort Kent.

Dag

Kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör den här dagen skönare än andra dagar. Det borde vara tvärtom. Jag ska ta min Scoda till express verkstaden då vindrutetorkaren fram inte fungerar och vi har ett definitivt ihållande snöfall över Göteborg. Vita små luddiga tussar dinglar ner över ett vintrigt Göteborg. Vackert vackert men farligt farligt..

I morse på riksväg 40 på väg till skola och dagis, var sikten bedrövlig men hastigheterna låga och barnen satt stilla och fastbältade. Efter avlämning och ute på motorvägen blåste förvisso snömodden och vattendropparna bort från framrutan men trafiken var svår, filerna omöjliga att urskilja och med en betydligt högre hastighet passerades jag av långtradare, fartblinda BMW X3 och stressade busschafförer. Vid varje omkörning slaskade modd upp på rutan och sikten blev sämnre och sämre. Jag låg i knappa 80. När jag klev ur bilen på pendelparkeringen brevid ÖIS- gården kände jag en lätt yrsel och panik. Det här är inte bra, men vad för val har man när funktionen är ur och bilen behövs?

Efter lunch idag slutar jag, tack vare den hedniska tron som svenska kyrkan ville släcka genom att förlänga julhelgen till just Trettondedag Jul, klockan halv två. Därefter en tur med buss till pendeln, hämtning av ganska fungerande bil, en stilla och lugn resa eventuellt med öppen sidoruta för bättre syn..., vidare till Scoda och slutligen, det som gör att dagen känns extra nice, besök på Erikshjälpens secondhand i Mölndal!

Jag vädrar fynd! Och en lagad bil.

Dream on baby..

...Men blickarna ut mot Manhattans skyline, känner jag din arm om min midja, din haka varsamt lutad mot mitt huvud. Min högra hand ligger utanpå din vänstra hand som värmer min mage. Jag blundar och andas in din doft. Tryggheten och värmen sprider sig i min kropp. Jag är så obeskrivligt glad över att stå här med dig. Mitt liv känns fulländat. Jag är komplett. Ja, sånär som på vissa delar men vi tar ett steg i taget. Vi skyndar långsamt, trots att vi vill så mycket med varandra. Varenda minut tillsammans med dig är ovärderlig. Varenda minut utan dig är en stor saknad. Vilken utsikt, vilken dag, vilken förälskelse vi upplever här....

Zzzooommmm. Ett öga zoomas in. Den som äger ögat sover och drömmer fortfarande djupt. Eller vänta, det börjar rycka i ögonlocket. Plötsligt slås ögat upp och en lätt blodsprängd ögonvita blir synligt och börjar rulla runt. Tydlig förvirring hos ägaren. Var? Hur? Varför? Nu? Skillnad mellan dröm och verklighet är tydligen en besvikelse. Med solens starka lysande förmiddagsstrålar är vår hjältinna vaken på mindre än en minut. Hon sätter sig upp i himmelriket och vrider lite lätt av och an på nacken som för att få fart på blodcirkulationen. Det där med sträcka sig som en katt och långsamt töja på kropp och lem ligger inte för henne, hon tycker det är ett påhitt, men att vakna upp här i detta vackra stenhus i en by i närheten av Lyon, är inget påhitt det är den vackra underbara sanningen hon drömt om så länge. Ja, jo, det saknas bara en person...en viktig person men som det ser ut...nej...Suck.

Hon känner då hur någon stirrar på henne och vrider på huvudet 45 grader och hoppar hon när hon på väggen ser en ödla glo rakt på henne. Hur ofarlig den lilla gröna ödlan än är får dess långa smala slingriga svans henne att rysa över hela kroppen. En orm med ben och armar. Jerk. Ödlorna finns överallt och kan likställas med flugorna hemma i Sverige; inte helt angenäma men man få stå ut. Enda skillnaden som hon ser det är att man jagar inte en ödla med en tunn plastbit för att ha ihjäl dem, utan låt dem vara. Innan hon slänger benen över sängkanten tittar hon ner under sänger för liksom försäkra sig om att inget annat husdjur ligger på lur att bita henne i tårna. Det är tomt under sängen. Hon tar en sväng om vattenklosetten och noterar badkaret på lejontassar som ser inbjudande ut men få bli ett senare besök.

I köket finns allt man kan önska för att fylla magen till bredden och falla in i en morgonkoma. Något svajig på handen men med fokuserad blick balanserar hon på bricka; en stor presso, en liten kanna varm mjölk, en yoghurt au naturell, ett par frukter och det obligatoriska glaset med vatten, ut till terrassen. Solstrålarna studsar mot den ljusa stenläggningen och på väggarna och det är så ljust det tåras i ögonen. En stor halmhatt råder bot på bländningen och hon slår sig äntligen ner vid utemöblerna.
Och bara andas.
Lugnt och stilla.
Lyssnar på småkrypens surrande i rabatterna. Solstrålarna värmer ryggen. Hon blickar ut över fälten på andra sidan lavendelhäcken och njuter av utsikten av de blåa alptopparna i horizonten.

Det här kommer bli underbart bra!.