Här, sätt dig ner brevid mig. Den håller för oss båda.
Visst är den vacker, en pjäs åldrat av tiden och vädret och människans hantering. Tänk vad vissa saker överlever. Hur många människor har inte varsamt flyttat, burit kanske till och med släpat den över stock och sten? Droska. Tåg. Båt. Och så lastbil.
Tänk om vi kunde koppla upp oss mot den.. Vilken häftig upplevelse! Få lyssna och se vilka och vem som gnuggat rumpan, klängt och klättat, varit i dennes närhet. Betänk vilka samtal som förts i förtroende där ingen hörde men den. En fluga på väggen är ju inget i jämförelse.
Utlämnad har den trotsat och klarat biffen, tidens tand.
Klart en är imponerad.
Så kom och sätt dig här en liten stund med mig och sänk axlarna och andas lugnt och tungt.
Lugnt och tungt.
Mmm....
En blir lite filosofisk så att säga. Jag och mitt liv. En liten, pytteliten del av allting. Ett mikrograms molekyl som egentligen varken syns eller hörs i världsaltet.
Kusligt anonym tanke. Eller en alldeles underbar tanke för den som önskar vara så anonym det possible går att bli. För egentligen, vem kommer vi minnas sen? Och vilka minns vi idag från förr?
Hur vill du att vi minns dig som?
That's the question.
