Sova över

Det är lördag och Valborgsaftonen har 55 min på sig innan dagen är över.

Gabriella sover över för första gången i sitt liv, hos en grannflicka, två hus bort. Som mamma känns det stort! Innan hon hann ta det första andetaget i morse började hon berätta att hon måste börja packa inför kvällen. "Du har 12 timmar på dig", blev hennes snusförnuftiga moders svar. Detta bekom 7,6 åringen inte det minsta. En timme senare stod två proppfulla ryggsäckar, en platspåse, en morgonrock och en vitaktig gosenalle i hallen.

Jag sov inte över mycket när jag var liten. Karin, min bästis sen 5 års åldern och jag sov hos varandra, mest jag hos henne. Men trots att hon var min allra bästa vän var övernattningen ett orosmoment. Inte för själva sova borta utan mamma, pappa och lillebror utan för att Karin under flera år ägde en rasren katt vid namn Måns. Natten igenom lurpassade kattrackarn vid min madrass. Jag var, och är, en rörlig nattsovare vilket ledde till att Måns lekte Katt och råtta med mina fötter, natten igenom. Minsta rörelse och han hoppade och satte klorna i täcket. Det var inte alls behagligt. Jag var livrädd att han skulle träffa ansiktet på mig med sina vassa  klor. Kattfan var halvt och halvt galen. Karin däremot, sov som en stock utan att röra en fena på hela natten. Fantastiskt. Själv var jag helt slutkörd.

En gång försökte Jenny Berggren att sova över men halvvägs in på natten blev processen avbruten, det var för svårt. Av trötthet minns jag inte om hon blev hämtad eller om pappa lämnade henne, men på morgonen kändes det tomt, tråkigt och misslyckat. Fast mest kände jag för henne och förstod att borta bra men hemma bäst. A och O är "hemma"-lukten, den där så ytterst speciella doften som närborrarna noterar just när man kliver in över ytterdörrens tröskel. Hos vissa av mina klasskompisars hem fann jag doften otrevlig, unken och obekant. Helst av allt hade jag velat vända om men har man lovat stanna och leka så gör man. Undra om Gabriella tänkte detsamma idag hos Paula?

Jag lämnar utebelysningen på och ytterdörren olåst ikväll..

En frälsning

Det är hösten 1987 och i Utbynäs försöker en solbränd 16 åring hänga med Kyrkans Ungdom. Efter konfirmationslägret i Restenäs (en månad av isolerad dubbelmoral i kristen regi) tre månader tidigare, ville jag naivt nog följa upp denna nya känsla kallad tron, genom att delta i gemenskapen som Kyrkans Ungdom försökte förmedla. Jag såg framför mig en trevlig stund med fortsatt sköna psalmer, fika, biljardspel, skratt och samtal. Mina trevliga klasskamrater och barndomsvänner Olle Göransson och Jenny Berggren var starkt engagerade så jag tänke oddsen var höga för ett lyckat möte. Dessutom var jag nyfrälst! 

Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.

Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.

Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord  Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?

Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?".  Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt  som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.

Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.

Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.

Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.

En vacker röst i natten

Efter en hel dags letande på internet fann jag henne tillslut, skådespelerskan och sångerskan Pola Negri.

När jag igår körde hemåt med bilen full av Ica-kassar, rattade jag på radion in en livekonsert från 30-talet. Genom den knastriga etern hördes en fantastisk röst och melodi. Till och med tyskans hårda konsonanterna fick Pola med sin röst, att mjukna i etern. Trodde aldrig jag skulle erkänna att tyska går att lyssna på, men hon gör det. Alla andra göre sig ej besvär.

Denna kvinna reste mer kors och tvärs över världen än en Svensk familj i övre medelklassen.
Titta på bilderna, sicken sval elegans. Päls, långa halsband och mjuka linjer. Och vilka svalor till ögonbryn!

En annan slags charmig, barnslig elegans skapar musikgruppen Markatta. http://www.markatta.net/

Som julklapp fick barnen varsin biljett till deras föreställning Agnes och Änglarna, på Konserthuset i Göteborg julen 2010. Ett missförstånd hos biljettbokaren, aka mamma Sara, gjorde att vi hamnade längst fram vid scenens yttersta front. Molly 3,2 år tryckte sig mot den sammetsröda stolstyggen. Hon höll pappa Urban i ena handen och med den andra höll hon sin storasysters. I famnen låg röda hunden och stadigt förankrad i munnen, satt nappen. Underhållningen blev väl intensiv för minstingen men vi andra var tagna av intensiteten, de skinande instrumenten, ansiktsuttrycken och de vackra dräkterna.

Och gruppen är så bra! Texterna kloka och riktade både till barn men också vuxen. Alla barn som suttit för mycket framför fördigpaketerad underhållning a la http://www.spela.nu/ eller Cartoon Network, borde ordineras avgiftning genom fri fantasi ihop med Markattas underbara fantasifulla berättelser.

Lyssna gärna mera på http://www.markatta.net/pages/sida_cd.php

....trallalaa.. hm....Vill du va min vän, vill du, vill du  va min vän, säg det igen..tralla laalaa..

Tack för att du stannade en stund!