Som en del verkligen vet och som andra noterar på avstånd, är jag en person med mycket synunkter. Inte bara för synpunktens skull utan för att bli sedd, mitt alltjämnt dåliga självförtroende behöver boostar. Du som läser blir därmed en del av boosten, där du som kommenterar blir min stjärna.
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
lördag 2 juli 2011
En tung sommarnatt
Hur många gånger ska man behöva resa sig innan självinsikten får ta över?
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)