Hur vill du andra ska minnas dig?

Hur vill du att de omkring dig ska minnas dig?
Hur vill du bli ihågkommen?
Vill du bli ihågkommen?

Någon gång i livet, antar jag, ställs vi inför frågan eller frågorna. För vissa är svaret en evig resa, livet, men för andra kort och koncis: ingen kommer minnas varken mig eller vad jag gjort så det kan kvitta. Kanske är sistnämnda inställningen en reflektion av den kultur vi härstammar av?

Vad är det som är så viktigt att vänner och släkt minns? Din personlighet? Karriär? Högsta vinsten? Berg som bestegs eller en bok som skrevs?

Jag önskar att mina barn kommer minnas mig väl, som en kvinna med stark personlighet, som stod för sina åsikter och kämpade för sin rätt att vi vara den hon var. Jag önskar att de kommer säga "mamma" som svaret på frågan: vem är din största förebild? Det kommer vara det största som händer mig. Jag jobbar på förebilden, men den är än kantig. Behöver bli mer mjuk, tydligare och mer lyssnande.

Var skapar vi våra personligheter? Vad är det som utgör just dig? Arv och miljö, svarar den som gått ut 9:an. Hur mycket av vardera? 30-70%? 50-50%? Om den största biten av personlighetspuzzlet byggs i under de första 3-4 åren (hag jar läst och hört) då är ju synd. Inte en chans i himlen att rätta till missförhållanden eller missarna man missade när man i blöja traskade omkring med ett decilitermått i ena näven och en kletig skorpa i den andra. Å andra sida; mat, underhåll och underhållning är pretty good.

En incident nyligen fick mig att börja fundera på vad är det folk minns av mig?

Det mannen i fråga mindes var inte riktigt det jag själv hade som första val. Det var rent deprimerande att höra. En del skulle säkert rodna över den privata och intima komplimangen. Själv kände jag ett kallt hål i magtrakten. Ville slänga vattenglaset i ansiktet och skrika: väx upp för fasen, är detta det enda du går och tänker på!! Jag har mer fördelar. Men du kommer inte få ta del av dem. Inte nu, inte sen  men kanske en annan gång i en avlägsen framtid.

Nu önskar jag er en skön höstkväll.
Godafton.

Hur går det på jobbet då?

Jag har en fin vän vars sambo också är väldigt fin, vi umgås så ofta det finns möjlighet och har rackarns trevligt ihop, barn liksom vuxna. Varje gång vi ses får vi följande frågor, var gang alltså:
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?

Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.

Men sedan har jag funderat.

Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.

Ett liv. Välj ditt umgänge väl!

Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.

Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.

Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.

Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.

Fast då måste det Gula huset ändra riktning..

Att vårda ett barn

Vi byggde ett legohus ihop, jag och hostiga Molly. Natten hade varit fylld av host, host, host, olika husvandringar, diverse yranden från Molly om vad man gör på natten mm. Därför satt vi hemma dagen efter och tog igen oss och kurerade hals och hosta.

- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.

Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.

En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?

Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.

Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?