På senhösten 2011, fick jag av min chef nio gånger med en sk jobbcoach/arbetsguide/eller vad man vill kalla det. Jag hade för länge passerat "GÅ" utan att få någon mental utdelning av timmarna som omsattes på jobbet. Det är inget vidare. Inte för någon som vill mer, kan mer och behöver mer. Av allt.
Anyhow. Nu har jag och jobbcoachen (han kallar inte det så men det gör jag för det blir enklare att hålla ordning på begreppen) två listor framför oss. Den ena har han tagit fram utifrån det material jag jobbat med. Den andra listan skrev jag för 4-5 år sedan.
De är i stort likadana, även om hans hade fler alternativ.
Hans: Arbetsförmedlare, Advokat, Apotekare, Finanstjänsteman, Biståndsbedömmare, Fotograf, Handläggare F-kassan, Inredningsarkitekt, Kommunvägledare, Miljö-och hälsoskyddsinspektör, Miljövårdsyrken, Trädgårdsrådgivare/konsulent, Yrken inom finanssektorn.
Min: Trädgårdmästare (så läcker titel tycker jag), Ekonomisk brottslighet, Konsumentverket, "Grön" ekonom, Miljösamordnare.
Inga större överraskningar men ändå en rak och jobbig instikt. Jo, time flies even when you don't have fun. Och att jag är en riktig fegis. En Megafegis som inser massa saker men vågar inte utan hängsle, livrem och fullt sparkonto. Men det håller ju inte, Sara. Ryck upp dig, våga hoppa utan fallskärm. Testa vingarna som en livsbejakande och kaxig 20-någonting. Absolut, I'm in. Men får ungarna plats i ryggsäcken då?
Så vad på listorna är lika? Vad ska jag välja? Små frågor..
Så jag tänkte som såhär, jag kan ju kika på linjen: Trädgårdsmästare/Trädgårdsdesigner. Jag tar därför och lägger ut några bilder från das garden på Sunnanvägen och ska sedan se hur resultatet blivit om 4 mån. Om det blir som jag har tänkt mig: kör på bruden! Bli som din farfars syster Nan; hon var grön som spenat om fingrarna och en av mina fem förebilder (alla kvinnor faktiskt). Jag minns än hennes växthus, färgen på tomaterna, redskapen och smaken av jord i hennes mat. Det sistnämnda var jag inte helt ok med minns jag med vågade inget annat säga. Det passade sig liksom inte. Men lukten, ljuset, färger, livsstilen fastnade. Och vindruvorna. På hennes begravning för 12-13 år sedan la jag istället för de klassiska blommorna, en vacker mörkblå klase vindruvor. Det höjdes på ögonbryn och blickar utbyttes. Men det visade ju bara hur lite de visste om Nan!