"Ska ni resa till Italien? Men Gudars så myyysigt"

Italien 2012. På tok för varmt för någon utom italienarna själva. Närmre 30 än 20 kl 23.00. Barnen har svårt att sova och vaknar svettiga. Gabriella har ont i höger öra och får en slurk Alvedon. Urban lägger fuktiga linnedukar i frysen i ett försök att kyla mer sin solbrända överkroppen (för varför lyssna på goda råd när man kan själv...) Molly har bränt sig på låren. Jag vill åka hem till sniglar och 14 grader och få sova o rå om barnen själv. Surt med tanke på vad och att jag har betalat kalaset...

Så jag svettas, suckar och blickar framåt mot en regnig och "tjock-olle"höst med resa till Cambridge! :-) Och blir jag justitieminister i EU-parlamentet en dag kommer jag förbjuda Sing-a-Long /karoke/ trubadurbröl mellan åtta och tolv på kvällarna. Det låter för jävligt!! Och håller oss vakna utöver värmeböljan...

Annars är allting finemang i Baia Domizia.

Den lilla soffan

Sitter i den lilla soffan i mamma och pappas vardagsrum i Mölnlycke, i hörnet där växterna ser alltmer ledsna ut. Soffan har hängt med sedan Utby-tiden. Den var lyxig när det begavs, vi fick sitta i den om vi satt still vilket sällan skedde därav benämningen "fin"soffan. Vår frånvaro i soffan har dock medfört att tyget ändå hållit väl men har med tiden nötts av solen. Den är fortfarande lagom mjuk, utan att man för den sakens skull sjunker ner med knäna mot käken och känner spiraler trycka mot rumpan. Sådana soffor är äkta lump och kommer inte innanför dörrkanten, de blir bra ved till en majbrasa. Men nu var det inte det jag skulle ta upp.

Framför mig har jag ett soffbord i mammas favorithårfärg (och pappas antar jag men eftersom mamma länge färgade håret kastanjerött förmodar jag hon favoriserade mahogny mer än honom). Nästan alla möbler de köpte till vardagsrummet på 80-valet var i detta, då, lyxiga träslag. Själv associerar jag möblemanget till ett något finare anonymt bankkontor. Men under det ovala bordet ligger något intressant: en handknuten matta i underbart mjuka ändå tydliga färger. Garn färgat av växter (låter sanningshalten i detta påstående vara svävande, jag har inte stämt av med pappa). Den mäter 1.60 x 2.20 och är i mitt tycke lagom stor. Den har jag paxat, den dagen...

Ovanpå bordet står den lilla tekannan i lera med rottinghandtag och gömmer sig i te-luvan. Det luvan är skön att sätta på huvudet om det är kyligt. Bredvid fikat ligger några gamla böcker: Astrid Lindgren, Dorothy Sayers, Enid Blyton och blandade barnböcker. Alla har mammas namn skrivet på första sidan. I barnböckerna är små bokstäver nedplitade i skrivstil runt 1952. Stina Larsson.

Jag riktigt känner närvaron av henne, hennes så absoluta frånvaro. Känner hur lätt det skulle vara att ropa "Mamma!" sådär som barn gör till sin förälder även vid 40 års ålder. Hur minnena av hennes plockande och hur hon rörde sig i huset är fysiskt påtagliga. Och plågsamma. Jag vill så gärna kunna ropa på henne, så väldigt gärna.

På min Sara-namnsdag och bara tio dagar efter min 40-års dag känner jag mig väldigt liten. Att vara i samma åldern som när hon hade mig som 12 åring och Andreas som 9-åring. Det blir komplexa tankar, vara här nu, vara samtidiga. Men också vara väldigt ensam i just dessa tankar. Mamma, det hade varit fint att få dela dem med dig. Över en kopp te i finsoffan.

Dagen då ja blev halvstor

Idag är en vanlig (sketen?) måndag med en pytteliten skillnad att det är min födelsedag.

- nämen gud så trevligt, grattis och hipp hipp hurr.....
- Nej!
- Va?

Under skolgång var dagen blek eftersom ingen firade mig som de avundsvärda vårbarnen blev med pajkastning (de (andra elever kletade eller kastade munkar med vitt sockerklet inuti, på de utvalda. Det var preferenser jag idag kan grubbla över. Varför denna avundsjuka? Hur kul är det egentligen att bli nerkletad med gegga, gå omkring hela dagen i ett slags populär-rus om att vara utvald för att sedan hemma antagligen bli utskälld för "att nu kommer fläckarna inte gå bort". Sedan växer man upp, kanske, och äggkasttningen byts ut mot ägg Florentin på en lyxigare cafébrunch med bästa vännen/väninna. På den eleganta divanen i hörnet är man såå världsvan där man sitter och försöker få i sig starkt kaffe med mjölk (när man egentligen längtar efter O'boy och limpmacka). Sen blir man ytterligare lite äldre och vipps ska man fixa värsta festen där "alla" får komma. En fest "alla" kommer minnas. En fest utöver det vanliga. Nu kanske man fått jobb, lön på kontot och är tät på krogen den 25:e. Personligen mådde jag inget vidare men beslöt mig för att slå undan ångest bjuda in vänner och fixa mat. Men min bedömning av mängden mat i jämförelse med vad en vuxen människa (läs: man) äter var helt åt skogen. Risotton jag för första gången kokat ihop räckte om man var positiv, till tre personer. I köket stod 25 väldigt glada och hungriga med slev och tallrik i högsta hugg. Katastrof! Då kliver min bror Andreas in och på något mirakulöst sätt rör ihop mer mat och folk blir mätta. Vilken tur, vilken otrolig räddning!

Sen gick tiden och det var dags för 40-års firandet. Efter 20-års krisen kom 40-års dagen väldigt nära att hoppa från bron. Jag var så mentalt trött av intensivt jobb och oro över den (jäkla) balkongen med sitt dolda fel, att någon tanke på att fira en ålder jag hatar, var mer än avlägset. Men TJI fick jag!

Urban hade i hemlighet ordnat en väldigt fin överraskningsfest. För mig. MIG! :) med de allra käraste och närmsta: pappa, Ylva, Jonathan, Karin och Markus med barn, Lovisa och Lars, Charlotte och sin Markus, Finn o Anna, Tilda med Lena och Carlos, mammas kusin Karin, Louise och Richard. Festen blev suverän! Ibland är det bra att ha en syster som under två månader underhålligt ett gäng "nollade" Handelsstudenter för vi avrundade festen med att på led indelade i fyra lag, konstatera vem som:
1. spottade geléråttor längst
2. hoppade snabbast med en gurka mellan benen
3. sprang snabbast med ägg-på-sked race
4. få ner en Ballerina kex från pannan till munnen enbart med hjälp av ansiktsmusklerna.

Det var ett väldigt bra initiativ syster.
Tack alla igen för festen.
Bäst!!!

Med varmaste hälsningar
En gladare 40-åring