Att läsa eller snarare titta i en s.k.smal bok ger en skön, kanske något udda, känsla av att plötsligt kliva in i en kompakt inre värld där allt kretsar kring stereokablar, choklad, vävmaskiner, peruker, kamremmar eller vad nu inriktningen är. En nördig värld.
Just en svampbok med bilder finner jag som ett väldigt trevligt sällskap. Boken signalerar något levande. En trygghet av igenkännande, svamp har man ju sedan barnsben hittat, plockat, sparkat på. Även fascinationen att det finns vackra dödliga skönheter har lockat. Och sen finns ju den mykologiska familjen överallt (i parker, trädgård, skog, brevid busshållplatsen, på döa träd, bakom komposten, gamla matrester) och har de mest underbara variationer: bulliga, mulliga, smala, många i fång, ensamma, guldrula, mossgröna, prickiga, platta, satta o.s.v.
Efter att ha bläddrat igenom mitt nyinköpta exemplar, fördjupar jag mig i varje sort och börjar med namnen. NU kommer vi till denna bloggs egentliga tanke: symbolik och kön (ha i åtanke, detta inlägg är kort, tunt och bra tramsigt men jag gillar den :). En del svampnamn utlöser vad man i folkmun kallar gapflabb:
- Hårig jordtunga
- Raggskinn
- Vårtöra
- Stinksvamp- ..tränger ur marken som ett vitt hönsägg. Fruktkroppen utvecklar en 15-20 cm hög fot, vars murkellika topp är överdragen av ettt grönt, sporbärande slem (urk). En ung stinksvamp användes för som en förhoppningsvis stimulerande ingrediens i "kärleksmediciner".
Nu kommer vi till den andra könets svamp-beskrivnings-motsvarighet:
- Vit slidskivling - hattytan blir i fuktig väderlek synnerligen klibbig. Den bekläds vid basen av en smutsvit flikig slida (volva). Den tunnköttiga arten har en obehaglig smak och säregen, frän lukt.
Vad jag vill ha sagt med denna obeskrivligt intressanta blogg är att jag anser det är jämnt skägg mellan fallo-svampen och slidskivlingen.
Båda är dessutom vackra men giftiga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar