Vänskap

Ordet vänskap enligt synonymer betyder: kamratskap, tillgivenhet, frändskap, sämja, kärlek, sympati.
Det är intressant. Begreppet omfamnar det vi vill ha och som vi konstant strävar efter.

Jag har träffat på människor och direkt känt stark, nästan berusande, vänskap. Några middagar, telefonsamtal, samförstånd,skratt, likhet och humor. Korta vänskapliga stunder på att par dagar som varit både intensiva och fullkomliga. Vänner jag sedan skiljs från på Gard du Nords perrong med vetskapen om att vi, förmodligen, aldrig mera ses. Men det är okej, just då och där var mötet fullkomligt och gav just det vi inblandade behövde som mest. För längre hade jag inte stått ut med dem!

Sedan har vi den livslånga vänskapen där intensiteten i vänskapsförhållandet gått från 24h/7 när man är liten till ett julkort plus en fika per år. Vilket är okej, eftersom en djup sympati håller ihop de glesa men starka vänskapsbanden. En vän på distans i samma stad, bara ett samtal bort. En "bästis", 70 år äldre än mig med vem jag delade alla mina hjärtgripande tankar och känslor med. Livet stod i mitten av våra diskussioner. Jag saknar henne ofantligt, hon var då som en livskompass. Vår vänskap varade i ovärderliga 15 år.

Och sedan finns givetvis alla varianter däremellan. Tillfälliga kollegor. Kortare kärleksrelationer. Ett slags särboliv. Brevvänner. Grannen i uppgången. En räddande ängel när man glömt blöjor/mobil/en tia till parkering/marsvinspassning under semestern/"gå du före mig som har så mycket att handla" i mataffären/vänner på Facebook...nej, stopp och belägg. Nu kommer vi in på motsatsen till min syn på Vänskap.

Att först acceptera vänskapsförfrågan från en "vän" och sedan blockera dem från att få veta vem du är, vad du står, vad du tycker, ålder, förhållande, religionhängivelse/politik, bilder och videos på dig etc är inte vänskap. Det är att missbruka begreppet vänskap. Det är att fega ur. Jag har inte min far som Facebookvän därför jag inte orkar förklara vad mina egensinniga statusmarkeringar egentligen betyder. Våra diskussioner kan nämligen vara något hetsiga och med detta krävs ork och det har jag inte för tillfället. Vi kommer ändå alltid ha den starkaste av relationer med eller utan FB. Jag vill med "mitt Facebook" vara mig själv utan en påklistrad internetmask efter vad "vännerna" förväntar att jag skall skriva/visa/kommentera. Vill ni inte läsa vad jag tycker, men tack och hej då, ha ett bra liv! Jag har valt ett fåtal kollegor som vänner, dem jag kan vara mig själv med utan en mask, de jag kan skratta med som ger något. De andra finns ju ändå där, varenda eviga arbetsvecka. Det räcker så.

Vad jag både fascineras och ledsnar över, är hur fort jag kan komma en annan person inpå livet och sedan  'poff,' plötsligt försvinna. En person gluttar på dörren och välkomna mig till sitt inre, berättar händelser ur livet som både berör och engagerar. Han eller hon lyssnar på mina synpunkter och reflektioner. Jag får smaka på, vad jag tror, en lång fin vänskap, men plötsligt lämnas jag i tomhet med obesvarade frågor, med önskan och sympati för fler diskussioner. Jag är glad över mötena, att vi träffats men mersmaken av den nyfunne bekanten dröjer sig kvar i minnet, i hjärtat och magen.

Jag minns....
filosofiska utbyten medan vi promenerande i Bois de Bolonge- en känsla av att vara mitt i världen, i nuet. Eller det mycket kära återseendet i två veckor som slutade i avskedstårar -glädjen att ha träffats var så stor. Hur vi, du och jag direkt efter första lektionsmötet, stog i skenet av gathörnet, pratande i timmar om allt och inget - det väcktes förhoppningar inombords.

Jag tänker att barometern av intensiteten i det vänskapliga utbytet ibland slagit över och förvandlats till en slags pre-förälskelse. En svår balansgång. Försöka "bara vara vänner" och därigenom hoppas bibehålla  vänskapen genom att distansiera mig, eller våga ta ett till steg och blotta den ärliga berusande kärleken.

Ibland önskar jag att jag hade fått träffa dig om igen. Jag hade gärna velat ta reda på vart vår vänskapsrelation hade lett vidare till...