Tre steg bakom

Har du någon gång upplevt känslan av att verkligen, verkligen inte vilja möta en viss person?
Troligen.

Hur du hamnar bakom personen och blotta ryggtavlan får dig att vilja vända på klacken och ta flykten åt vilket håll som helst, bara du slipper synen. Eller hur du på väg till matsalen/cafeét/postrummet/på smal gågata/ på väg till lektionssalen i desperation sölar med dina steg bara för att öka distansen till personen framför? Allt för att slippa konfronteras, slippa höra rösten och de totalt värdelösa ord som personen förpestar tillvaron med. Jag kan i det närmsta få en intellektuell allergiskt reaktion av personens närvaro, känna hur jag måste bort därifrån omgående innan min/-a kommentar/-er spottas ut utan någon kontroll och tanke på konsekvens. Det ska förtydligas att jag bara har en handfull människor som jag känner såhär för. Desto fler kan jag diplomatiskt prata väder och vind med och som inte lämnar mig med en bitter smak i munnen när vi säger ”hej då” till varandra. Och tro nu inte att jag sätter mig högst upp på samhällets sociala kompentensnivån, jag är inte mer än människa.

Känns det igen? Jag vet det låter harsh, men det är (min) sanning.Vem är denna ”person” (hädanefter kallad X)? Det är lite olika. Det kan vara fd bästis som satte på flickvän/pojkvän, ett ex, en chef, grannen, en kollega eller en annan elev. Du har säkert fler förslag.

Något säger mig att personkemin är roten till ondot. Men också att det kan vara enbart från mitt perspektiv. Mitt hatobjekt kanske inte tycker lika illa om mig som jag gör till honom/henne. Vem vet vi kanske kan mötas på halva vägen? Ärligt talat, spelar det ingen roll för mig, det som känns känns! Jag har provat prata med X och det har gått skäpprätt åt pepparn. Då känns det som om det inte är mening att vi två ska förstå varandra. End of story. Måhända ett träningscase för Hans Blixt.

Kloka skulle säga att det hänger på inställning och nytänkt, att det i grund och botten handlar om kommunikation, två personer talar ett för varandra obegripligt språk: det mentala språket. Sure, men även trägen mindfulness-träning fungerar inte hur mycket jag än bemödar mig, därför jag dels inte vill ha med personen att göra och dels inte finner någon som helst anledning till att slösa min tid och kraft på en korkskalle. Kombinera sk kommunikation med vissa incidenter som spär på skillnaderna och motsatserna och du har bakgrunden i ett nötskal.

När jag hör X argument, sätt att tänka och självklara utläggningar börjar jag undra om personen tänker alls. Det krasar i min hjärna. Hur kan man vara så okänslig, så orimlig, oresonabel, ointelligent på samma gång? Fantastisk skrämmande. Det är beundransvärt hur någon kan vara lika emotionell som en gråsten.

Jag orkar inte avslöja vem och vilka jag tänker på, men om du gissar så kommer jag svara sanningsenligt. Hm, jag kanske generaliserar lite väl. Men en ändring kommer aldrig inträffa, jag och personen kommer aldrig bli bästisar. Det ligger i Guds/ Mohammad/ Jahs händer om ändring ska ske (vilken utsökt ursäkt).

We have to agree to disagree, som en diplomat skulle säga.
Kill, kill, Bill som jag skulle säga..