Resan fortsätter. Vår hjältinna har beslutat sig för att inte vara så arg och full av åsikter.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.
The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...
It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...
Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.
lördag 9 oktober 2010
fredag 8 oktober 2010
Vilja rätt. Vill vi inte alla det?
"Göra rätt för sig". Att göra rätt för sig...vad betyder det för dig?
Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?
Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)
Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.
Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.
Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!
(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)
Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?
Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)
Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.
Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.
Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!
(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)
onsdag 29 september 2010
Varthän?
På allmän begäran kommer här lite mer från edes åsiktsmaskin.
Bara det att hon verkligen inte har något att säga. Alls.
Det är tomt på loftet.
Uthyrning tills ägarinnan hittat tillbaka.
Ni förstår, hon har rest bort, glömt kartan på kökbordet och passet på toaletten. Inte i. Där tappade hon ena linsen så världen ser just nu ganska bizzar ut. Suddig, inbjudande och livsfarlig.
Så om någon känner sig manad att göra en god gärning, bege er mot Centralstationen, ta första bästa tåg ner mot Köpenhamn och vidare upp mot det alltid så underbara Louisiana. Det var där hon senast sågs till, sittandes ensam vid ett bord på restaurangen med ögonen fixerade vid ett glas mousserande och en briemacka med husets olivsallad. Under bordet stod en nött portfölj av modell äldre läkarväska. Enligt listan som låg på hallbordet ska den innehålla det nödvändigaste för en resa: ett styck pyjamas, ett anteckningsblock, 5 blyertspennor med tillhörande pennvässare, en analog kamera med 6 rullar 36 bilders ISO 400, en blommig nessesär hon fick av sin syster i födelsedagspresent, en plunta med (vi får anta) något stärkande, ett paket Ipren 200g, ett par chinos, en vit-och-blårandig tröja, en vit t-shirt utan tryck, 5 spetstrosor (se där ja!), en vit, en svart och en mörkblå bysthållare, några svarta strumpor, en bok.
Boken...som handlar om Petrea även kallad Pella. Vilken av dem kan det vara? I bokhyllan saknas den näst sista. Vår flyende hjältinna är på väg till Paris verkar det som.
Vart skall det sluta? Hur skall det sluta? Och otvivelaktigt, med vem?
Bara det att hon verkligen inte har något att säga. Alls.
Det är tomt på loftet.
Uthyrning tills ägarinnan hittat tillbaka.
Ni förstår, hon har rest bort, glömt kartan på kökbordet och passet på toaletten. Inte i. Där tappade hon ena linsen så världen ser just nu ganska bizzar ut. Suddig, inbjudande och livsfarlig.
Så om någon känner sig manad att göra en god gärning, bege er mot Centralstationen, ta första bästa tåg ner mot Köpenhamn och vidare upp mot det alltid så underbara Louisiana. Det var där hon senast sågs till, sittandes ensam vid ett bord på restaurangen med ögonen fixerade vid ett glas mousserande och en briemacka med husets olivsallad. Under bordet stod en nött portfölj av modell äldre läkarväska. Enligt listan som låg på hallbordet ska den innehålla det nödvändigaste för en resa: ett styck pyjamas, ett anteckningsblock, 5 blyertspennor med tillhörande pennvässare, en analog kamera med 6 rullar 36 bilders ISO 400, en blommig nessesär hon fick av sin syster i födelsedagspresent, en plunta med (vi får anta) något stärkande, ett paket Ipren 200g, ett par chinos, en vit-och-blårandig tröja, en vit t-shirt utan tryck, 5 spetstrosor (se där ja!), en vit, en svart och en mörkblå bysthållare, några svarta strumpor, en bok.
Boken...som handlar om Petrea även kallad Pella. Vilken av dem kan det vara? I bokhyllan saknas den näst sista. Vår flyende hjältinna är på väg till Paris verkar det som.
Vart skall det sluta? Hur skall det sluta? Och otvivelaktigt, med vem?
tisdag 14 september 2010
Mykologiska kön
Till min glädje fann jag en lagom dyr och lagom stor bok med bild på varje sort, tecknade detaljer och utförliga beskrivningar på de olika indelningarna inom familjen - svamp.
Att läsa eller snarare titta i en s.k.smal bok ger en skön, kanske något udda, känsla av att plötsligt kliva in i en kompakt inre värld där allt kretsar kring stereokablar, choklad, vävmaskiner, peruker, kamremmar eller vad nu inriktningen är. En nördig värld.
Just en svampbok med bilder finner jag som ett väldigt trevligt sällskap. Boken signalerar något levande. En trygghet av igenkännande, svamp har man ju sedan barnsben hittat, plockat, sparkat på. Även fascinationen att det finns vackra dödliga skönheter har lockat. Och sen finns ju den mykologiska familjen överallt (i parker, trädgård, skog, brevid busshållplatsen, på döa träd, bakom komposten, gamla matrester) och har de mest underbara variationer: bulliga, mulliga, smala, många i fång, ensamma, guldrula, mossgröna, prickiga, platta, satta o.s.v.
Nu kommer vi till den andra könets svamp-beskrivnings-motsvarighet:
Vad jag vill ha sagt med denna obeskrivligt intressanta blogg är att jag anser det är jämnt skägg mellan fallo-svampen och slidskivlingen.
Båda är dessutom vackra men giftiga!
Att läsa eller snarare titta i en s.k.smal bok ger en skön, kanske något udda, känsla av att plötsligt kliva in i en kompakt inre värld där allt kretsar kring stereokablar, choklad, vävmaskiner, peruker, kamremmar eller vad nu inriktningen är. En nördig värld.
Just en svampbok med bilder finner jag som ett väldigt trevligt sällskap. Boken signalerar något levande. En trygghet av igenkännande, svamp har man ju sedan barnsben hittat, plockat, sparkat på. Även fascinationen att det finns vackra dödliga skönheter har lockat. Och sen finns ju den mykologiska familjen överallt (i parker, trädgård, skog, brevid busshållplatsen, på döa träd, bakom komposten, gamla matrester) och har de mest underbara variationer: bulliga, mulliga, smala, många i fång, ensamma, guldrula, mossgröna, prickiga, platta, satta o.s.v.
Efter att ha bläddrat igenom mitt nyinköpta exemplar, fördjupar jag mig i varje sort och börjar med namnen. NU kommer vi till denna bloggs egentliga tanke: symbolik och kön (ha i åtanke, detta inlägg är kort, tunt och bra tramsigt men jag gillar den :). En del svampnamn utlöser vad man i folkmun kallar gapflabb:
- Hårig jordtunga
- Raggskinn
- Vårtöra
- Stinksvamp- ..tränger ur marken som ett vitt hönsägg. Fruktkroppen utvecklar en 15-20 cm hög fot, vars murkellika topp är överdragen av ettt grönt, sporbärande slem (urk). En ung stinksvamp användes för som en förhoppningsvis stimulerande ingrediens i "kärleksmediciner".
Nu kommer vi till den andra könets svamp-beskrivnings-motsvarighet:
- Vit slidskivling - hattytan blir i fuktig väderlek synnerligen klibbig. Den bekläds vid basen av en smutsvit flikig slida (volva). Den tunnköttiga arten har en obehaglig smak och säregen, frän lukt.
Vad jag vill ha sagt med denna obeskrivligt intressanta blogg är att jag anser det är jämnt skägg mellan fallo-svampen och slidskivlingen.
Båda är dessutom vackra men giftiga!
fredag 10 september 2010
Tre steg bakom
Har du någon gång upplevt känslan av att verkligen, verkligen inte vilja möta en viss person?
Troligen.
Hur du hamnar bakom personen och blotta ryggtavlan får dig att vilja vända på klacken och ta flykten åt vilket håll som helst, bara du slipper synen. Eller hur du på väg till matsalen/cafeét/postrummet/på smal gågata/ på väg till lektionssalen i desperation sölar med dina steg bara för att öka distansen till personen framför? Allt för att slippa konfronteras, slippa höra rösten och de totalt värdelösa ord som personen förpestar tillvaron med. Jag kan i det närmsta få en intellektuell allergiskt reaktion av personens närvaro, känna hur jag måste bort därifrån omgående innan min/-a kommentar/-er spottas ut utan någon kontroll och tanke på konsekvens. Det ska förtydligas att jag bara har en handfull människor som jag känner såhär för. Desto fler kan jag diplomatiskt prata väder och vind med och som inte lämnar mig med en bitter smak i munnen när vi säger ”hej då” till varandra. Och tro nu inte att jag sätter mig högst upp på samhällets sociala kompentensnivån, jag är inte mer än människa.
Känns det igen? Jag vet det låter harsh, men det är (min) sanning.Vem är denna ”person” (hädanefter kallad X)? Det är lite olika. Det kan vara fd bästis som satte på flickvän/pojkvän, ett ex, en chef, grannen, en kollega eller en annan elev. Du har säkert fler förslag.
Något säger mig att personkemin är roten till ondot. Men också att det kan vara enbart från mitt perspektiv. Mitt hatobjekt kanske inte tycker lika illa om mig som jag gör till honom/henne. Vem vet vi kanske kan mötas på halva vägen? Ärligt talat, spelar det ingen roll för mig, det som känns känns! Jag har provat prata med X och det har gått skäpprätt åt pepparn. Då känns det som om det inte är mening att vi två ska förstå varandra. End of story. Måhända ett träningscase för Hans Blixt.
Kloka skulle säga att det hänger på inställning och nytänkt, att det i grund och botten handlar om kommunikation, två personer talar ett för varandra obegripligt språk: det mentala språket. Sure, men även trägen mindfulness-träning fungerar inte hur mycket jag än bemödar mig, därför jag dels inte vill ha med personen att göra och dels inte finner någon som helst anledning till att slösa min tid och kraft på en korkskalle. Kombinera sk kommunikation med vissa incidenter som spär på skillnaderna och motsatserna och du har bakgrunden i ett nötskal.
När jag hör X argument, sätt att tänka och självklara utläggningar börjar jag undra om personen tänker alls. Det krasar i min hjärna. Hur kan man vara så okänslig, så orimlig, oresonabel, ointelligent på samma gång? Fantastisk skrämmande. Det är beundransvärt hur någon kan vara lika emotionell som en gråsten.
Jag orkar inte avslöja vem och vilka jag tänker på, men om du gissar så kommer jag svara sanningsenligt. Hm, jag kanske generaliserar lite väl. Men en ändring kommer aldrig inträffa, jag och personen kommer aldrig bli bästisar. Det ligger i Guds/ Mohammad/ Jahs händer om ändring ska ske (vilken utsökt ursäkt).
We have to agree to disagree, som en diplomat skulle säga.
Kill, kill, Bill som jag skulle säga..
Troligen.
Hur du hamnar bakom personen och blotta ryggtavlan får dig att vilja vända på klacken och ta flykten åt vilket håll som helst, bara du slipper synen. Eller hur du på väg till matsalen/cafeét/postrummet/på smal gågata/ på väg till lektionssalen i desperation sölar med dina steg bara för att öka distansen till personen framför? Allt för att slippa konfronteras, slippa höra rösten och de totalt värdelösa ord som personen förpestar tillvaron med. Jag kan i det närmsta få en intellektuell allergiskt reaktion av personens närvaro, känna hur jag måste bort därifrån omgående innan min/-a kommentar/-er spottas ut utan någon kontroll och tanke på konsekvens. Det ska förtydligas att jag bara har en handfull människor som jag känner såhär för. Desto fler kan jag diplomatiskt prata väder och vind med och som inte lämnar mig med en bitter smak i munnen när vi säger ”hej då” till varandra. Och tro nu inte att jag sätter mig högst upp på samhällets sociala kompentensnivån, jag är inte mer än människa.
Känns det igen? Jag vet det låter harsh, men det är (min) sanning.Vem är denna ”person” (hädanefter kallad X)? Det är lite olika. Det kan vara fd bästis som satte på flickvän/pojkvän, ett ex, en chef, grannen, en kollega eller en annan elev. Du har säkert fler förslag.
Något säger mig att personkemin är roten till ondot. Men också att det kan vara enbart från mitt perspektiv. Mitt hatobjekt kanske inte tycker lika illa om mig som jag gör till honom/henne. Vem vet vi kanske kan mötas på halva vägen? Ärligt talat, spelar det ingen roll för mig, det som känns känns! Jag har provat prata med X och det har gått skäpprätt åt pepparn. Då känns det som om det inte är mening att vi två ska förstå varandra. End of story. Måhända ett träningscase för Hans Blixt.
Kloka skulle säga att det hänger på inställning och nytänkt, att det i grund och botten handlar om kommunikation, två personer talar ett för varandra obegripligt språk: det mentala språket. Sure, men även trägen mindfulness-träning fungerar inte hur mycket jag än bemödar mig, därför jag dels inte vill ha med personen att göra och dels inte finner någon som helst anledning till att slösa min tid och kraft på en korkskalle. Kombinera sk kommunikation med vissa incidenter som spär på skillnaderna och motsatserna och du har bakgrunden i ett nötskal.
När jag hör X argument, sätt att tänka och självklara utläggningar börjar jag undra om personen tänker alls. Det krasar i min hjärna. Hur kan man vara så okänslig, så orimlig, oresonabel, ointelligent på samma gång? Fantastisk skrämmande. Det är beundransvärt hur någon kan vara lika emotionell som en gråsten.
Jag orkar inte avslöja vem och vilka jag tänker på, men om du gissar så kommer jag svara sanningsenligt. Hm, jag kanske generaliserar lite väl. Men en ändring kommer aldrig inträffa, jag och personen kommer aldrig bli bästisar. Det ligger i Guds/ Mohammad/ Jahs händer om ändring ska ske (vilken utsökt ursäkt).
We have to agree to disagree, som en diplomat skulle säga.
Kill, kill, Bill som jag skulle säga..
söndag 5 september 2010
Freaky pig
Alla är vi unika, eller hur. Alla har vi en eller flera detaljer/egensaker som är just din och min. Jag t.ex har likheter med en gris. Nej, vi pratar inte om chokladfrossandet under menstration, utan ur ett helt annat perspektiv. Gör det mig onormal eller normal? Jag känner mig ganska normalt onormal. Eller charmigt udda. Kanske till och med erotiskt udda!
Hur kom jag på att jag hade udda koppling till grisen? Det gjorde jag verkligen inte, men blev informerad av överläkaren på BB Mölndal.
Dagen efter Gabriella föddes förvandlades jag till Dolly Parton. Alla som fött barn förstår vad jag menar. Det spänner och värker något så in i bomben i brösten. Vid den supersnabba dag-två-kontrollen av överläkaren, nämnde jag lite såsom i förbifarten att det även värkte en hel del vid armhålan. Då skedde en förvandling i ögonen på denna utråkade läkare i vit rock med tre blå pennor i rockfickan (varför minns jag det?). Han sätter på sig glasögonen och ber mig visa var. Jag visar och han blir mer exalterad när han hör att jag känner likadan värk på andra sidan. Han tittar, klämmer och frågar hur det känns. -Jo, det känns, svara jag. Varpå han utbrister glatt;
-Du har fyra bröstvårtor!
Say what?
Han förklarar är att männsikan och grisen hänger ihop genom att vi (uppenbarligen) kan ha flera bröstvårtor på rad på båda sidorna. Bröstvårtorna ligger som på ett band från bröstet och uppåt mot armhålan. En sugga har åtta. Jag har fyra, två fina äkta och två knappt synliga (en under varje armhåla på varje sida). Jag vet inte om vi kvinnor har flera gömda eller om vissa av oss har dem, andra inte, för tydligen är en extra inte så ovanligt men två är exceptionellt. De har ingen funktion mer än som ett kännetecken för mig. Och nej, jag har inte kunnat amma från dem. Det finns inga sådana kopplingar i kroppen (thank God). Och de är verkligen inte sexuellt betingande genom beröring etc.
Jag minns att trots den chockerande nyheten kändes det skönt att veta, för ibland har jag undrat vad jag har "där"? Du vet, du har en prick, ärr eller så, som alltid funnits och som känns udda men som inte stör och därför inget att göra affär om. Ska bli intressant att se om ni flickor har samma, om det går att ärva. Slår det in kommer jag förvarna er om ni föder barn.
Och om någon kidnappar mig och byter ut mig mot en Sara-look-alike och du skall ta redan på vem som är vem, ta en titt under mina armhålor och du har svaret!
Vänskap
Ordet vänskap enligt synonymer betyder: kamratskap, tillgivenhet, frändskap, sämja, kärlek, sympati.
Det är intressant. Begreppet omfamnar det vi vill ha och som vi konstant strävar efter.
Jag har träffat på människor och direkt känt stark, nästan berusande, vänskap. Några middagar, telefonsamtal, samförstånd,skratt, likhet och humor. Korta vänskapliga stunder på att par dagar som varit både intensiva och fullkomliga. Vänner jag sedan skiljs från på Gard du Nords perrong med vetskapen om att vi, förmodligen, aldrig mera ses. Men det är okej, just då och där var mötet fullkomligt och gav just det vi inblandade behövde som mest. För längre hade jag inte stått ut med dem!
Sedan har vi den livslånga vänskapen där intensiteten i vänskapsförhållandet gått från 24h/7 när man är liten till ett julkort plus en fika per år. Vilket är okej, eftersom en djup sympati håller ihop de glesa men starka vänskapsbanden. En vän på distans i samma stad, bara ett samtal bort. En "bästis", 70 år äldre än mig med vem jag delade alla mina hjärtgripande tankar och känslor med. Livet stod i mitten av våra diskussioner. Jag saknar henne ofantligt, hon var då som en livskompass. Vår vänskap varade i ovärderliga 15 år.
Och sedan finns givetvis alla varianter däremellan. Tillfälliga kollegor. Kortare kärleksrelationer. Ett slags särboliv. Brevvänner. Grannen i uppgången. En räddande ängel när man glömt blöjor/mobil/en tia till parkering/marsvinspassning under semestern/"gå du före mig som har så mycket att handla" i mataffären/vänner på Facebook...nej, stopp och belägg. Nu kommer vi in på motsatsen till min syn på Vänskap.
Att först acceptera vänskapsförfrågan från en "vän" och sedan blockera dem från att få veta vem du är, vad du står, vad du tycker, ålder, förhållande, religionhängivelse/politik, bilder och videos på dig etc är inte vänskap. Det är att missbruka begreppet vänskap. Det är att fega ur. Jag har inte min far som Facebookvän därför jag inte orkar förklara vad mina egensinniga statusmarkeringar egentligen betyder. Våra diskussioner kan nämligen vara något hetsiga och med detta krävs ork och det har jag inte för tillfället. Vi kommer ändå alltid ha den starkaste av relationer med eller utan FB. Jag vill med "mitt Facebook" vara mig själv utan en påklistrad internetmask efter vad "vännerna" förväntar att jag skall skriva/visa/kommentera. Vill ni inte läsa vad jag tycker, men tack och hej då, ha ett bra liv! Jag har valt ett fåtal kollegor som vänner, dem jag kan vara mig själv med utan en mask, de jag kan skratta med som ger något. De andra finns ju ändå där, varenda eviga arbetsvecka. Det räcker så.
Vad jag både fascineras och ledsnar över, är hur fort jag kan komma en annan person inpå livet och sedan 'poff,' plötsligt försvinna. En person gluttar på dörren och välkomna mig till sitt inre, berättar händelser ur livet som både berör och engagerar. Han eller hon lyssnar på mina synpunkter och reflektioner. Jag får smaka på, vad jag tror, en lång fin vänskap, men plötsligt lämnas jag i tomhet med obesvarade frågor, med önskan och sympati för fler diskussioner. Jag är glad över mötena, att vi träffats men mersmaken av den nyfunne bekanten dröjer sig kvar i minnet, i hjärtat och magen.
Jag minns....
filosofiska utbyten medan vi promenerande i Bois de Bolonge- en känsla av att vara mitt i världen, i nuet. Eller det mycket kära återseendet i två veckor som slutade i avskedstårar -glädjen att ha träffats var så stor. Hur vi, du och jag direkt efter första lektionsmötet, stog i skenet av gathörnet, pratande i timmar om allt och inget - det väcktes förhoppningar inombords.
Jag tänker att barometern av intensiteten i det vänskapliga utbytet ibland slagit över och förvandlats till en slags pre-förälskelse. En svår balansgång. Försöka "bara vara vänner" och därigenom hoppas bibehålla vänskapen genom att distansiera mig, eller våga ta ett till steg och blotta den ärliga berusande kärleken.
Ibland önskar jag att jag hade fått träffa dig om igen. Jag hade gärna velat ta reda på vart vår vänskapsrelation hade lett vidare till...
Det är intressant. Begreppet omfamnar det vi vill ha och som vi konstant strävar efter.
Jag har träffat på människor och direkt känt stark, nästan berusande, vänskap. Några middagar, telefonsamtal, samförstånd,skratt, likhet och humor. Korta vänskapliga stunder på att par dagar som varit både intensiva och fullkomliga. Vänner jag sedan skiljs från på Gard du Nords perrong med vetskapen om att vi, förmodligen, aldrig mera ses. Men det är okej, just då och där var mötet fullkomligt och gav just det vi inblandade behövde som mest. För längre hade jag inte stått ut med dem!
Sedan har vi den livslånga vänskapen där intensiteten i vänskapsförhållandet gått från 24h/7 när man är liten till ett julkort plus en fika per år. Vilket är okej, eftersom en djup sympati håller ihop de glesa men starka vänskapsbanden. En vän på distans i samma stad, bara ett samtal bort. En "bästis", 70 år äldre än mig med vem jag delade alla mina hjärtgripande tankar och känslor med. Livet stod i mitten av våra diskussioner. Jag saknar henne ofantligt, hon var då som en livskompass. Vår vänskap varade i ovärderliga 15 år.
Och sedan finns givetvis alla varianter däremellan. Tillfälliga kollegor. Kortare kärleksrelationer. Ett slags särboliv. Brevvänner. Grannen i uppgången. En räddande ängel när man glömt blöjor/mobil/en tia till parkering/marsvinspassning under semestern/"gå du före mig som har så mycket att handla" i mataffären/vänner på Facebook...nej, stopp och belägg. Nu kommer vi in på motsatsen till min syn på Vänskap.
Att först acceptera vänskapsförfrågan från en "vän" och sedan blockera dem från att få veta vem du är, vad du står, vad du tycker, ålder, förhållande, religionhängivelse/politik, bilder och videos på dig etc är inte vänskap. Det är att missbruka begreppet vänskap. Det är att fega ur. Jag har inte min far som Facebookvän därför jag inte orkar förklara vad mina egensinniga statusmarkeringar egentligen betyder. Våra diskussioner kan nämligen vara något hetsiga och med detta krävs ork och det har jag inte för tillfället. Vi kommer ändå alltid ha den starkaste av relationer med eller utan FB. Jag vill med "mitt Facebook" vara mig själv utan en påklistrad internetmask efter vad "vännerna" förväntar att jag skall skriva/visa/kommentera. Vill ni inte läsa vad jag tycker, men tack och hej då, ha ett bra liv! Jag har valt ett fåtal kollegor som vänner, dem jag kan vara mig själv med utan en mask, de jag kan skratta med som ger något. De andra finns ju ändå där, varenda eviga arbetsvecka. Det räcker så.
Vad jag både fascineras och ledsnar över, är hur fort jag kan komma en annan person inpå livet och sedan 'poff,' plötsligt försvinna. En person gluttar på dörren och välkomna mig till sitt inre, berättar händelser ur livet som både berör och engagerar. Han eller hon lyssnar på mina synpunkter och reflektioner. Jag får smaka på, vad jag tror, en lång fin vänskap, men plötsligt lämnas jag i tomhet med obesvarade frågor, med önskan och sympati för fler diskussioner. Jag är glad över mötena, att vi träffats men mersmaken av den nyfunne bekanten dröjer sig kvar i minnet, i hjärtat och magen.
Jag minns....
filosofiska utbyten medan vi promenerande i Bois de Bolonge- en känsla av att vara mitt i världen, i nuet. Eller det mycket kära återseendet i två veckor som slutade i avskedstårar -glädjen att ha träffats var så stor. Hur vi, du och jag direkt efter första lektionsmötet, stog i skenet av gathörnet, pratande i timmar om allt och inget - det väcktes förhoppningar inombords.
Jag tänker att barometern av intensiteten i det vänskapliga utbytet ibland slagit över och förvandlats till en slags pre-förälskelse. En svår balansgång. Försöka "bara vara vänner" och därigenom hoppas bibehålla vänskapen genom att distansiera mig, eller våga ta ett till steg och blotta den ärliga berusande kärleken.
Ibland önskar jag att jag hade fått träffa dig om igen. Jag hade gärna velat ta reda på vart vår vänskapsrelation hade lett vidare till...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)