Jag träffar förvisso flertalet gubbar varje arbetsdag, men de berör mig inte lika mycket som sportlovsveckans gubbar gjorde. Gubbarna var (är!) min egna pappa och Urbans far Nils. De är ungefärligen i samma ålder, tar tupplurer, klär sig propert och har lika många timmar på dygnet. Om andra gubbar kan mycket tyckas men visst tar man ändå sin egna pappa i ett slags försvar trots att man i nästa sekund undrar vad mamma såg när hon träffade honom för tusen år sedan.
Jag sitter och vaknar till i morgonens februaribleka vinterljus. Solens strålar letar sig in i de frusna skuggorna i trädgården. Termostaten visar minus 10. På det lilla köksbordet står morgonkoppen med rykande Lipton, stadigt på den blommiga plastduken. Min far sitter också vid samma bord. Han slår upp den GP som Karin tagit med sig och fastnar för en artikel om hur grannarna till den nybyggda Gamla Ullevistadion upplever det som besvärande varje gång matcher eller konserter spelas då vibrationer från läktarna landar i deras hem och kaffekoppar. Min far anser deras synpunkter befängda. Jag hade en mer nyanserad bild av artikeln. Får jag framföra den? Lyssnar han till sällskapets syn på artikeln? Såklart inte. Gubb-förvandligen sker direkt. Det är inte min pappa som sitter framför mig utan vilken sur-gubbe som helst som högt inför en (o)synlig åskådare deklarerar hur dumt, idiotiskt, korkat folk resonerar. Hur fel de har. Hur rätt han har.
Gubbar. Och kärringar. Skällsord båda men kanske största skillanden är att kärring betyder kär-igen. Så vackert! Gubbe är från början dialektalt och betyder liten klump. Det tycker jag är festligt; jag må bli en gnällig trött kärring, men jag lär åtminstonde vara kär.
Men en klump i magen, det fick jag när gubben framför mig sätter igång och gnäller över oegentligheter, händelser och politik. Föga intressant. Jag vill att min pappa blir en kul gubbe, som en lerklump som tar formen av en "sur"gubbe med keps på skallen och med pigga ögon hänger med kisarna i parken och spelar boule. Som sedan går hem och äter svensk husman, tar en tupplur som Åsa-Nisse och sedan går och kikar på vad ungarna gör nu för tiden. Det ska vara som en svart-vit svensk film.Min visa slutade inte vackert. Jag blev rosenrasande arg och trött. Först på Nils "Vill du prata om detta ringer du på måndag till banken för jag har helgledigt!" och sedan min pappa "Jag är fortfarande ointresserad av vad du tycker. Kan du inte begripa det och hålla tyst?!".
Jag sa mycket mera än bara så. Jag är skyldig Gabriella många kronor för ordvalet. Tack o lov sov de båda lärkorna samtidigt som ovädret drog in. Det ledsama i kråksången är den att det verkar som om människan inte vill förändras. Gubben kör djupt ner i åsikts-hjulspåren. Samhälle och politik. Som om energin att se nytt trots ålderns höst sinat och hjärnan väljer den betydligt enklare linken att ältra i resterande livtid samhällets dåliga sidor och dumma politiker.
Jag satt således och såg min egna fina (oftast är han väldigt snäll o fin) pappa förvandlas till vem som helst som har för mycket tid över och för lite roligt att tänka på. Det var mycket ledsamt att se och upptäcka. Jag vill att han håller sig till livet och inte fastnar vid klagomuren.
Det var allt för ikväll.
