Du skall...

Du ska reagera men inte för starkt.
Du ska tänka själv men inte för själviskt.
Du ska vara vänlig men inte för vänlig.
Du ska vara snäll men inte dum.
Du ska leda men inte curla.
Du skall utrycka dig men aldrig svära.
Du skall kunna älska men också ha vilja ha vild sex.
Du ska äta men utan nojor.
Du ska veta men inte skryta.
....
Ovan står att läsa varken en lag eller universiell sanning men väl min uppfattning och sammanfattning av "Hur du ska vara för att vara bra" baserad på mina insikter från uppväxt till nutidsjobbet 8:45-16:30 i ett aldrig sinande tidspressat ekorrhjul. Du som känner mig förstår att jag ironiserar å det grövsta för jag är den absoluta motsatsen till mycket av ovan. Jag är en människa som vill vara mänsklig, ha fel sk brister men framför allt vara levande! Jag har "lärt" min en anpassning till en omgivning som inte vill se, inte vill höra, inte vill konfronteras och framför allt inte vill vara delaktig i min och min utveckling. Jag skall bara finnas och leverera. En produkt, det är så jag känner mig.

Vill jag verkligen ha det så?
Var det detta jag såg framför mig när jag pluggade på Universitetet?
Är detta det jag kallar mitt liv?
Vad kommer då mina barn minnas av sin mor?
Bör jag skaffa större skor, fastare handslag och en karriär som medial desperat livskrismorsa?

Jag vill lämna bestående avtryck, handtryck och fotsteg !!!

Vill inte du?

Dunk dunk dunk..

Dunk du-dunk du-dunk. Som en tågräls. "Eftersom han inte bryr sig spelar det ju ingen roll. Han må hända se men reaktionerna både de inre o yttre saknas. Jag tänker då inte få något dåligt samvete. Inte mer än mig mot mig själv. Jag har faktiskt principer jag följer och som guidar mig genom livet. Rätt för mig kan vara fel, halvfel eller kanske rätt för dig, men det spelar ingen roll eftersom jag utgår ifrån mig själv och hoppas möte mina lika på livet väg." Tankarna studsade fram och tillbaka i hennes huvud där hon låg på rygg och stirrade upp mot taket. Dunk dunk dunk. Hon la sig på mage. Dunk dunk dunk. "Är det Gud som testar mig? Eller är det ren och skär rastlöshet som placerar mig i mina penibla situationer? Eller är det lustan som talar till mig?". Hon gräver ner huvudet i kudden och gömmer sig.

Fyra månader senare sitter vår hjältinna på ett slitet hemtrevligt bistro med sitt resesällskap och nyfunne vän. Det hugger till i gommen när första klunken espresso når smaklökarna och en skön värme sprider sig från hakan, nedför strupen för att slutligen landa i magsäcken. När koppen sätts ner på fatet hörs ett diskret "klirr". Hon tittar på kaffedroppen som formas på kanten för att sedan långsamt rinna utmed koppens utsida.

- Sedan jag var liten har jag alltid försökt dricka och äta som en drottning; inga droppar fick synas på muggen med varm choklad. Inte heller fick jag slicka mig om läpparna när jag åt soppa på kungligt vis, försiktigt slurpande från skedens långsida, säger hon.
- Var det bra eller pas bien? frågar Jean-Christophe.
Ja, det är så hennes cafésällskap heter. De har suttit en stund och småpratat om Sveriges tågbanor, om att läsa på universitet i Paris, hur vackert vädret varit den senste tiden och om vart de är på väg. Hon ur ett geografiskt perspektiv och han litterärt. "Ska jag kalla honom Janne eller kanske Kris". Hon skrattar tyst för sig själv. Säg det smeknamn som är vackrare än huvudnamnet?!
- Pas bien du tout, men den tiden är passé mer eller mindre. Bara när jag ser ringar på fatet eller droppmärken på koppar som jag påminns om hur fult det blir. Rent estetsitk alltså. Je suis peut-être un peu bizarre.
Hon får inget svar tillbaka utan bara ett höjt vänster ögonbryn.
- Har du inga egendomligheter för dig? frågar hon en smula irriterat Jean-Christophe.
- Mai oui! Jag bjuder ut en okänd kvinna på un tasse un café, il est tout à fait remarquable, vous ne pensez pas?
- Jo, antagligen, säger hon och tittar ner på händerna som omfamnar koppen.
- Jag måste gå nu, mitt tåg kommer om bara några minuter. Venez, dépêchez-vous! säger Jean-Christophe som plötsligt reser sig upp, sätter på handskar och mössa och elegant slingar sig mellan stolar och bord mot ytterdörren.
- Men...Va? Vänta. Jan...Jean-Christophe!
Hon rafsar åt sig sina ytterkläder och väskor, välter en stol med ett brak, fastnar med skärpet i en annan och när hon väl kommer ut på gatan igen är hon röd i ansiktet av ansträngning med svettpärlor på överläppen och under armarna.
- Och vart tog han nu vägen? Strunt samma lika bra jag tar mig tillbaka till stationen jag med, muttrar hon irriterad. När hon rundar hörnet på det vackra stenhuset med höstfärgade vinranksblad som slingrar runt svarta fönsterluckor förevigad i kameran, ser hon hur han står och köper något i tabaccen på gatan. Hon stormar fram och vräker ur sig:
- Du kunde väl ha sagt till liiite tidigare om att du behövde gå! Det hade inte skadat. Jag har antagligen fått med mig halva inredningen på vägen ut. Och det är ditt fel!
- Qu'est-ce qu'un beau tempérament que vous avez, säger han med ett flin.
- Gosse, du skulle bara veta, muttrar hon och börjar gå mot stationen.
- Förlåt men du är rolig. Först så lugn och full av närvaro under promenaden och över kaffekoppen och nu ilsk som en våt katt. Vous êtes drôle. Här ta mitt nummer, hör av dig om du får tråkigt i Pisieu, säger han med en nick.
- Hm...Tack, visst det kanske jag gör. Ha en bra resa nu. Bon voyage!
- Meme a vous!, ropar han och försvinner ut på perrongen.

Jaha. Hon står kvar och tittar mot ljuset där han försvann. Var detta allt?

SKUT i modemetropolen

I kyrkan kan allt och inget hända.

Guds hus, ett ställe för stillhet och bön med närhet till den allsmäktige och hans kompisar som kallar oss med hjälp av kyrkklockorna varje söndag fm, vi vet vad vi kan förvänta oss därinne och vad som förväntas av oss gudstjänstbesökare.

I kyrkan lovar par varandra evig kärlek, trohet och stöd tills döden skiljer dem åt, där hälls ljummet vatten på små fjuniga huvuden något år efter det eviga löftet. Här ingjuts Guds ord och Jesus handlingar genom en bibel vars omslag är anpassat till de vitklädda finniga och osäkra tonåringarna framför altaret. Och vid jul fylls kyrkbänkarna till bredden av traditionkallade julfirare i pälsmössa, dunjackor, putsade skor och rastlösa barn för att få sjunga ut julpsalmer de hört sedan barnsben. Men där har också oärliga människor stulit dyrbara kandelabrer, krusifix, målningar och andra värdefulla relikar till samlar i utlandet. I en altargången går det också utmärkt att spela badminton! Du har säkert ett par andra alternativ som passar in i bilden..

Men kyrkan är också där man år 1992 bryggde en enastående god 14% glögg i kyrkokällaren. Här dansade kyrkobesökare långdans i stora salen, även kallad biblioteket, lunchmatsalen och barnrummet. Här bar dirigenten en röd och en grön strumpa och trots gift vänsterprasslade öppet med den blonda 15 år yngre förstesopranen. Här vad det vid varenda högmässa tjuvtjockt med simmiga, varma och glada besökare. Här fick några av oss lyckligt lottade arbeta som extrahushållerskor. Avundsjukan var uppenbar och förstårlig, jag drygade ut min veckomatsedel  genom att som lön ta hem saftiga hembakta bröd, kakor och lådor med riktigt vällagad mat. Så nice!

Men det var här räddningen fanns när jag under en vistelse i Paris stod utan logi då mitt resesällskap och jag blev så oense att de helt sonika inte lät mig bo kvar i kyffet deras anorektiskt störda vän hade ordnat. Utfrysningen utspelade sig under den kalla mörka årstiden. Där stog jag på trottoaren med ryggsäcken på axeln under gatlyktans gula sken och frös. Tog ut riktningen och med vana steg begav jag mig till Svenska kyrkan. 35 min senare upptäcker jag att den svartmålade järngrinden var låst. Det var mörkt i fönstren över gården och i kyrkan, men uppe hos personalen lyste det. Efter viss tvekan ringde jag på ringklockan vid grinden och några minuter senare kom hushållerskan Margareta och hennes make Frans ner. Vilken överraskning. Trots att jag kom när kyrkan var stängd och det var deras fritid, släppte de in mig och jag blev varmt omfamnad av dem båda. Det fanns inga platser kvar på läktaren där andra fick sov för natten men Margareta bäddade åt mig i deras privata gästrum och gav mig lite nattamat.

Suck. Minnet framkallar tårar. Margaret och Frans Sobota var mina stora stöd och räddande änglar under hela min au pair-och travaille contre une chambre-tiden i Paris. Trots 22 år och världsvant på besök i den metropol jag både älskade och hatade, var jag rädd och väldigt ensam. Att vid detta tillfälle få uppleva sådan värme, välkomnande och ro hos medmänniskor var (är!) livets guld. Det kan många unga  och ensamma utlandssvenskar skriva under på. Gud välsingne herr och fru Sobota!!

Åter till bloggtiteln. Svenskarna i modemetropolen vallfärdade varje söndag till Rue Médéric nr 9 för att få höra prästen Lasses predikan som alltid började med Le Parisien. Ur tidningen valde han ut en artikel som på ett fint och humoristiskt vis vävdes samman med veckans bibelcitat. Lasse fick besökarna att öppna på luman och donera alldeles kolosalt mycket pengar till välgörande ändamål. Ingen ville ju vara sämre än sin granne. Och under basarerna såldes all möjlig tänkbar smörja (jo vars en del fint och välgjort)  för stämningen var så fantastiskt god. Kyrkan jag pratar om är Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT, en protestantisk organisation som jag mer än gärna betalar kyrkoskatt till, SKUT i allmänhet och Svenska Kyrkan i Paris i synnerhet. Kyrkan i utlandet verkar ha en ärlig medmänsklighet. Deras kristna budskap känns förankrad i mångas vardag och nutiden på ett ovanligt trevligt sätt. När jag träffat personal har de sett mig, inte genom, brevid eller ovan huvudet, utan sett och lyssnat.

Om jag förs fram i en altargång för att gifta mig kan detta ske bara på ett ställe: L'Eglise Suédoise´ i 17:de arrondissement. En liten och hemtrevlig kyrka med en porlande brunn på gården, småkakorna möra och söta och kaffet svart som lungorna på en Gauloise rökande fransman.

Vad bättre att avrunda en trivsam vigsel eller söndagsförmiddag på! Ska du dit så följer jag med :)

Fria fantasier I

Det är bara trams, fria flamsiga tramsiga fantasier. Men de är mina. Och de får gärna bli kvar. Förgyller min tillvaro så mycket. Som en varm eld rakt in i onaka. Egoismens okrönta drottning, det är jag!

Lustfyllt, orimligt, overkligt. Mmmmm... Jag höjer mig till skyarna på ett underbart sätt. Och jag dyrkar marken jag går på genom en dagdröm som inte ska, får ellerkommer bli sann. Fnittrar, skämtar, dras till ytligheter. Man roar mig enormt. 

Men är "vi" verkligen så lika i tanke? Nej. Nope. Not. No. Men jag lurar mig själv så gärna, att få tro det motsatta.

Trallalallalaaaa....trallallaaaa....hum..hum... Mina fria fantasier.

Jag är er evigt tacksam.

En vanlig sketen vardag

Hur såg en vardag ut mamma? kanske ni två undrar en dag när ni är stora nog att själva ta itu med vardagsfrågor likt dem jag bedriver varenda dag. Så låt mig ge er min version av de klassiska rutin-rutorna i veckotidningar där du (kan) tar del i Pernilla Wahlgren, Grynet, Lasse Kronérs, eller någon annan go personlighet, klockslag och aktivitet. Håll till godo:

06:20 Mobilens väckarklocka hör av sig.
06:25 Mobilens väckarklocka hör av sig igen genom snooze.
06:30 Mobilens eländiga väckarklocka hör av sig genom snooze (du börjar ana ett mönster...)
06:31 Ögonen öppnas, kroppen sträcks och bildar ett sk vaket tillstånd.
06:32 Jag svingar benen över sängkanten, soffkanten eller madrasskanten beroende på var jag vaknar.

Här kommer vårt morgonschema. I teorin:

06:35 Nyvaken, nykissad, nytvättad och nykrämad i ansiktet, påklädd och nere i köket.
06:40 Frukosten framdukad, väcker G. Bästa myset på hela dagen nr1.
06:50 Nere i köket, hon påklädd.
06:55 Väcker M med en flaska välling. Bästa myset på hela dagen nr2.
07:00 Alla småpratar i köket. Laddar G's skolväska med frukt, läxor, ev gympapåse.
07:15 M är påklädd och klar. Kanske vill hon kissa hemma, kanske vill hon göra det på dagis, vi vet aldrig förrän det är försent...
07:30 Ytterkläder påtages.
07:45 I bilen till dagis.
07:50 Överlämnar Molly på avdelning Lingonet (förhoppningsvis på gott humör).
08:02 I bilen mot Landvetterskolan, tidigaredel.
08:05 Går tillsammans över skolgården, lämnar G i klassrummets kapprum. Flera kramar, pussar och önskan om att hon kommer ha en jättebra dag. (Stök och kaos, samma elever varje gång. Mina bekymmersrynkor blir allt djupare.)
08:12 Mot Röd Express Stenungsund. Avgår från hållplatsen utanför Ishallen, bakom skolbyggnaden.
08:18 Busskrället rosslar iväg mot Göteborg.

Japp. Tänk om....jag hade en tung industriklocka från Öst-Tysklands forna dagar, som med sin position i köket dånar ut klockslagen då varje morgondel bör vara avklarad tillika påbörjad. Det kallar jag effektivitet. Tada! Eftermiddag och kväll är pålägg till tidsoptimisternas fördel. DÅ hinner jag fixa allt jag missade i morse. Nog.

Sanningen är att mellan 06:40-08:10 är det gemytligt tjatkaos hemma. Allt som oftast sprintar jag en-två gånger mellan bil och hus för att hämta eller lämna någon del i vår vardagspackning som alla tre glömt bort i kaoset inne i huset. Inte allt för sällan får M för sig att det skall tävlas: snabbast nedför trappan, snabbast till grinden, snabbast till dagisdörren Lingonet, snabbast i allt bara hon klår storasyster som givetvis ignorerar lillasysters försök att lubba före. Det kommer ta ett par år, söta M, innan du är ikapp 4 års mellanskillnad. I deperation köpsöår jag nu med barnen för bättre effektivitet.

G som aldrig i sitt liv varit intresserad av varken kläder eller mat, anser innan blodsockret nått normala nivåer, att varje morgon är urbota dum och trist. För att inte tala om vad hon tycker om mig som måste tvinga henne till att äta o klä sig. Varje dag dessutom. Är turen med oss tar G för sig av den framdukade frukosten; yoghurt, cornflakes, varm choklad, knäckemacka med smör kanske prickigkorv, kokt ägg, havregrynsgröt. Nej, vi kör inga brunchbufféer här men uppdelat på 5 dagar blir variationen roligare för restaurangen. Har jag otur vill damen inte äta, inte klä sig, bara tjivas med lillasyster som ger igen med fullt artilleri. Är jag den enda i Sverige som klär på en 7-åring??

Det sägs att vara kavat och ifrågasättande ger karaktär och tyngd i sin personlighet och självkänsla. Jaha du, men då kanske vi kan byta roller ett par gånger i månaden. Jag sitter på kammaren och komponerar dessa brillianta conclusions medan du tar över rodret hos casa mig. Välkommen!

Dans un café a Lyon.

Duggregn och ett gråmulet dis möter henne när hon kliver av tåget ner på perrongen. Hon sträcker på armarna och drar in ett djupt andetag frisk luft. Det knakar så gott i lederna och gör mirakel mot trötthet, genast piggnar hon till den långa tågresan till trots. Med läkarväskan över vänster arm, kliver hon över den grönmålade trätröskeln, och in i stationsbyggnadens värme. Hon stannar upp och gör ett tafatt försök att med tröjärmen torka av de igenimmade glasögonen. Med dem på näsan söker efter tidtabellerna som avser bussarna. Om den privata kassan varit full av gull hade en hyrbil suttit fint just nu, men med ovissheten i bakhuvudet får hon förlita sig på kommunala medel ett tag till. Hon går fram till kassan:
- Bonjour. Un billet pour Lyon, c'est combien?
- Voulez-vous une aller-retour, madame?
- Non, un seul billet sera bien, merci.
- Ca c'est 35 euros.
Hon lägger korten på bordet, nu får bära eller brista!

Stationsklockan på väggen visar 10:23. En snabb huvudräkning säger att det är ungefär två timmar kvar innan avfärd. Tar upp väskorna och ska just styra stegen mot skylten "Sorti", när hon hör någon ropa "Madame, vous oubliez votre écharpe!". Hon svänger runt och ser att mannen från tåget, han med de mörka ögonen, håller i hennes halsduk. Hon hade inte ens märkt att hon saknade den. Märkligt.
- Merci, säger hon och tar emot halsduken. Skarfs låter tjusigare men hon kan knappas kalla den rödnoppriga stickade halsduken för skarfs. Den är henne kär och hon blev glad att få tillbaka den.
- J'ai vu que vous regardé le calendrier. Avez-vous le temps de boire une tasse de café avec moi? frågar mannen med ögonen.
Hon resonerar snabbt med sig själv. Min plan var ju faktiskt att dricka en kopp varmt franskt kaffe på ett bistro, så det här erbjudandet känns helt rätt. Vad kan gå fel? Massor. Men jag behöver verkligen en kopp kaffe. Jag får väl ta smällen efteråt, för tänka klart innan kaffe går inte...
- C'est une bonne idée de boire du café, mais je ne vous connais pas, säger hon.
- Mon train ne va pas parti dans quelques heures. J'ai pensé une tasse de café et je me demandais si vous souhaitez vous joindre à moi?
- Joindre? Je ne comprend pas?
- Joindre betyder ungefär sällskap. Okej?
- Men du talar svenska? Du menar att du vill vi gör sällskap över en kaffe?
- Jag kan svenska men helst franska. Ja, une seul tasse de café. Allons-y! säger mannen med ett vackert leende och börjar gå mot utgången.
Det här blir svårt. Eller så inte, han verkar trevlig och en kaffe skulle som sagt sitta fint. Och så kan han svenska. Å andra sidan, tänk om han är en galning som förföljt henne från första början? Hallå!! Det är ju ditt nya liv, du skulle ju ut och leva, våga och inte vara så rädd. Var det inte så du sa till spegelbilden sist du tittade i den? Jo så var det ju.
- D'accord, une café. säger hon med ett leende och de börjar transka nedför vägen.

En vacker dag i november

Det har regnat hårt och blåst storm. Utanför fönstret sitter några gulbrända löv tappert kvar på äppleträden, medan övriga träd är nakna inpå minsta lilla gren. Äntligen efter tre dagars klassiskt höstväder, har molnen fått ge vika för varma solstrålar och ur diset uppstår en underbart vacker syn. Strålarna bryter igenom tusentals vattenpärlor och bildar i varje droppe miniatyr-regnbågar. Det glimrar, blänker och gnistrar och mellan pärlorna vajar skira starka spindeltrådar vackert och fridfullt i höstbrisen. Jag får nästan andnöd av att se skönheten i min egna trädgård. Tänk så vackert det bli när vattendroppar fångas mitt i fallet av en gren eller ett löv.

Om jag vart något bättre från förkylningen hade ni sett mig placerad på trappan med ett värmande sittunderlag för rumpan och en skål nybryggt kaffe med varm mjölk i för själen. Och vad tror ni ligger brevid mig? Just det, min eviga vän och kompanjon, kameran. Vilken känsla att få vänta in fotoobjektet istället för att ränna runt och leta upp det. Bilderna finns rakt framför os,s men vi sällan ser det uppenbara. Så synd. Ser vi inte istället en almanacka fyllda av möten, ångest, räkningar och stress och med en övergripande känsla av att aldrig, aldrig så ofta räcka till? Jag råder bot med min kamera, vi två rymmer iväg från vardagens måsten. Genom kameralinsen ser mitt vardag vackrare, fridfullare och mer i harmoni, en slags dokumentation av det vi alla kan se omkring oss varje dag, men som vi missar. Jag får för mig att detta måste dokumenteras till efterlevandes ovisshet.

Idag känner jag inte mig så 'måstig'. Det är underbart att sitta i burspråket, bli värmd av solstrålarna och njuta till fullo av naturens skådespel utanför. Nyss hörde jag ett krafsande ovant ljud vid sovrumsventilen, bankade till och ljudet upphörde. Lyfte sedan försiktigt på hakarna och öppnade sovrumsfönstret bara lite grann för att inte störa det som krafsat vid ventilen. Till min stora förvåning och glädje finner jag åtta fåglar i trädet utanför; två blåmesar, två skator och fyra domherrar. Vilken otippad samling och vilken härlig syn!

Liemannen och hans hustru Lifvet

Not. Jag skrev först texten men utan att tänka till. Så nu har jag tänkt till och redigerat större delen. För dig som kanske haft nöjet att läsa den första publicerade texten var den ganska döden. Här kommer dess bättre hälft Lifvet.

Döden. Min största skräck i livet. Att dö.

Jag hatar tanken på att dö och aldrig mera kunna göra det jag gör nu. När allt blir till just... ingenting. Finito. Aldrig mera kommer något hända, inget kommer jag märka, se, höra eller uppleva bara tomt mörker. Döden skrämmer skiter ur mig och jag måste noga passa mig själv för att jag inte förlora fotfästet, för när jag tänker riktigt djupt in i på vad som händer efter döden börjar det rotera i skallen, susa och snurra och som ett svart hål sugs tankarna in och utan att veta om tror jag mig fått uppleva en dos galenskap.

Varför denna rädsla för det oundvikliga? Att inte vilja dö gör mig knappast unik. Våren 2010 frågade en vän vilka mina drömmar i livet var och om jag uppfyllt dem. En snäll förfrågan som skapade en fantastisk oreda, för när den landade satt jag i första klass på Livskriståget och var verkligen inte redo att ta itu med frågorna.

Jag är egentligen väldigt tacksam för att jag fick frågan ställd för innerst inne har jag länge velat få diskutera frågeställningen men inte vetat med vem eller hur. Vad behöver jag göra för att vara mindre rädd för döden? Jo, börja leva ut och förverkliga drömmarna så klart! Då, kanske bara då, kan jag tänka lägga mig ner i kistan och ner med knäppta händer tacka för mig och mitt. Så enkelt så... I bakhuvudet gnager motfrågan: kära du vad får dig att tro att när du gjort det du velat och önskat, att du inte vill mera? Det är just det som är kruxet. För en person som jag, som älskar att leva, blir inte mätt. Så länge det finns små som stora saker i min vardag som gör livet worth living, kommer jag alltid att vilja leva mycket till. Ställen att besöka, smaker att smaka, sagor och berättelser att höra, ta del av ungdommars tankar, njuta av musik, åka på safari, promenera gatorna i N.Y som en sann Woody Allen, följa mina barns dagar i oändlighet... Drömmar är Dödens hustru Lifvet och är dessutom mitt mellannamn. Jag är en mästare på dagdrömmeri, en sann konst att se till man hela tiden har huvudet fullt av önskningar. Om något så är väl det att älska livet, konsten att vilja uppleva mera. Eller hur?!

Men är det bara livsglädje som är anledningen till rädslan för döden? Smärtsamma minnen eller viljan att kunna minnas något av någon vill jag tillägga som ett svar. När jag var elva, tolv år frågade jag mamma om min mormor Inga Larsson, hon som dog när min mamma var 19 år och min morbror Finn 7 år. Jag ville veta varför jag inte träffat mormor, hur hon var, hur hon såg ut, varför hon inte fanns och min mamma berättade att hon hade dött i en sjukdom som var elak. "Men kan jag få den?", frågade jag. "Nä, det får man bara när man är gammal", svarade mamma. "Men ska du dö, mamma? Du får inte dö! Du får inte dö före mig". På detta sa mamma att jag inte skulle tänka på döden. "När du blir gammal och dör kommer du upp till himlen och får där träffa mormor", var hennes sista svar på ämnet.

Det lät ju helt okej. Jag har sedan liten alltid tyckt om att titta på himlen och molnformationerna, så om jag fick både träffa mormor och se molnen, ja då kunde jag nog tänkta mig dö någon gång.


Sen funderade jag inte mer på döden. Tills en gråmulen och Göteborgsblåsig vårdag jag av Gabriella fick frågan vad som händer när man dör. Om jag skall dö, när och om hon ska dö. Det var tungt att streta uppför backen mot dagis, med barnvagn och ståbräda, och samtidigt försöka hålla tårarna tillbaka. Tufft att  försöka vara en lugn, trygg mamma och samtidigt svara så enkelt som möjligt. Väl framme tog jag hjälp av pedagogerna på fritids Barfotabarn. De om några, hade mångra fina meningar att ta till som från början hade kommit från barn. Så klart! Söta Gabriella, du skall veta det var tufft inombord hos mig att möta dina funderingar för jag tampas ju med frågorna än idag. De verkar vara omöjliga att bli vän med. Kanske de är lättare den dagen Molly börjar med livsåskådning.