Not. Jag skrev först texten men utan att tänka till. Så nu har jag tänkt till och redigerat större delen. För dig som kanske haft nöjet att läsa den första publicerade texten var den ganska döden. Här kommer dess bättre hälft Lifvet.
Döden. Min största skräck i livet. Att dö.
Jag hatar tanken på att dö och aldrig mera kunna göra det jag gör nu. När allt blir till just... ingenting. Finito. Aldrig mera kommer något hända, inget kommer jag märka, se, höra eller uppleva bara tomt mörker. Döden skrämmer skiter ur mig och jag måste noga passa mig själv för att jag inte förlora fotfästet, för när jag tänker riktigt djupt in i på vad som händer efter döden börjar det rotera i skallen, susa och snurra och som ett svart hål sugs tankarna in och utan att veta om tror jag mig fått uppleva en dos galenskap.
Varför denna rädsla för det oundvikliga? Att inte vilja dö gör mig knappast unik. Våren 2010 frågade en vän vilka mina drömmar i livet var och om jag uppfyllt dem. En snäll förfrågan som skapade en fantastisk oreda, för när den landade satt jag i första klass på Livskriståget och var verkligen inte redo att ta itu med frågorna.
Jag är egentligen väldigt tacksam för att jag fick frågan ställd för innerst inne har jag länge velat få diskutera frågeställningen men inte vetat med vem eller hur. Vad behöver jag göra för att vara mindre rädd för döden? Jo, börja leva ut och förverkliga drömmarna så klart! Då, kanske bara då, kan jag tänka lägga mig ner i kistan och ner med knäppta händer tacka för mig och mitt. Så enkelt så... I bakhuvudet gnager motfrågan: kära du vad får dig att tro att när du gjort det du velat och önskat, att du inte vill mera? Det är just det som är kruxet. För en person som jag, som älskar att leva, blir inte mätt. Så länge det finns små som stora saker i min vardag som gör livet worth living, kommer jag alltid att vilja leva mycket till. Ställen att besöka, smaker att smaka, sagor och berättelser att höra, ta del av ungdommars tankar, njuta av musik, åka på safari, promenera gatorna i N.Y som en sann Woody Allen, följa mina barns dagar i oändlighet... Drömmar är Dödens hustru Lifvet och är dessutom mitt mellannamn. Jag är en mästare på dagdrömmeri, en sann konst att se till man hela tiden har huvudet fullt av önskningar. Om något så är väl det att älska livet, konsten att vilja uppleva mera. Eller hur?!
Men är det bara livsglädje som är anledningen till rädslan för döden? Smärtsamma minnen eller viljan att kunna minnas något av någon vill jag tillägga som ett svar. När jag var elva, tolv år frågade jag mamma om min mormor Inga Larsson, hon som dog när min mamma var 19 år och min morbror Finn 7 år. Jag ville veta varför jag inte träffat mormor, hur hon var, hur hon såg ut, varför hon inte fanns och min mamma berättade att hon hade dött i en sjukdom som var elak. "Men kan jag få den?", frågade jag. "Nä, det får man bara när man är gammal", svarade mamma. "Men ska du dö, mamma? Du får inte dö! Du får inte dö före mig". På detta sa mamma att jag inte skulle tänka på döden. "När du blir gammal och dör kommer du upp till himlen och får där träffa mormor", var hennes sista svar på ämnet.
Det lät ju helt okej. Jag har sedan liten alltid tyckt om att titta på himlen och molnformationerna, så om jag fick både träffa mormor och se molnen, ja då kunde jag nog tänkta mig dö någon gång.
Sen funderade jag inte mer på döden. Tills en gråmulen och Göteborgsblåsig vårdag jag av Gabriella fick frågan vad som händer när man dör. Om jag skall dö, när och om hon ska dö. Det var tungt att streta uppför backen mot dagis, med barnvagn och ståbräda, och samtidigt försöka hålla tårarna tillbaka. Tufft att försöka vara en lugn, trygg mamma och samtidigt svara så enkelt som möjligt. Väl framme tog jag hjälp av pedagogerna på fritids Barfotabarn. De om några, hade mångra fina meningar att ta till som från början hade kommit från barn. Så klart! Söta Gabriella, du skall veta det var tufft inombord hos mig att möta dina funderingar för jag tampas ju med frågorna än idag. De verkar vara omöjliga att bli vän med. Kanske de är lättare den dagen Molly börjar med livsåskådning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar