Inte bara är hon rolig att läsa, hon kommer undan med allt. Jag menar givetvis Martina Haags krönikor och bloggar, öppna och personliga. Vi antar hon kommer undan trots namngivna personer och väldigt ärlig bild av hus-hem-sambolivet.
Nu är jag inte Martina Haag och knappast kommer bli men det hade väl ingen trott. Så nu sätter jag spiken i kistan med detta inlägg och risken är inräknad.
Så här ligger det till: vi, jag + sambo, köper ett stort gult gulligt Pippi Långstrump liknande hus (med tillhörande stoor trädgård/park) men massor av "överraskningar". En del antar jag ingår helt enkelt i begreppet "husägare" andra kan jag vara utan. Vattenläckor, möss och el-skåpet verkar vara återkommande roligheter för hela familjens plånbok. Medan vår tickande pelletspanna, en ombyggd oljepannan med en CTC-brännare installerad, är mer påhittig än en glad 3-åring. Den äter pellets med god aptit och levererar rikliga mängder sot som en eldstad sig bör.
En dag förra veckan kläckte jag ur mig att det hade varit käckt om jag kunde vara ledig när sotaren kommer för att fixa baksuget på pelletsbrännaren (skorstensröret är såpass litet och trycket så stort att eldningen resulterar i ett baksug när röken inte får chans att rinna ut ur skorstenen. Sotet går såldes tillbaka in i källaren och tar sig på småvägar upp genom huset och in i varje rum och vrå. Det både luktar och ÄR ohälsa. Kokseldning har aldrig varit på hälsoresans tapet inte..). Att vara närvarande när en hantverkare meckar på plats är för mig en timmes hård lektion i kall fakta, bättre sätt att lära finns inte.
Hursom så nämnde jag att ett varmt lugnande bad för att få en closure på problem "Pannan" lockade. Min vän och kollega hörde (det hon ville?)och la ihop att jag ville ta ett bad med sotaren.
Allt som händer, händer på landet.
Det var allt för idag :)
måndag 12 december 2011
lördag 3 december 2011
En sihluett människa
Hej.
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)