En sihluett människa

Hej.
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.

LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.

Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.

När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.

Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.

De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!