En frälsning

Det är hösten 1987 och i Utbynäs försöker en solbränd 16 åring hänga med Kyrkans Ungdom. Efter konfirmationslägret i Restenäs (en månad av isolerad dubbelmoral i kristen regi) tre månader tidigare, ville jag naivt nog följa upp denna nya känsla kallad tron, genom att delta i gemenskapen som Kyrkans Ungdom försökte förmedla. Jag såg framför mig en trevlig stund med fortsatt sköna psalmer, fika, biljardspel, skratt och samtal. Mina trevliga klasskamrater och barndomsvänner Olle Göransson och Jenny Berggren var starkt engagerade så jag tänke oddsen var höga för ett lyckat möte. Dessutom var jag nyfrälst! 

Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.

Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.

Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord  Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?

Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?".  Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt  som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.

Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.

Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.

Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.