Min vän och kollega nämnde att hon läst min korta och tämligen buttra reseskildring. Då fick jag mig en tankeställare. Var allt så illa jag ville bara åka hem? Nej. Inte alls! Så på allmän begäran (!) kommer nu en annan sida av resan till La Rossa i Baia Domizia bukten. Vi börjar med ett foto av buktens norra sida. Längst mot vänster ligger byn Formia. En vacker sak som klättrar utmed kusten och lite upp i bergen. Spegelblanka kullerstenar i centrum, kyrkor och mycket trevliga affärer och matställen.
Och så ett till :-)
Badvakternas mer stylade än praktiska vaktorn. Men som klätterställning dög den utmärkt.
Så länge som vi inte skulle sova var själva La Rossa helt okej. Städat, lagom avstånd till närmsta bungalow, två trevliga pooler, ambitiös personal och inredning standard i husen. Det fanns det du behövde men inte mer än så. Absolut mer lyx ska jag ha men för denna gång dög det bra. Barnens krav uppfylldes med råge vid stranden men främst i plaskdammarna. 3 timmar och inte det minsta lilla russinfinger.
- Maten då? Huur var maten egentligen?
Äta bör man.... Vilken tur vi hade. Den lokala mataffären hade precis det som behövdes: parmaskinka, lokalt producerad buffelmozzarella, oliver, tomater och frukt i mängder. Och yoghurt. Och nybakat bröd. Mjölken var ungefär som hemma.
Den lille italienaren som stod med sin lilla Fiat vid vägkanten och sålde frukt från bagageluckan,gjorde mig kultursvag. Hur pittoreskt är det inte? En slags crossover mellan nutid o dåtid; Fiat istället för droska, plastkorg istället för flätad korg. Men gubben äter som generationerna innan, samma maträtter tillagade på frukten som han sålde. Hans kavaj var antagligen en (kär?) kvarleva från tidigare generationer.. Fikonen ljusgröna eller mörklila var fullkomligt underbara. Den frukten ska bara ätas i södra Europa. Persikorna och nektarinerna var perfekta och plommonen gyllengula. Gubbens naglar var bruna färgade av många års rökande. Det var också lite pittoreskt, eller så var det den tryckande värmen som fick mig att tro det.
Vin blev det inte mycket av. Herr O har efter en minnesrik (eller egentligen tvärt om) klassträff, beslutat sig för att bli nykterist. En förträfflig familj lärde vi känna, boende Lindome, bjöd en kväll på Jesus Kristus egna vin! Det stod så på flaskan. Smakade himmelskt till hotellets hämtpizza. Barnen lekte och tillslut badade alla (minus mammor) i havets brummande vågor i solnedgången. Vykortvackert!
Resan var och blev ett fint minne. Och skulle jag glömma är det bara att titta närmre på klänningarna i garderoben, där hänger inköpen vackert på galje.
Och så ett till :-)
Badvakternas mer stylade än praktiska vaktorn. Men som klätterställning dög den utmärkt.
Så länge som vi inte skulle sova var själva La Rossa helt okej. Städat, lagom avstånd till närmsta bungalow, två trevliga pooler, ambitiös personal och inredning standard i husen. Det fanns det du behövde men inte mer än så. Absolut mer lyx ska jag ha men för denna gång dög det bra. Barnens krav uppfylldes med råge vid stranden men främst i plaskdammarna. 3 timmar och inte det minsta lilla russinfinger.
- Maten då? Huur var maten egentligen?
Äta bör man.... Vilken tur vi hade. Den lokala mataffären hade precis det som behövdes: parmaskinka, lokalt producerad buffelmozzarella, oliver, tomater och frukt i mängder. Och yoghurt. Och nybakat bröd. Mjölken var ungefär som hemma.
Den lille italienaren som stod med sin lilla Fiat vid vägkanten och sålde frukt från bagageluckan,gjorde mig kultursvag. Hur pittoreskt är det inte? En slags crossover mellan nutid o dåtid; Fiat istället för droska, plastkorg istället för flätad korg. Men gubben äter som generationerna innan, samma maträtter tillagade på frukten som han sålde. Hans kavaj var antagligen en (kär?) kvarleva från tidigare generationer.. Fikonen ljusgröna eller mörklila var fullkomligt underbara. Den frukten ska bara ätas i södra Europa. Persikorna och nektarinerna var perfekta och plommonen gyllengula. Gubbens naglar var bruna färgade av många års rökande. Det var också lite pittoreskt, eller så var det den tryckande värmen som fick mig att tro det.
Vin blev det inte mycket av. Herr O har efter en minnesrik (eller egentligen tvärt om) klassträff, beslutat sig för att bli nykterist. En förträfflig familj lärde vi känna, boende Lindome, bjöd en kväll på Jesus Kristus egna vin! Det stod så på flaskan. Smakade himmelskt till hotellets hämtpizza. Barnen lekte och tillslut badade alla (minus mammor) i havets brummande vågor i solnedgången. Vykortvackert!
Resan var och blev ett fint minne. Och skulle jag glömma är det bara att titta närmre på klänningarna i garderoben, där hänger inköpen vackert på galje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar