They say
I met you on a Tuesday
But I did not
you brought me the attention on a Monday
A sense of relief
hit my heart on a Wednesday
On a Thursday you made me feel
what I hadn't felt for a long time
And on a Friday you made me see
what I hadn't seen before
A future of a life worth living
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Hjärnspöket del II
Så......
det här kommer bli privat. En bit dagbok i cyberrymden för vem som helst att plocka upp, skumma igenom, kanske bli berörd, kanske inte, kanske börjar läsa på mina andra inlägg, kanske uppfattar innehållet ointressant, kanske Delete Internet History och "vipps" så försvann mitt cyberliv. Men textens innehåll kommer stanna kvar hos mig så länge jag lever. Livet efter insikten om anorexia...
Jag har i efterhand fått höra att andra såg det jag överhuvudtaget inte alls såg. Givetvis såg mamma och pappa (kanske bror också?) men om de gjorde försök att få mig att börja äta mer och aktivera mig mindre, minns jag inte. Antagligen, som förälder nu förstår jag om de kände stress, oro och kanske panik inför den förvandling som skedde framför deras ögon i deras hus. Grannarna såg hur jag med bister uppsyn och tankarna på annat håll, promenerade i området svängandes med armarna likt propellrar och benen på marchtakt (här snackar vi powerwalking grande). I huvudet existerade mest bara tankar på antal kalorier i olika födoämnen samt kaloriförbrukning i förhållande till aktiviteter. Än idag minns jag min multiplikationstabell: ett äpple har 50 kcal/100g vilket motsvarar ett litet äpple, avocado och banan innehåller (för) många kalorier och bör undvikas, en chokladkaka innehåller mellan 530-600 kcal/100 g o.s.v. Jag hade flera olika tabeller som vänligen informerade mig om innehållen. Men när en tidning sa att nötter är bra för kroppen, hy o.s.v sa nästa att man skulle akta sig för energiinnehållet vilket resulterade i att jag blev än mer förvirrad; vilken källa var mest tillförlitlig? Bara där fattar man hur vrickat det var i skallen. Ni förstår jag ville leva hälsosamt. Hälsosamt! Ha ha ha...tänk hur ironiskt det kan falla sig. När jag blev medveten om tillståndet och folk frågade "Men äter du något?" svarade jag sanningsenligt, eftersom jag är urusel på att ljuga, "Visst, jag äter". För det gjorde jag. Minst tre gånger dagen. Men volymerna var i nivå med en barnmatsburk för 8 mån bebisar...
Min åsikt är av den att om man insjuknat i Anorexia krävs det enbart ens egna "Aha!" för att komma ur den. En blixt från klar himmel. Ett slag i det själsliga mellangärdet. Att plötsligt kunna se! Inlagd med dropp betyder inte att det sjuka ögat börjar se klart igen, tvärtom, det kan förstärka på det mest absurda vis den förvrängda bilden, den själuppoffrande känslan att "Ni tror ni vinner men glöm det, jag har kontrollen!".
En dag var jag inne i Göteborg och provade kläder i en Flash butik. Det var ett par ljunglila byxor, om jag inte minns fel, och en tröja som skulle på och av. När jag provat byxan och konstaterat att den inte var för mig, ser jag i ögonvrån bilden av mina nakna ben i provrummets spegel. Det är ett hål mellan dem! Det är ett avlångt brett hål från Norrland till Skåne. Jag kan inte få ihop benen om jag så trycker fötterna tätt intill varandra. Detta var min blixt. "Herre Gud vad mager jag är!!". En kalldusch av verklighet sköljde över mig och jag drog på mig kläderna, slet åt mig väskan och ett tu var jag ute. Jag var i chock.
det här kommer bli privat. En bit dagbok i cyberrymden för vem som helst att plocka upp, skumma igenom, kanske bli berörd, kanske inte, kanske börjar läsa på mina andra inlägg, kanske uppfattar innehållet ointressant, kanske Delete Internet History och "vipps" så försvann mitt cyberliv. Men textens innehåll kommer stanna kvar hos mig så länge jag lever. Livet efter insikten om anorexia...
Jag har i efterhand fått höra att andra såg det jag överhuvudtaget inte alls såg. Givetvis såg mamma och pappa (kanske bror också?) men om de gjorde försök att få mig att börja äta mer och aktivera mig mindre, minns jag inte. Antagligen, som förälder nu förstår jag om de kände stress, oro och kanske panik inför den förvandling som skedde framför deras ögon i deras hus. Grannarna såg hur jag med bister uppsyn och tankarna på annat håll, promenerade i området svängandes med armarna likt propellrar och benen på marchtakt (här snackar vi powerwalking grande). I huvudet existerade mest bara tankar på antal kalorier i olika födoämnen samt kaloriförbrukning i förhållande till aktiviteter. Än idag minns jag min multiplikationstabell: ett äpple har 50 kcal/100g vilket motsvarar ett litet äpple, avocado och banan innehåller (för) många kalorier och bör undvikas, en chokladkaka innehåller mellan 530-600 kcal/100 g o.s.v. Jag hade flera olika tabeller som vänligen informerade mig om innehållen. Men när en tidning sa att nötter är bra för kroppen, hy o.s.v sa nästa att man skulle akta sig för energiinnehållet vilket resulterade i att jag blev än mer förvirrad; vilken källa var mest tillförlitlig? Bara där fattar man hur vrickat det var i skallen. Ni förstår jag ville leva hälsosamt. Hälsosamt! Ha ha ha...tänk hur ironiskt det kan falla sig. När jag blev medveten om tillståndet och folk frågade "Men äter du något?" svarade jag sanningsenligt, eftersom jag är urusel på att ljuga, "Visst, jag äter". För det gjorde jag. Minst tre gånger dagen. Men volymerna var i nivå med en barnmatsburk för 8 mån bebisar...
Min åsikt är av den att om man insjuknat i Anorexia krävs det enbart ens egna "Aha!" för att komma ur den. En blixt från klar himmel. Ett slag i det själsliga mellangärdet. Att plötsligt kunna se! Inlagd med dropp betyder inte att det sjuka ögat börjar se klart igen, tvärtom, det kan förstärka på det mest absurda vis den förvrängda bilden, den själuppoffrande känslan att "Ni tror ni vinner men glöm det, jag har kontrollen!".
En dag var jag inne i Göteborg och provade kläder i en Flash butik. Det var ett par ljunglila byxor, om jag inte minns fel, och en tröja som skulle på och av. När jag provat byxan och konstaterat att den inte var för mig, ser jag i ögonvrån bilden av mina nakna ben i provrummets spegel. Det är ett hål mellan dem! Det är ett avlångt brett hål från Norrland till Skåne. Jag kan inte få ihop benen om jag så trycker fötterna tätt intill varandra. Detta var min blixt. "Herre Gud vad mager jag är!!". En kalldusch av verklighet sköljde över mig och jag drog på mig kläderna, slet åt mig väskan och ett tu var jag ute. Jag var i chock.
måndag 25 oktober 2010
Innanför skinnet
Småbarnslivet kryter innanför skinnet på mig. Jag känner jag håller på att bli galen av att inte känna mig tillfreds med nuet, att göra barnen orättvisa genom att låta humöret gå ut över dem.
Det är (oftast) inte deras fel. Och de skall givetvis inte beskyllas för något då deras humörsvängningar hänger ihop med den utveckling de göra i kropp och knopp.
Men ibland hjälper inte ens det.
Ibland är det bara för mycket. Av vad? Av allting. Medan jag rensar bort, tas andra saker fram. Ruta ett igen. Kläder tvättas, hängs på tork och blir nedsmutsade ett par timmar senare. Direktiv tas emot, ignoreras, blir upprepade, ignoreras igen för att slutligen skrikas ut för tredje gången.
Pedagogiken fallerar och det känns onekligen jäkligt jobbigt att inte kunna hålla linjen. Jag vet, allting hänger på att jag ska veta vad jag vill med dagen, planerna och upplägget. Å andra sidan är de ganska nöjda med att bli utfodrade på frukost, mellanmål, lunch, sagoläsning, legolek, fridans till Grease, lite film eller dataspel på www.svt.se/bolibompa och ev lekkamrat.
De struntar blankt i tvätt, plock, damm, barr, sand o grus, pelletspåfyllning, lövkrattning, kyla eller en allt sinande kontobuffert.
Och det är jag ändå väldigt glad över. Annars hade de inte varit barn. Och jag, i min svacka, inte heller en bra förälder. För bryr jag mig inte, finns jag inte heller. Och finns jag inte, då suddas regler och gränser ut.
Livskomplexitet i sin bästa form. Tackar min lysande stjärna för det stora karmakontot jag får genom dem.
Det är (oftast) inte deras fel. Och de skall givetvis inte beskyllas för något då deras humörsvängningar hänger ihop med den utveckling de göra i kropp och knopp.
Men ibland hjälper inte ens det.
Ibland är det bara för mycket. Av vad? Av allting. Medan jag rensar bort, tas andra saker fram. Ruta ett igen. Kläder tvättas, hängs på tork och blir nedsmutsade ett par timmar senare. Direktiv tas emot, ignoreras, blir upprepade, ignoreras igen för att slutligen skrikas ut för tredje gången.
Pedagogiken fallerar och det känns onekligen jäkligt jobbigt att inte kunna hålla linjen. Jag vet, allting hänger på att jag ska veta vad jag vill med dagen, planerna och upplägget. Å andra sidan är de ganska nöjda med att bli utfodrade på frukost, mellanmål, lunch, sagoläsning, legolek, fridans till Grease, lite film eller dataspel på www.svt.se/bolibompa och ev lekkamrat.
De struntar blankt i tvätt, plock, damm, barr, sand o grus, pelletspåfyllning, lövkrattning, kyla eller en allt sinande kontobuffert.
Och det är jag ändå väldigt glad över. Annars hade de inte varit barn. Och jag, i min svacka, inte heller en bra förälder. För bryr jag mig inte, finns jag inte heller. Och finns jag inte, då suddas regler och gränser ut.
Livskomplexitet i sin bästa form. Tackar min lysande stjärna för det stora karmakontot jag får genom dem.
söndag 24 oktober 2010
Ett begåvat (o)använt organ, del 1
100812. Ser för första gången på 1,5 år TV nyheterna och mår direkt illa. Livet är betydligt skönare, enklare, lugnare utan TV och utan snabb-ihop-plockade sk nyheter. Istället för upplyst blir jag nedslagen. Vädret är ett skämt. Inte undra på då skitreklamen ökat på bekostnad av vädret som nu delges under tre kaotiska minuter. Kände hur min hjärna krympte.
Hjärnan, detta fantastiska organ som vi begåvats med. Varför inte använda den till lite mera än flyktiga webbsidor, tramsigt chattande (som enligt expertisen är väldigt rätt med subkulturella språkstrukturer lika viktiga nu som vi ansåg förr att språket var i jämförelse med nutid), fåniga och ytliga "ta reda på vem du är/vill bo/ska bli/lik din idol/vilken årstid" etc frågeställningar att just ta ställning till med mera? Bli lite mera 'mindfulnessig'
Mindfulness -ett begrepp som en mycket god vän till mig började berätta om i våras. Inte nog med att hon är smart och rolig och ytterst trevlig att umgås med, hon är mer påläst än de flesta som använder begreppet i sin vokabulär. Som jag själv tills då, vill säga. Vi pratar hjärnans innersta. Synapser. Bryta automatiserade reaktioner kopplade till känsloregistret. Svårt men icke omöjligt. Jag har tänkt bygga vidare på detta ämne och lyfta den så geniala kopplingen till lumpen. Och när du läst det, glöm inte vart du först läste det!
For now, sleep well and welcome back anytime!
Hjärnan, detta fantastiska organ som vi begåvats med. Varför inte använda den till lite mera än flyktiga webbsidor, tramsigt chattande (som enligt expertisen är väldigt rätt med subkulturella språkstrukturer lika viktiga nu som vi ansåg förr att språket var i jämförelse med nutid), fåniga och ytliga "ta reda på vem du är/vill bo/ska bli/lik din idol/vilken årstid" etc frågeställningar att just ta ställning till med mera? Bli lite mera 'mindfulnessig'
Mindfulness -ett begrepp som en mycket god vän till mig började berätta om i våras. Inte nog med att hon är smart och rolig och ytterst trevlig att umgås med, hon är mer påläst än de flesta som använder begreppet i sin vokabulär. Som jag själv tills då, vill säga. Vi pratar hjärnans innersta. Synapser. Bryta automatiserade reaktioner kopplade till känsloregistret. Svårt men icke omöjligt. Jag har tänkt bygga vidare på detta ämne och lyfta den så geniala kopplingen till lumpen. Och när du läst det, glöm inte vart du först läste det!
For now, sleep well and welcome back anytime!
måndag 18 oktober 2010
Skriva dig på näsan
Läs igenom följande:
Jag fick nöjet att som åhörare delta i en arbetsdag där Kundupplevelser stod i fokus. Jag antog redan från början en skeptisk inställning till evenemanget för jag tycker sådana här dagar har alltid haft en tendens att idiotförklara folk. Det kan låta märkligt men det är som om man inte tar de inbjudna åhörarna på allvar. En slags arbetsrelaterad översittarattityd som påminner om småskolans trånga korridorer där luften tog slut varje gång du mötte din plågoande. Okej, jag kanske driver iväg en aning. Bara en aning dock. Det bör på tidigt stadium påpekas att kritiken jag strax kommer rikta är inte mot nuvarande arbetsgivare utan eventen som helhet. Låt mig förklara:
En ung man iklädd jeans och mörkblå kavaj kliver upp på podiet. Han representerar sitt företag Trendethnography AB, som man skulle kunna säga har förverkligat filmen "Elling", du vet svensken som bor på vinden i Ellings hus och genom ett hål kikar ner i Ellings kök för att studera hans beteende, vad han gör och sedan försöka klura ut varför. Företaget jobbar med trendanalyser ur ett etnografiskt perspektiv. De bor hemma hos folk, för att studera vad de gör, vad de säger, vilka motsättningar som sker i våra liv; vad vi säger o vad vi gör. Agenterna smälter in genom att bära matkassar, följa med till BVC, städa etc. De boende kallas informanter istället för respondanter för de ger information, de ska inte respondera till agenten.
Nåväl, killen beskrev några av hushållen med följande självklarheter:
Hm, hör satt folk och skrattade åt att vara människa. Men nu kommer du säkert att inflika "Men du, är det något fel i att skratta och känna igen sig?" Så klart inte. Skratt är viktigt. Ha roligt i livet ännu viktigare. Ha kul på arbetsplatsen, klar önskvärt. Men vad säger tre-fyra ord om en människas bakomliggande beslut i livet? Räknade föredragshållaren med att vi åhörare skulle generalisera, skapa samma bilder och därigenom skaffa oss en slutsats om kundens behov? Jag var tvungen att fråga kollegor:
- Men vad var det han försökte säga?
- Han var så rolig!
- Vad var det han sa som var så roligt då?
- Det minns jag inte, kanske att man kände igen sig..
- Du menar det där om långkok, bönor och surdegar? Eller valet mellan äkta fetaost och en billigare kovariant?
- Ja, eller att vi tänker en sak med gör en annan.
- Okej....
Min uppfattning är att han under en timme öste ut sk "igenkänningshumor", grova generaliseringar över gemene mans beteende samtidigt som han vävde in sitt budskap, se de fem första påståendena i bloggen. Han berättade för oss åhörare att vi (vilka vi??) säger att vi gör en sak, tror vi gör det vi nyss sa men sedan inte gör det överhuvudtaget alls. Det stämmer säkert! Det är mycket som kan komma ivägen för en tanke till handling. Det är inte detta jag opponerar mig mot, utan att nästintill idiotförklara folk: vi är enkla stackars människor som måste varsamt måste ledas fram till våra val. Vi vet inte vad vi vill. Vi behöver andra för att få veta det (mamma mia..). Vi behöver stöttning, mental kryck-coaching när vi står där framför mathyllan och ska besluta oss för vilken Corn Flakes som är bäst. Vi är dåliga som inte tar kontroll över våra beslut och val, för då hade vi gått raka vägen fram till hyllan och plockat ner Änglamarks Ekologiska Corn Flakes och inte velat mellan den och ett för oss kanske okänt märke med Rättviseloggan på. Vi kommer sluta bittra på vår ålders höst för att vi inte tog den där tiden, satte oss in i marknadens olika el-bolag därefter valde bästa avtal.
Så dubbelt: kundmottagaren ska på en nanosekund, efter att ha ställt exakt rätta frågor till någon jag aldrig förrut pratat med, kunna guida denna någon till rätt produkt och/eller tjänst. Vi ska alltid veta vad kunden i luren behöver innan han/hon själv vet om det.Vi på mottagarsidan är minst ett huvud ovanför de som ringer in för vi förstår vad kunden inte förstår. Vi vet före kunden vet. Vi kan med tre korta frågor bilda oss en supersnabb och klar bild över vem den andra i luren är. Ligga ett steg före och pricka in rätt produkt på vardera kund, how about that!?
Men en kundmottagare är ju också en människa. Innebär hans resonemang att vi som privatpersoner har lättare att fatta beslut i vår vardag? Och vi som ifrågasätter och tar tid innan beslut fattas, är det halvbra, halvdant, halvhjärtat eller? Hur skulle han ha det?
Såhär summerades eventet: "Att jobba på xxx är som att vara på ett ständigt mingel, dock utan champagnen. Ni träffar oftast kunden bara en gång och då gäller det att ge ett bra första intryck, precis som på en mingeltillställning.” Och jag som alltid hatat mingel. Bubbel som pyser otrevligt i näsan, påklistrat socialt leend, sassandes fram till någon och ta mötet i besittning och äga stunden. Nä, jag står hellre utmed en vägg och studerar skådespelet för att sedan välja ut den eller de som väcker min nyfikenhet. Jag kanske inte är kvällens mingelpingla, men jag kan lyssna och skapa en trevlig stund där vi slipper ytlig generalisering och istället kan samtala i lugn och ro.
Hjälp mig!!
PS. Svaren är: 1) Du och jag 2) Trendetnografer 3) Trendetnografernas chef och grundare
PSS. Mina frågor är: 1) Hur mycket information kan hjärnan ta in och arbeta med på en och samma gång?
2) Vad är rimligt att begära av den sk multitaskmänniskan i dagens samhälle?
3) Är det bara jag som reagerar på att information kan vara en begränsning, nästan som en miljöförstöring, då vi alla har olika kapacitet att tillgodo se oss den?
- ni måste leverera mera
- ni måste nå igenom mediabruset
- ni måste frigöra energi åt kunden
- ni måste få kunden nöjd
- ni måste lägga er på kundens nivå
- Vilka menas med "ni"?
- Vem är det som säger?
- Vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Jag fick nöjet att som åhörare delta i en arbetsdag där Kundupplevelser stod i fokus. Jag antog redan från början en skeptisk inställning till evenemanget för jag tycker sådana här dagar har alltid haft en tendens att idiotförklara folk. Det kan låta märkligt men det är som om man inte tar de inbjudna åhörarna på allvar. En slags arbetsrelaterad översittarattityd som påminner om småskolans trånga korridorer där luften tog slut varje gång du mötte din plågoande. Okej, jag kanske driver iväg en aning. Bara en aning dock. Det bör på tidigt stadium påpekas att kritiken jag strax kommer rikta är inte mot nuvarande arbetsgivare utan eventen som helhet. Låt mig förklara:
En ung man iklädd jeans och mörkblå kavaj kliver upp på podiet. Han representerar sitt företag Trendethnography AB, som man skulle kunna säga har förverkligat filmen "Elling", du vet svensken som bor på vinden i Ellings hus och genom ett hål kikar ner i Ellings kök för att studera hans beteende, vad han gör och sedan försöka klura ut varför. Företaget jobbar med trendanalyser ur ett etnografiskt perspektiv. De bor hemma hos folk, för att studera vad de gör, vad de säger, vilka motsättningar som sker i våra liv; vad vi säger o vad vi gör. Agenterna smälter in genom att bära matkassar, följa med till BVC, städa etc. De boende kallas informanter istället för respondanter för de ger information, de ska inte respondera till agenten.
Nåväl, killen beskrev några av hushållen med följande självklarheter:
- lastbilschaffis - pappaledig- hårdrockare -iblandvegeterian
- medelklass - surdegsbröd - ekologiska - medvetenhet
- KTH - journalist - indie - nutid
Hm, hör satt folk och skrattade åt att vara människa. Men nu kommer du säkert att inflika "Men du, är det något fel i att skratta och känna igen sig?" Så klart inte. Skratt är viktigt. Ha roligt i livet ännu viktigare. Ha kul på arbetsplatsen, klar önskvärt. Men vad säger tre-fyra ord om en människas bakomliggande beslut i livet? Räknade föredragshållaren med att vi åhörare skulle generalisera, skapa samma bilder och därigenom skaffa oss en slutsats om kundens behov? Jag var tvungen att fråga kollegor:
- Men vad var det han försökte säga?
- Han var så rolig!
- Vad var det han sa som var så roligt då?
- Det minns jag inte, kanske att man kände igen sig..
- Du menar det där om långkok, bönor och surdegar? Eller valet mellan äkta fetaost och en billigare kovariant?
- Ja, eller att vi tänker en sak med gör en annan.
- Okej....
Min uppfattning är att han under en timme öste ut sk "igenkänningshumor", grova generaliseringar över gemene mans beteende samtidigt som han vävde in sitt budskap, se de fem första påståendena i bloggen. Han berättade för oss åhörare att vi (vilka vi??) säger att vi gör en sak, tror vi gör det vi nyss sa men sedan inte gör det överhuvudtaget alls. Det stämmer säkert! Det är mycket som kan komma ivägen för en tanke till handling. Det är inte detta jag opponerar mig mot, utan att nästintill idiotförklara folk: vi är enkla stackars människor som måste varsamt måste ledas fram till våra val. Vi vet inte vad vi vill. Vi behöver andra för att få veta det (mamma mia..). Vi behöver stöttning, mental kryck-coaching när vi står där framför mathyllan och ska besluta oss för vilken Corn Flakes som är bäst. Vi är dåliga som inte tar kontroll över våra beslut och val, för då hade vi gått raka vägen fram till hyllan och plockat ner Änglamarks Ekologiska Corn Flakes och inte velat mellan den och ett för oss kanske okänt märke med Rättviseloggan på. Vi kommer sluta bittra på vår ålders höst för att vi inte tog den där tiden, satte oss in i marknadens olika el-bolag därefter valde bästa avtal.
Så dubbelt: kundmottagaren ska på en nanosekund, efter att ha ställt exakt rätta frågor till någon jag aldrig förrut pratat med, kunna guida denna någon till rätt produkt och/eller tjänst. Vi ska alltid veta vad kunden i luren behöver innan han/hon själv vet om det.Vi på mottagarsidan är minst ett huvud ovanför de som ringer in för vi förstår vad kunden inte förstår. Vi vet före kunden vet. Vi kan med tre korta frågor bilda oss en supersnabb och klar bild över vem den andra i luren är. Ligga ett steg före och pricka in rätt produkt på vardera kund, how about that!?
Men en kundmottagare är ju också en människa. Innebär hans resonemang att vi som privatpersoner har lättare att fatta beslut i vår vardag? Och vi som ifrågasätter och tar tid innan beslut fattas, är det halvbra, halvdant, halvhjärtat eller? Hur skulle han ha det?
Såhär summerades eventet: "Att jobba på xxx är som att vara på ett ständigt mingel, dock utan champagnen. Ni träffar oftast kunden bara en gång och då gäller det att ge ett bra första intryck, precis som på en mingeltillställning.” Och jag som alltid hatat mingel. Bubbel som pyser otrevligt i näsan, påklistrat socialt leend, sassandes fram till någon och ta mötet i besittning och äga stunden. Nä, jag står hellre utmed en vägg och studerar skådespelet för att sedan välja ut den eller de som väcker min nyfikenhet. Jag kanske inte är kvällens mingelpingla, men jag kan lyssna och skapa en trevlig stund där vi slipper ytlig generalisering och istället kan samtala i lugn och ro.
Hjälp mig!!
PS. Svaren är: 1) Du och jag 2) Trendetnografer 3) Trendetnografernas chef och grundare
PSS. Mina frågor är: 1) Hur mycket information kan hjärnan ta in och arbeta med på en och samma gång?
2) Vad är rimligt att begära av den sk multitaskmänniskan i dagens samhälle?
3) Är det bara jag som reagerar på att information kan vara en begränsning, nästan som en miljöförstöring, då vi alla har olika kapacitet att tillgodo se oss den?
lördag 9 oktober 2010
The journey continues..
Resan fortsätter. Vår hjältinna har beslutat sig för att inte vara så arg och full av åsikter.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.
The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...
It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...
Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.
The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...
It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...
Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.
fredag 8 oktober 2010
Vilja rätt. Vill vi inte alla det?
"Göra rätt för sig". Att göra rätt för sig...vad betyder det för dig?
Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?
Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)
Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.
Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.
Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!
(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)
Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?
Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)
Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.
Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.
Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!
(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)