"Göra rätt för sig". Att göra rätt för sig...vad betyder det för dig?
Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?
Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)
Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.
Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.
Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!
(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar