Så......
det här kommer bli privat. En bit dagbok i cyberrymden för vem som helst att plocka upp, skumma igenom, kanske bli berörd, kanske inte, kanske börjar läsa på mina andra inlägg, kanske uppfattar innehållet ointressant, kanske Delete Internet History och "vipps" så försvann mitt cyberliv. Men textens innehåll kommer stanna kvar hos mig så länge jag lever. Livet efter insikten om anorexia...
Jag har i efterhand fått höra att andra såg det jag överhuvudtaget inte alls såg. Givetvis såg mamma och pappa (kanske bror också?) men om de gjorde försök att få mig att börja äta mer och aktivera mig mindre, minns jag inte. Antagligen, som förälder nu förstår jag om de kände stress, oro och kanske panik inför den förvandling som skedde framför deras ögon i deras hus. Grannarna såg hur jag med bister uppsyn och tankarna på annat håll, promenerade i området svängandes med armarna likt propellrar och benen på marchtakt (här snackar vi powerwalking grande). I huvudet existerade mest bara tankar på antal kalorier i olika födoämnen samt kaloriförbrukning i förhållande till aktiviteter. Än idag minns jag min multiplikationstabell: ett äpple har 50 kcal/100g vilket motsvarar ett litet äpple, avocado och banan innehåller (för) många kalorier och bör undvikas, en chokladkaka innehåller mellan 530-600 kcal/100 g o.s.v. Jag hade flera olika tabeller som vänligen informerade mig om innehållen. Men när en tidning sa att nötter är bra för kroppen, hy o.s.v sa nästa att man skulle akta sig för energiinnehållet vilket resulterade i att jag blev än mer förvirrad; vilken källa var mest tillförlitlig? Bara där fattar man hur vrickat det var i skallen. Ni förstår jag ville leva hälsosamt. Hälsosamt! Ha ha ha...tänk hur ironiskt det kan falla sig. När jag blev medveten om tillståndet och folk frågade "Men äter du något?" svarade jag sanningsenligt, eftersom jag är urusel på att ljuga, "Visst, jag äter". För det gjorde jag. Minst tre gånger dagen. Men volymerna var i nivå med en barnmatsburk för 8 mån bebisar...
Min åsikt är av den att om man insjuknat i Anorexia krävs det enbart ens egna "Aha!" för att komma ur den. En blixt från klar himmel. Ett slag i det själsliga mellangärdet. Att plötsligt kunna se! Inlagd med dropp betyder inte att det sjuka ögat börjar se klart igen, tvärtom, det kan förstärka på det mest absurda vis den förvrängda bilden, den själuppoffrande känslan att "Ni tror ni vinner men glöm det, jag har kontrollen!".
En dag var jag inne i Göteborg och provade kläder i en Flash butik. Det var ett par ljunglila byxor, om jag inte minns fel, och en tröja som skulle på och av. När jag provat byxan och konstaterat att den inte var för mig, ser jag i ögonvrån bilden av mina nakna ben i provrummets spegel. Det är ett hål mellan dem! Det är ett avlångt brett hål från Norrland till Skåne. Jag kan inte få ihop benen om jag så trycker fötterna tätt intill varandra. Detta var min blixt. "Herre Gud vad mager jag är!!". En kalldusch av verklighet sköljde över mig och jag drog på mig kläderna, slet åt mig väskan och ett tu var jag ute. Jag var i chock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar