Liljekonvalj var inte mammas favoritblomma. Det var pionen. Men just idag, Mors dag 2010, är det liljekonvalj som gäller. Vita klockor mot ljusgröna blad. Giftiga men ,vilken doft!
Blev utstirrad av ett par sega golfare när jag halvslarvigt parkerade bilden vid sida av vägen och tillika på golfbanan. Såklarts de inte fattade att det var här buketten skulle tas. Nu står den hos mamma, i den fula gröna plastvasen som gravvårdarna tillhandahåller. Graven är inte så välvårdad som jag hade önskat, men den duger för ändamålet om man så säger. Vad mamma anbelangar skulle jag tro att hon, som hon på övriga familje-och bekantas gravar planterat, nöjer sig med smultron. Och det har hon fått. Planterade två från första början. De växer än.
Varje gång jag står där vid graven o "känner efter" hur sorligt allting är, blir situationen både platt och tragikomisk. Vad tror jag skall hända? Att blixten slår ner och klarsyntheten dånar ut ur huvudet - Aha! NU vet jag vad jag exakt skall göra med, ja vad det nu var jag grubblat på.
Men inget händer. Såklart. Det blåser. Det lever om från bilar. Ibland lyser solen och värmer mig. Jag störs av andra sörjande som besöker någons grav. Jag vill vara ifred med all min självömkan. Jag fäller tårar och känner saknaden som en fysisk stöt genom kroppen. Jag ryser till och fryser.
Men jag blir inte klokare. Jag lämnar platsen tröttare och med lika många frågor jag kom med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar