Min mamma musslan

Till mina söta underbara och högt älskade flickor.
Länge har jag och funderat och grubblat men inte orkat, skriva ner vem jag är. Inte bara dem mamma ni ser och har sett sköta marktjänster, som tröstat, matat, förmanat, grälat och skratta med, utan den inuti mig. Mina tankar, känslor. Er egen insida som ni också kommer tampas med vid olika livsskeden.

Innan jag börjar måste jag ge er en liten del av vem er mormor Stina var. Utifrån mitt perspektiv.

För ni förstår, även om jag minns min mamma så är det många saker runt henne som fortfarande är lagda i dunkel. Och kommer förbi så. När jag ställde mer personliga frågor än vad vi skulle äta till middag, brukade hon brukade alltid svara mig: "du får veta när du blir större". Men jag fick aldrig svaren.

Utåt sätt supersocial, men sluten som en mussla. Hon släppte inte människor inpå sig. Tror inte ens att min far ingick i den innersta kretsen. Det gjorde däremot Margareta Nickander, Cecilia och Lisa. Den första en vän under i vuxen ålder, den andra en vän under skol- och gymnasietiden och den sista en barndoms-och skolvän. Alla tre döda. Den första av cancer, den andra tog livet av sig i sina ungdoms år genom att hoppa från en bro och den sista av bröstcancer, samma år som mamma faktiskt.

Jag anar att de två första händelserna påverkade mamma djupt. Vilken relation hade hon egentligen till/med Cecilia och Margareta? I sometimes wonder... Min vilda gissning är att om hon varit ärlig mot mig och berättat hur "det" låg till hade jag haft en mindre ångestladdad tanke att hantera under mitt liv.

Frågar jag min far, vet jag att han ändrar historien efter vad han tycker låter bäst. För att inte "skrämmas". Så ett svar från honom innebär ett visst analyserande. Och det har jag gjort mer än nog i mitt liv.

Frågar jag min skånstalade morbror Finn, blir svaret aldrig kort, direkt och koncist. Nej, han såhär börjar han alltid "..eeehh...jao, det kan ju ha hänt. Men duö vet, Stijna hon vaur ju.." osv. Svaren är aldrig enkla. Men så är han också psykiatriker.

Min bror kan jag ju fråga men eftersom han (ev av princip?) aldrig satt sin fot på mammas grav efter begravningen och gravsättningen, har vi inte talat så mycket om henne. Vi kanske borde, men jag tror ingen av oss är stora nog att klara av det.

Jag har inte tänkt att dö imorgon. Eller om 10 år. Eller alls egentligen. Men om något händer mig vill jag att ni skall kunna läsa om vad er mamma tänkte, kände, resonerade och vilka åsiker hon hade (just nu har). I förhoppning om att om ni någon gång kan få tröst om ni undrar "Vem var (mamma) Sara?".

Den här bloggen är en del av min bild. Allt kanske inte är enkelt att läsa och ta in. Men den är 100% pure Sara.