Svar är: för jag kan inte kontrollera mig. För att jag tror jag måste säga saker som är roliga och få folk att skratta annars förblir jag en grå ointressant mus. Sällan är det någon som snappar upp tråden efter ett Sara-utfall. Situationen uppfattas som ett tecken på osäkerhet, t.o.m förvirring. Men är den verkligen så illa?? Jag vet inget svar, det är därför jag häver ur mig allting, här och nu, ihopp om att i slutet av texten ha hittat ett åtminstone.
Ibland har jag tur och "grodan" blir både kvick och lustig. Det lever jag på en hel dag. Men varför är det så viktigt för mig att vara rolig? Att bli bekräftd? Att tro jag duger endast om jag kan få folk att skratta åt mina skämt? Jag som aldrig kan berätta historier, hur mycket jag än repeterar dem. Detta uttalande verkar folk ha svårt att förstå för de ifrågasätter mig när jag säger det.
Detta är sorligt med sant, det enda skämtet jag kan är "The two tomatoes walking across a street..." Och med DEN kommer jag inte långt på den sociala stegen av kvickheter och underfundiga "slutklämmor". Så jag chansar och hoppas det går hem, att hon/han/de fattar galoppen och skrattar. Och skulle skrattet bytas ut mot förvirrad tystnad slår mitt mentala självförsvar in; "de är inte snabba nog att förstå!"
Denna osäkerhet hänger säkert ihop med att jag växte upp med en pappa som blev totalt förvirrad och bortkollrad när mamma och jag vid middagsbordet pratade och skrattade med varandra. Vi talade i mun på varandra, la in orden i varandras meningar, fullföljde tanken och hade hysteriskt roligt. Men min far ansåg detta vara pladder. Och med pladder är det så att detta är dåligt. För det min far inte förstod, ja det var heller inte värt så mycket uppmärksamhet.
Alltså -prata är silver men tiga är guld. Tråkigt opersonligt ointressant guld..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar