Hjärnspöket

Det finns saker om mig som få vet om, och det är ok. För mig.
 Men en "sak" vill jag att ni ska känna till därför ni kan råka ut för detsamma. Ni är trots allt mina döttrar och kan ha ärvt samma känsliga sinne.

Sommaren 1990 hyrde mamma och pappa ett fantastiskt hus i Frankrike i en lite by som heter Paysieux utanför Lyon. Den sommaren ville jag gå ner i vikt. Jag åt mycket frukt, tog långa underbara cykelturer, simmande i poolen. Men när resan var över hade det haft motsatt effekt. Det gjorde mig ledsen och jag la än mer fokus på vad jag åt. Jag provade att fasta men det var ett misslyckande som även här fick motsatt effekt.

Jag vet att jag tog upp med mamma vad jag ville äta, att jag ville ändra på det familjen åt. Av detta blev ingen skillnad. Hon antagligen inte orkade eller såg något hot med vad jag just hade påbörjat, så hon fortsatte som vanligt.

Jag tog saken i egna händer. Jag hade upptäkt att jag kunde kontrollera vad jag åt. Jag var "vuxen", ingen kunde fysiskt tvinga mig och det kändes skänt. Matkontrollen tog nu ett stadigt grepp om Sara, på ett sätt jag omöjligt kunde gissa.


Anorexia gjorde sitt inträde i mitt liv.

Med anorexia är det nu så att du inte väljer sjukdommen. För när du fått den vet du inte om det. Du varken ser eller känner den till en början. För du uppfattar den på sätt och vis som en nyfunnen vän. Och du kan inte veta när eller om du kommer se den heller. Just därför är Anorexia lömsk och livsfarlig. Ett hjärnspöke som kan ändra form, som kan vara rysligt svår att fånga in. Den vill bryta ner självkänslan.

Det paradoxala i min historia är att pga Anorexia fann jag mig själv. Jag levde med anorexia under en period då jag också mådde bra! För anorexia, hur jobbig den än var mot mig, var MIN. Jag ägde den, fast den indirekt ägde mig.

Om jag får välja hade jag hellre levt utan den. Nu i backspegeln ser jag att jag ändå hade funnit mig själv. Min nyfikenhet hade lett mig vidare ändå. Den kommer förmodligen aldrig att leva upp. Det var en risk för en 4 år sedan men tack vare min starka självkänsla om mitt befinnande, kunde jag stå emot. Men visst skrämde den mig. den ligger där alltid på lur.

Hur kom det sig att jag ens utvecklade sjukdommen? Det har jag ihop med en mycket duktig och underbar och för mig ovärderlig terapeut, jobbat på. Anorexia kom fram pga flera faktorer (som så oftast vid komplexa psykosociala sjukdommar).

1. osäkerhet och lågt självförtroende
2. begränsningar i att få vara mig själv, utan krav på "duktighet"
3. fysiska händelser riktade mot mig kropp (nu i efterhand vet jag att det var ett pubertalt och idiotiskt sätt att "stöta" /ta kontakt med mig som gick helt åt helvete, både hos offret och förövaren)
4. känsla av att vara något/någon, bli sedd
5. "locket på"-situation hemma

Det stör mig att läsa om och höra hur ungdommar idag använder begreppet som något coolt. Något man går ut med i dagspress för att ytterligare höja (?) sin mediastatus. Att få berätta hur lite de åt, vägde, skar sig mm. Fullkomligt befängt.

Vad min lägsta vikt var behåller jag för mig själv. Bilderna talar sitt språk. Kroppen var bara ett utryck för hur manipulerad hjärnan var.