Jag vill skriva om att älska.
Älska mor och far, som det står i visan, kan tyckas givet. Och det är det i mitt fall, men det givna har inte alltid varit så uppenbart. När konflikterna avlöste varandra var det från min vinkel svårt att se nyttan med min pappa (främst). Det är först nu i vuxen ålder jag börjar förstå begreppet "att älska någon". Bitarna föll på plats i samband med att jag fick er.
Graviditeten med dig Gabriella, var fin. Jag gick omkring och njöt av att vänta dig. Från tredje månaden och fram till förlossningen gick jag med sk förhöjd Hepatos, vilket innebar att jag hade konstant klåda över hela kroppen. Jobbigt men hanterbart.
Så föder jag fram dig, 10 dagars över tiden. Inga detaljer här, de finns uppskrivna i era böcker, men kontentan av 27 h "jävligt tuff" resa var att kärleken till dig fanns där i samma sekund som du landade på mitt bröst! Men älska dig var svårt. I alla fall på det uppenbara sätt vi använder uttrycket "jag älskar dig" på. Vad jag dock inte förstod och visste var att jag visst älskade dig. Ofantligt mycket. Mycket mera än jag någonsin gjort.
För i förlossningsdeprissionen som följde kom katastroftankarna. När jag vilade, promenerade eller skulle sova kom de. T.ex vi åker tåg och jag går av i Borås men inte du och nästa anhalt är Kiruna. Eller att någon tar bilen där du sitter och drar iväg mitt framför ögonen på mig. Eller vi åker båt och du faller överbord. Och så vidare. Enormt påfrestande känsla.
Att vänta dig Molly, var en lugnare resa. Jag mådde bra, kände mig så glad att få vänta ett efterlängtat barn. Ingen klåda, tack och lov, men järnvärden i botten. Jag piggnade väl inte till förrän du var förlöst. 27 h reducerades till 7 h. Att få föda fram dig Molly var fantastiskt! Du levererades du med bravur. Kärleken när du låg på mitt bröst flödade lika mycket som tårarna som rann utmed mina kinder.
Men även denna gång drev stormarna in i mig. Kärlek och lycka, absolut, men skulle jag kunna älska en till liten person såsom hennes storasyster? Söta Molly, vad varken du eller jag visste var att du hade sk "natt-skräck". Den tog överhand, bakband mig i 1,5 år. Skriken väckte mig mellan 6-12 gånger. Varje natt. Ett tungt täcke av dimma och förtvivlan la sig över mig.
Gick det att älska någon som omedvetet märkte mig för livet? Absolut. För trots slutkörd kropp,konstant illamående och yrsel var det kärleken till mitt barn som gjorde att jag ändå gick fram, lyfte upp denna lilla varelse och höll henne nära nära. Gungade, vyssade, pussade, klappade, såg ner på, grät, vyssade igen tills du förhoppningsvis somnade om.
Efter båda era födslar har jag analyserat och grubblat på dessa känslostormar. Många gånger upplevde jag allting så komplicerat, starka känslor slogs om utrymmet. Ska inte livet lugna sig nu när jag blivit förälder? Är det inte detta människan vill, föröka och leva vidare genetiskt? Och genom att få gjort det, vara nöjd och gå vidare? Varför kändes allt så skrämmande?
Tid av analyserande landade äntligen insikten; rädslan att förlora dig Gabriella, är samma som hur mycket jag älskar dig! Att jag älskar dig och aldrig vill att något drabbar dig. Vetskapen om att jag skulle förlora min mamma orsakade en obeskrivlig smärta i mitt bröst för jag älskade henne så mycket.
Att med dig Molly känna hur mitt liv sviktade, att jag höll på att bli galen, men ändå vilja hålla om dig och göra allt för dig. Den kraften fick mig att flyga tusentals år tillbaka och förstå varför människan fortfarande finns kvar på jorden. Det låter helt överpretantiöst, men hade jag som mor inte känt så hade dina chanser till överlevnad inte varit stora.
Nu vet jag hur det känns att älska någon som betyder så mycket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar