När visste du att du var vuxen, mamma? Jag vet att hon log och gav mig som vanligt ett kryptiskt svar, ett svar att för egen hand tyda.
Jag minns att jag tyckte det var stort att rösta vid 18 år. Men inte som vuxen utan som en vuxen rättighet hos mig som ung och med åsikter. Även detta med att vara politiskt aktiv var inget som man pratade om in min familj. Jag vet inte än idag vad mamma och pappa röstade på. Och helt frankt, har jag aldrig brytt mig. De gjorde en himla stor grej av det politiska lägret inför varje val. De satt och småmuttrade vid köksbordet men bjöd aldrig in till en diskussion. Där och då fick jag en ganska deprimerade bild av politik som något du har för dig själv men ändå markerar. Något du inte tar upp (enligt min pappa) men som är bra att ventilera (enligt mamma). Det säger sig själv att inget ledde någonstans.
20 det är ju bara en siffra men den ger dig rätten att handla ut. Något jag gjorde men inte tyckte var speciellt intressant. Sprit/vin/öl fanns hemma och var inget tabu så Systemet lockade aldrig något vidare. Att handla ut och fixa körkort var de största bevisen; äntligen vuxen, stor, mogen och med fullkomliga åsikter. Körkortet däremot, tog jag två månader innnan studenten. Tack mamma! Hon hade sparat ihop pengar och ansåg att ett körkort var viktigt (personlig frihet och bra när jag skulle söka jobb) och praktiskt för familjen (jag kunde hämta Ylva, handla mm). På uppkörning två vill säga, på den första lyckades jag pricka in alla fel som gick. Jag grät. Det gjorde även killarna i klassen helt öppet när de bommade uppkörningen. Konstigt att killarnas "mjuka sida" syntes bäst ihop med bil (inte helt sant, men i många trista fall..).
Jag hade jag en vuxenchocken när jag fyllde 20. Det var en kris av stora mått. Jag blev firad i dagarna fyra borde med detta varit nöjd. Tvärtom. Vid varje "ja må hon leva..."blev jag påmind om igen att jag fyllt vuxen, blivit "stora damen". Det som var nu, vid 20, som jag klart och tydligt skulle veta vad planen med med mitt liv var. En underliggande önskan och förväntan som låg i luften i huset på Österhedsgatan 6. Nu, vid 20 borde jag stakat ut riktlinjerna, lagt fram delmålen och voílá, vara startklar för mitt vuxna liv!
Jag hade ingen susning om vad jag "ville bli". Vad jag visste var att jag var mycket disillutionerad. Vadå veta? Veta vadå?
Jag hatade att jag inte visste vad min plan var. Jag växte upp i en tydlig akademisk familj där studier på högskola låg dem varmt om hjärtat, något "alla" ska göra. Inget fel på arbetare (vad det nu betydde..) men hade jag börjat i kassan på Konsum utan plan på avancemang, hade jag inte fått ett bra stöd. Kanske från mamma som ändå utgick ifrån människans egna önskan, men även hon var påverkad av sin far (min morfars) orubbliga åsikt om att akademisk utbildning var det enda som någonsin dög.
Så vart pekade min inre arbetskarriärskompass på? No idea. Livet hade oändliga val; resa på Transibiriska järnvägen, aupair i Paris, plocka druvor i Provence (Kibutz kändes för avancerat), tågluffa genom Europa, plugga på fotohögskola, gå omkring och filisofera. Detta slog inte så väl ut i familjen Bruzelius. Jag tror bestämt att om jag vågat mig på ovan drömmar hade mitt vuxna "Sara" vuxit fram fortare än vad som nu skedde.
Att vara vuxen var långt där borta, något mamma och pappa höll på med. Något som fick dem att vara ganska rofyllda en kort period i månaden, för att sedan bytas ut till suckanden, påhopp om att familjens utgifter var höga, "Det här jävla huset kostar.." ett par dagar senare. När barnbidraget kom, blev det roligare hemma. Och godare mat. Vi var inte fattiga, nej vi hade det bra, men likväl hördes grymtningarna månatligen.
Mer om att bli vuxen senare för just nu slåss ni två framför Byggare Bob o det är frukostdags sedan en halvimme tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar