"trallalaa...och jag vill skriva en liten visa om..hmm..och sommarvind. Ja, jag vill sjunga en..hmm...Det går en vind genom..hmm...det blåser till i en tyllgardin och jag vill.."
Den okompletta texten är från den vackraste visan jag hört. Melodin är det som mest berör. Men även text. En dag skall jag ta fram den och sjunga ut för fulla halsar över ett öppet landskap. En av ytterst få visor/sånger då jag kan lyssna på min egna röst utan att bli, rent av äcklad.
Nu sitter jag här, en sommarkväll som snabbt närmar sig midnatt, och funderar på hur jag ska få samman texterna som dunsar runt i skallen på mig. Om jag ska lägga ut det på min blogg, ska det då vara i dagdröms-format eller som en berättelse ur verkliga livet?
Jag vill våga sticka ut mer offentligt och förhoppningsvis ta emot kritik (från de vänliga själar som slänger ett öga på denna finfna personliga blogg) med fortsatt inspiration att skriva vidare. Men vad att göra åt diktar-självförtroendet som dalar likt en sten i vatten?!
Brita (av Geigerstam) sa till mig, efter jag visat upp ett par dikter, att jag skulle fortsätta skriva. Vad menade hon med det? Att jag hade något coming som var bra eller handlade det om hennes personliga intresse för text som en del av ett gott liv? Att rådet att fortsätta mer handlade om hennes tro på skrivandet som någon själsligt befriande, för oss alla, snarare än en eventuell talang? Jag ångrar att jag inte fortsatte fråga henne vad hon menade. Jag skulle stått på mig. Men på Åsen var det ibland, trots kulturella musikkvällar, samtal, P3, DN, Claes (Britas yngste barn) på taffeln och brasans sprakande, svårt att helt våga visa hur talanglös jag var i svenska. Givetvis visste de båda men var vänliga nog att låta det passera som vinden utanför på havreåkern.
Jag minns en midsommarhelg då vi (jag, Brita, morfar och Claes) satt och pös vid matbordet efter att ha avslutat kvällens goda måltid. Brita och Claes börjar prata om texten på en kulturkollumn i Syd Svenskan. De svängde med orden som en dirigent svänger med sin pinne. Kvickheterna och skämt avslöste varandra. Jag och morfar satt som tysta förlorare, utslagna ur ord-duellen som pågick brevid. Men i och med utslagningen förenade vi oss på ett fint sätt jag minns än idag; för min morfar a.k.a. professor Ingemar Larsson, erkände där och då att han inte begrep ett jota av vad som pågick och detta sammanförde barnbarn och morfar närmre. Professorn var inte den som ville erkänna sina eventuella "svagheter". Åh vad jag gillade min morfar!
Men hur jag skulle tolka och svara på min morfars fråga vet jag verkligen inte. På en slingrig biltur från Båstad till Åsen, frågar han plötsligt mig: "Den här unge mannen du umgås med, vilken hundras skulle du säga att han är?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar