Sitter i den lilla soffan i mamma och pappas vardagsrum i Mölnlycke, i hörnet där växterna ser alltmer ledsna ut. Soffan har hängt med sedan Utby-tiden. Den var lyxig när det begavs, vi fick sitta i den om vi satt still vilket sällan skedde därav benämningen "fin"soffan. Vår frånvaro i soffan har dock medfört att tyget ändå hållit väl men har med tiden nötts av solen. Den är fortfarande lagom mjuk, utan att man för den sakens skull sjunker ner med knäna mot käken och känner spiraler trycka mot rumpan. Sådana soffor är äkta lump och kommer inte innanför dörrkanten, de blir bra ved till en majbrasa. Men nu var det inte det jag skulle ta upp.
Framför mig har jag ett soffbord i mammas favorithårfärg (och pappas antar jag men eftersom mamma länge färgade håret kastanjerött förmodar jag hon favoriserade mahogny mer än honom). Nästan alla möbler de köpte till vardagsrummet på 80-valet var i detta, då, lyxiga träslag. Själv associerar jag möblemanget till ett något finare anonymt bankkontor. Men under det ovala bordet ligger något intressant: en handknuten matta i underbart mjuka ändå tydliga färger. Garn färgat av växter (låter sanningshalten i detta påstående vara svävande, jag har inte stämt av med pappa). Den mäter 1.60 x 2.20 och är i mitt tycke lagom stor. Den har jag paxat, den dagen...
Ovanpå bordet står den lilla tekannan i lera med rottinghandtag och gömmer sig i te-luvan. Det luvan är skön att sätta på huvudet om det är kyligt. Bredvid fikat ligger några gamla böcker: Astrid Lindgren, Dorothy Sayers, Enid Blyton och blandade barnböcker. Alla har mammas namn skrivet på första sidan. I barnböckerna är små bokstäver nedplitade i skrivstil runt 1952. Stina Larsson.
Jag riktigt känner närvaron av henne, hennes så absoluta frånvaro. Känner hur lätt det skulle vara att ropa "Mamma!" sådär som barn gör till sin förälder även vid 40 års ålder. Hur minnena av hennes plockande och hur hon rörde sig i huset är fysiskt påtagliga. Och plågsamma. Jag vill så gärna kunna ropa på henne, så väldigt gärna.
På min Sara-namnsdag och bara tio dagar efter min 40-års dag känner jag mig väldigt liten. Att vara i samma åldern som när hon hade mig som 12 åring och Andreas som 9-åring. Det blir komplexa tankar, vara här nu, vara samtidiga. Men också vara väldigt ensam i just dessa tankar. Mamma, det hade varit fint att få dela dem med dig. Över en kopp te i finsoffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar