Trädgård del ett - höst

Det är oktoberkallt i september i år. Och det regnar mer nu än över Englands Yorkshire. Det är mycket deprimerande och mycket blött och får mig att tänka på en sång (eller dikt?) av Nalle Puh:
Snön vräker ner. Tiddelipom
Allt mer ju mer. Tiddelipom
Allt mer ju mer. Tiddelipom
Det snöar.
Men nästa år. Tidelipom.
I mina tår. Tidelipom
Det töar

Så vad gör man av läget? Jag går ut i regnställmundering och gräver bort nyponburkarna som invaderar vår tomt. Och min 1,5 år nya thujahäck som jag vårdar ömt. Det är uppfriskande för själen att stå i blötan och riva och dra men förödande för den högra axeln. Svår balansgång - å ena sidan, å andra sidan.

Jag kommer lägga upp en bild. Snart.

Snigelspår

Snigel snigel på marken där säg vem som läskigast i världen är!

Har läst om men ej funnit äggen förut. Har inte heller letat. Gick således nöjd omkring med min  okunskap fram tills för en vecka sedan, då jag drog bort rötterna på nyponrosen som så välvilligt slingrar sig in i min trädgård och dessutom genom min Thujahäck!

I hörnet, där under gräs och gamla grenar hittade jag vad bilden trots allt tydligt visar: äggen. Gick förvånande lätt att ta upp från marken och sedan "kras" mosadedem med trädgårdshandskarna. Ett...nä femton hot snarae, är därmed borta.

Men nu ska jag ut på snigeljakt för jag ska ut och förstöra,

då tar jag allt jag kommer åt o allt jag kan förgöra....

(tänkt rövarsången i Kamomillas stad)

Snigelägghög nr två låg under en kvarglömd plastpåse med gammalt ogräs i. Kras kras borta.

Let the hunt begin, jag är på "G".

Drömmen om en Cava

Jag. Kan. Inte. Förmå. Mig. Börja.

Kan inte.

Helt omöjligt. Yr i skallen och ofantligt trötta ögonlock. Flyktiga tankar och trött inre.

Ska det vara såhär? Vet alldeles för många som efter barn börjar allvarligt fundera på:

• Vad är det jag vill göra?
• Vad gör jag här?
• Hur kommer jag vidare?
• Är det okej om jag går nu och aldrig kommer tillbaka?..

Jag skulle ha alla svar på ovan efter min mammaledighet med Molly. Jag såg framför mig hur jag och barnvagnen gick gatorna fram i Linnéstan genom Slottskogen filosoferande över frågan "VAD vill jag göra?". Nu visade det sig att den lilla damen i fråga inte ville sova på nätterna, alls, och min eminenta dröm gick upp i rök.

Så nu sitter jag av dagstiden och drömmer, törstar, längtar och vill så ofattbart gärna göra något annat, något som jag brinner för, något som kickar igång dagen lika krispigt och fräscht som Colgate Mint.

Jag har dagdrömt om att jag en dag inför kollegor men stolthet och glädje säger " Hej! Bara så ni vet så är detta min sista arbetsvecka med er. Jag har fått jobb på/som........ och det tänker jag fira med en fest hemma hos mig. Ni är alla välkomna den....." och så skulle jag öppna flaskan och fira med Urban hemma i husets lugna vrå senare på kvällen.

Nu fick jag inte svaret jag ville ha. Jag smilade och log och visade mitt stora intresse men nobben var tydlig: de hörde inte ens av sig utan till slut fick jag ett gmail-svar som deklarerade "att vi har gått vidare med ansökningarna. Tack för ditt... blaj blaj blaj".

Därför fick jag nog och igår efter en underbar session ogräsrensning i varmaste augustisolen, tog jag fram flaskan, glaset och njöt i stora drag i trädgården. För kan man inte fira det där jobbet man så gärna ville ha, får jag hitta något annat än mer viktigt att fira nämligen att se barnen leka Liseberg i äppleträdet och bara njuta av min trädgård.

Skål!

"Ska ni resa till Italien? Men Gudars så myyysigt"

Italien 2012. På tok för varmt för någon utom italienarna själva. Närmre 30 än 20 kl 23.00. Barnen har svårt att sova och vaknar svettiga. Gabriella har ont i höger öra och får en slurk Alvedon. Urban lägger fuktiga linnedukar i frysen i ett försök att kyla mer sin solbrända överkroppen (för varför lyssna på goda råd när man kan själv...) Molly har bränt sig på låren. Jag vill åka hem till sniglar och 14 grader och få sova o rå om barnen själv. Surt med tanke på vad och att jag har betalat kalaset...

Så jag svettas, suckar och blickar framåt mot en regnig och "tjock-olle"höst med resa till Cambridge! :-) Och blir jag justitieminister i EU-parlamentet en dag kommer jag förbjuda Sing-a-Long /karoke/ trubadurbröl mellan åtta och tolv på kvällarna. Det låter för jävligt!! Och håller oss vakna utöver värmeböljan...

Annars är allting finemang i Baia Domizia.

Den lilla soffan

Sitter i den lilla soffan i mamma och pappas vardagsrum i Mölnlycke, i hörnet där växterna ser alltmer ledsna ut. Soffan har hängt med sedan Utby-tiden. Den var lyxig när det begavs, vi fick sitta i den om vi satt still vilket sällan skedde därav benämningen "fin"soffan. Vår frånvaro i soffan har dock medfört att tyget ändå hållit väl men har med tiden nötts av solen. Den är fortfarande lagom mjuk, utan att man för den sakens skull sjunker ner med knäna mot käken och känner spiraler trycka mot rumpan. Sådana soffor är äkta lump och kommer inte innanför dörrkanten, de blir bra ved till en majbrasa. Men nu var det inte det jag skulle ta upp.

Framför mig har jag ett soffbord i mammas favorithårfärg (och pappas antar jag men eftersom mamma länge färgade håret kastanjerött förmodar jag hon favoriserade mahogny mer än honom). Nästan alla möbler de köpte till vardagsrummet på 80-valet var i detta, då, lyxiga träslag. Själv associerar jag möblemanget till ett något finare anonymt bankkontor. Men under det ovala bordet ligger något intressant: en handknuten matta i underbart mjuka ändå tydliga färger. Garn färgat av växter (låter sanningshalten i detta påstående vara svävande, jag har inte stämt av med pappa). Den mäter 1.60 x 2.20 och är i mitt tycke lagom stor. Den har jag paxat, den dagen...

Ovanpå bordet står den lilla tekannan i lera med rottinghandtag och gömmer sig i te-luvan. Det luvan är skön att sätta på huvudet om det är kyligt. Bredvid fikat ligger några gamla böcker: Astrid Lindgren, Dorothy Sayers, Enid Blyton och blandade barnböcker. Alla har mammas namn skrivet på första sidan. I barnböckerna är små bokstäver nedplitade i skrivstil runt 1952. Stina Larsson.

Jag riktigt känner närvaron av henne, hennes så absoluta frånvaro. Känner hur lätt det skulle vara att ropa "Mamma!" sådär som barn gör till sin förälder även vid 40 års ålder. Hur minnena av hennes plockande och hur hon rörde sig i huset är fysiskt påtagliga. Och plågsamma. Jag vill så gärna kunna ropa på henne, så väldigt gärna.

På min Sara-namnsdag och bara tio dagar efter min 40-års dag känner jag mig väldigt liten. Att vara i samma åldern som när hon hade mig som 12 åring och Andreas som 9-åring. Det blir komplexa tankar, vara här nu, vara samtidiga. Men också vara väldigt ensam i just dessa tankar. Mamma, det hade varit fint att få dela dem med dig. Över en kopp te i finsoffan.

Dagen då ja blev halvstor

Idag är en vanlig (sketen?) måndag med en pytteliten skillnad att det är min födelsedag.

- nämen gud så trevligt, grattis och hipp hipp hurr.....
- Nej!
- Va?

Under skolgång var dagen blek eftersom ingen firade mig som de avundsvärda vårbarnen blev med pajkastning (de (andra elever kletade eller kastade munkar med vitt sockerklet inuti, på de utvalda. Det var preferenser jag idag kan grubbla över. Varför denna avundsjuka? Hur kul är det egentligen att bli nerkletad med gegga, gå omkring hela dagen i ett slags populär-rus om att vara utvald för att sedan hemma antagligen bli utskälld för "att nu kommer fläckarna inte gå bort". Sedan växer man upp, kanske, och äggkasttningen byts ut mot ägg Florentin på en lyxigare cafébrunch med bästa vännen/väninna. På den eleganta divanen i hörnet är man såå världsvan där man sitter och försöker få i sig starkt kaffe med mjölk (när man egentligen längtar efter O'boy och limpmacka). Sen blir man ytterligare lite äldre och vipps ska man fixa värsta festen där "alla" får komma. En fest "alla" kommer minnas. En fest utöver det vanliga. Nu kanske man fått jobb, lön på kontot och är tät på krogen den 25:e. Personligen mådde jag inget vidare men beslöt mig för att slå undan ångest bjuda in vänner och fixa mat. Men min bedömning av mängden mat i jämförelse med vad en vuxen människa (läs: man) äter var helt åt skogen. Risotton jag för första gången kokat ihop räckte om man var positiv, till tre personer. I köket stod 25 väldigt glada och hungriga med slev och tallrik i högsta hugg. Katastrof! Då kliver min bror Andreas in och på något mirakulöst sätt rör ihop mer mat och folk blir mätta. Vilken tur, vilken otrolig räddning!

Sen gick tiden och det var dags för 40-års firandet. Efter 20-års krisen kom 40-års dagen väldigt nära att hoppa från bron. Jag var så mentalt trött av intensivt jobb och oro över den (jäkla) balkongen med sitt dolda fel, att någon tanke på att fira en ålder jag hatar, var mer än avlägset. Men TJI fick jag!

Urban hade i hemlighet ordnat en väldigt fin överraskningsfest. För mig. MIG! :) med de allra käraste och närmsta: pappa, Ylva, Jonathan, Karin och Markus med barn, Lovisa och Lars, Charlotte och sin Markus, Finn o Anna, Tilda med Lena och Carlos, mammas kusin Karin, Louise och Richard. Festen blev suverän! Ibland är det bra att ha en syster som under två månader underhålligt ett gäng "nollade" Handelsstudenter för vi avrundade festen med att på led indelade i fyra lag, konstatera vem som:
1. spottade geléråttor längst
2. hoppade snabbast med en gurka mellan benen
3. sprang snabbast med ägg-på-sked race
4. få ner en Ballerina kex från pannan till munnen enbart med hjälp av ansiktsmusklerna.

Det var ett väldigt bra initiativ syster.
Tack alla igen för festen.
Bäst!!!

Med varmaste hälsningar
En gladare 40-åring

En vinterhelgdag att minnas

Den nyss (februari -2012) passerade helgen har varit fylld av vår och fina minnen från förr.

En sen lördagskväll i den blå soffan beslutar Urban o jag oss för att bjuda med familjen Nenow-Larsson på brunch nästa dag. Vi är inte bara skyldiga dem en fika på Samulsgård utan också för utslitna och söndriga  verktyg. Den inbjuda familjen tackar ja.

07:30 på söndagens morgon väcker Molly mig med en lite fin klapp på kinden. Utanför är vädret  strålande vinter.
- Kom och lägg dig brevid mig Molly, säger jag och lyfter på filten. En pigg fin fyraåring kryper ner brevid mamman (som på natten valde att fortsätta sin sömn på röda soffan i vardagsrummet). Jag hör sedan små diskreta ljud från tv-rummet. Gabriella är vaken och försöker så tyst det går få in en film i cd-spelaren. Jag vet inget annat barn smyga så tyst nedför den gamla trappan och över de knarrande golven som hon. Mamma Mia skjuts försiktigt in i spelaren.
- Molly, Gabriella har vaknat hon är i tv-rummet, viskar jag ömt.
Swisch, på två röda kastar den lilla av sig filten och galopperar in till den stora. Mamman kommer efter och möts i dörröppningen av ett - Äsch, från Gabriella som vill vara själv och få smyga och mysa med syrran ensamma.
Sedan frukostfix. hemlagad risgrynsgröt. Tanken är god men Sara, sätt väckarklockan på 06:00 så gröteländet hinner bli klart i tid. 09:00 kommer två vrålhungriga och blodsockerlåga barn ut i köket. Ett muttrandet och buttrande utan dess like. Men in slevades gröten och efter 5 min; två lite mer glada barn.

Herr O vaknar. Det är ingen idé att prata med honom innan han lagt in en prilla snus plus den obligatoriska koppen snabbkaffe. Efter en stund är det riktigt harmoniskt i familjen. Men det är två timmar kvar innan vi ska få frossa och njuta av Råda Säteris söndagsbrunch i caféflygeln. Vad gör man för att undvika känna hunger? En sväng med den nyinköpta och praktiskt taget ljudlösa dammsugaren, ett par tvättar i och ur maskin och upp till tork löste problemet.

Väl framme i Rådas kaffestuga är den inbjudna familjen redan på plats. Betalat har de också gjort. Snopet. Men magens kurrande tar över och även om faten inte är stora är det finfina smaker i lagom doser. Pannkaka (ej hemmagjord, den enda missen) med hemlagade sylter, grädde, brownie, äggrätter, korv, sidfläsk, paj, knäckebröd, bröd, smör, äpplejuice, lax, sillar, såser mm mm. Och till detta ett underbart gott kaffe gjort av rostade och malda böner från Rådas egna rosteri. Kopp efter kopp slank ner genom kroppen och gud så gott det var!

Efter två timmar kändes det rimligt att lämna Howardsfåtöljerna för en promenad mot Rådasjön och krossa is vid badbryggan. Minnen från förr när Sara 8 år gammal och med livet som insats, på order av de äldre barnen i grannskapet, fångade flak och bar is från bäcken, blev kristallklara. Vilka fantastiskt obegripliga projekt barn hittar på! Nu, 2012 blev jag vittne till hur fyra barn med iver och energi, från iskallt vatten fiskade upp isflak efter isflak, bära varsamt, lägga på bryggan och sen vet jag verkligen inte vad de gjorde men viktigt var det och höga rop hördes. Bäst av allt; när barnen kom farande och drog upp sina pappor för att hjälpa till. Ivrigt påhejade av mödrarna skulle de nämligen upp ur vattnet få upp en jättekoloss till isflak. Alla som gjort detta någon gång i livet vet hur friktionsfritt is och vatten är, skulle givetvis aldrig ha gett sin in i projektet från början. Men jag tror inte Richard eller Urban tänkte sp långt... Sex personer en halvtimme senare, varav två redigt less, traskade sedan mot bilarna för hemfärd och upptining.
Vi mammor hade haft första parkett vid bryggan, med sol i ansikte och breda leenden. Toppklassunderhållning :-D