Sova över

Det är lördag och Valborgsaftonen har 55 min på sig innan dagen är över.

Gabriella sover över för första gången i sitt liv, hos en grannflicka, två hus bort. Som mamma känns det stort! Innan hon hann ta det första andetaget i morse började hon berätta att hon måste börja packa inför kvällen. "Du har 12 timmar på dig", blev hennes snusförnuftiga moders svar. Detta bekom 7,6 åringen inte det minsta. En timme senare stod två proppfulla ryggsäckar, en platspåse, en morgonrock och en vitaktig gosenalle i hallen.

Jag sov inte över mycket när jag var liten. Karin, min bästis sen 5 års åldern och jag sov hos varandra, mest jag hos henne. Men trots att hon var min allra bästa vän var övernattningen ett orosmoment. Inte för själva sova borta utan mamma, pappa och lillebror utan för att Karin under flera år ägde en rasren katt vid namn Måns. Natten igenom lurpassade kattrackarn vid min madrass. Jag var, och är, en rörlig nattsovare vilket ledde till att Måns lekte Katt och råtta med mina fötter, natten igenom. Minsta rörelse och han hoppade och satte klorna i täcket. Det var inte alls behagligt. Jag var livrädd att han skulle träffa ansiktet på mig med sina vassa  klor. Kattfan var halvt och halvt galen. Karin däremot, sov som en stock utan att röra en fena på hela natten. Fantastiskt. Själv var jag helt slutkörd.

En gång försökte Jenny Berggren att sova över men halvvägs in på natten blev processen avbruten, det var för svårt. Av trötthet minns jag inte om hon blev hämtad eller om pappa lämnade henne, men på morgonen kändes det tomt, tråkigt och misslyckat. Fast mest kände jag för henne och förstod att borta bra men hemma bäst. A och O är "hemma"-lukten, den där så ytterst speciella doften som närborrarna noterar just när man kliver in över ytterdörrens tröskel. Hos vissa av mina klasskompisars hem fann jag doften otrevlig, unken och obekant. Helst av allt hade jag velat vända om men har man lovat stanna och leka så gör man. Undra om Gabriella tänkte detsamma idag hos Paula?

Jag lämnar utebelysningen på och ytterdörren olåst ikväll..

En frälsning

Det är hösten 1987 och i Utbynäs försöker en solbränd 16 åring hänga med Kyrkans Ungdom. Efter konfirmationslägret i Restenäs (en månad av isolerad dubbelmoral i kristen regi) tre månader tidigare, ville jag naivt nog följa upp denna nya känsla kallad tron, genom att delta i gemenskapen som Kyrkans Ungdom försökte förmedla. Jag såg framför mig en trevlig stund med fortsatt sköna psalmer, fika, biljardspel, skratt och samtal. Mina trevliga klasskamrater och barndomsvänner Olle Göransson och Jenny Berggren var starkt engagerade så jag tänke oddsen var höga för ett lyckat möte. Dessutom var jag nyfrälst! 

Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.

Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.

Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord  Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?

Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?".  Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt  som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.

Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.

Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.

Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.

En vacker röst i natten

Efter en hel dags letande på internet fann jag henne tillslut, skådespelerskan och sångerskan Pola Negri.

När jag igår körde hemåt med bilen full av Ica-kassar, rattade jag på radion in en livekonsert från 30-talet. Genom den knastriga etern hördes en fantastisk röst och melodi. Till och med tyskans hårda konsonanterna fick Pola med sin röst, att mjukna i etern. Trodde aldrig jag skulle erkänna att tyska går att lyssna på, men hon gör det. Alla andra göre sig ej besvär.

Denna kvinna reste mer kors och tvärs över världen än en Svensk familj i övre medelklassen.
Titta på bilderna, sicken sval elegans. Päls, långa halsband och mjuka linjer. Och vilka svalor till ögonbryn!

En annan slags charmig, barnslig elegans skapar musikgruppen Markatta. http://www.markatta.net/

Som julklapp fick barnen varsin biljett till deras föreställning Agnes och Änglarna, på Konserthuset i Göteborg julen 2010. Ett missförstånd hos biljettbokaren, aka mamma Sara, gjorde att vi hamnade längst fram vid scenens yttersta front. Molly 3,2 år tryckte sig mot den sammetsröda stolstyggen. Hon höll pappa Urban i ena handen och med den andra höll hon sin storasysters. I famnen låg röda hunden och stadigt förankrad i munnen, satt nappen. Underhållningen blev väl intensiv för minstingen men vi andra var tagna av intensiteten, de skinande instrumenten, ansiktsuttrycken och de vackra dräkterna.

Och gruppen är så bra! Texterna kloka och riktade både till barn men också vuxen. Alla barn som suttit för mycket framför fördigpaketerad underhållning a la http://www.spela.nu/ eller Cartoon Network, borde ordineras avgiftning genom fri fantasi ihop med Markattas underbara fantasifulla berättelser.

Lyssna gärna mera på http://www.markatta.net/pages/sida_cd.php

....trallalaa.. hm....Vill du va min vän, vill du, vill du  va min vän, säg det igen..tralla laalaa..

Tack för att du stannade en stund!

..om så bara för en liten stund.

Här, sätt dig ner brevid mig. Den håller för oss båda.
Visst är den vacker, en pjäs åldrat av tiden och vädret och människans hantering. Tänk vad vissa saker överlever. Hur många människor har inte varsamt flyttat, burit kanske till och med släpat den över stock och sten? Droska. Tåg. Båt. Och så lastbil.

Tänk om vi kunde koppla upp oss mot den.. Vilken häftig upplevelse! Få lyssna och se vilka och vem som gnuggat rumpan, klängt och klättat, varit i dennes närhet. Betänk vilka samtal som förts i förtroende där ingen hörde men den. En fluga på väggen är ju inget i jämförelse.

Utlämnad har den trotsat och klarat biffen, tidens tand.
Klart en är imponerad.

Så kom och sätt dig här en liten stund med mig och sänk axlarna och andas lugnt och tungt.
Lugnt och tungt.
Mmm....
En blir lite filosofisk så att säga. Jag och mitt liv. En liten, pytteliten del av allting. Ett mikrograms molekyl som egentligen varken syns eller hörs i världsaltet.

Kusligt anonym tanke. Eller en alldeles underbar tanke för den som önskar vara så anonym det possible går att bli. För egentligen, vem kommer vi minnas sen? Och vilka minns vi idag från förr?

Hur vill du att vi minns dig som?
That's the question.

Gubbens uppståndelse

Jag hade (o)turen att träffa två gubbar på samma vecka.

Jag träffar förvisso flertalet gubbar varje arbetsdag, men de berör mig inte lika mycket som sportlovsveckans gubbar gjorde. Gubbarna var (är!) min egna pappa och Urbans far Nils. De är ungefärligen i samma ålder, tar tupplurer, klär sig propert och har lika många timmar på dygnet. Om andra gubbar kan mycket tyckas men visst tar man ändå sin egna pappa i ett slags försvar trots att man i nästa sekund undrar vad mamma såg när hon träffade honom för tusen år sedan.

Jag sitter och vaknar till i morgonens februaribleka vinterljus. Solens strålar letar sig in i de frusna skuggorna i trädgården. Termostaten visar minus 10. På det lilla köksbordet står morgonkoppen med rykande Lipton, stadigt på den blommiga plastduken. Min far sitter också vid samma bord. Han slår upp den GP som Karin tagit med sig och fastnar för en artikel om hur grannarna till den nybyggda Gamla Ullevistadion upplever det som besvärande varje gång matcher eller konserter spelas då vibrationer från läktarna landar i deras hem och kaffekoppar. Min far anser deras synpunkter befängda. Jag hade en mer nyanserad bild av artikeln. Får jag framföra den? Lyssnar han till sällskapets syn på artikeln? Såklart inte. Gubb-förvandligen sker direkt. Det är inte min pappa som sitter framför mig utan vilken sur-gubbe som helst som högt inför en (o)synlig åskådare deklarerar hur dumt, idiotiskt, korkat folk resonerar. Hur fel de har. Hur rätt han har.

Gubbar. Och kärringar. Skällsord båda men kanske största skillanden är att kärring betyder kär-igen. Så vackert! Gubbe är från början dialektalt och betyder liten klump. Det tycker jag är festligt; jag må bli en gnällig trött kärring, men jag lär åtminstonde vara kär.
Men en klump i magen, det fick jag när gubben framför mig sätter igång och gnäller över oegentligheter, händelser och politik. Föga intressant. Jag vill att min pappa blir en kul gubbe, som en lerklump som tar formen av en "sur"gubbe med keps på skallen och med pigga ögon hänger med kisarna i parken och spelar boule. Som sedan går hem och äter svensk husman, tar en tupplur som Åsa-Nisse och sedan går och kikar på vad ungarna gör nu för tiden. Det ska vara som en svart-vit svensk film.



Min visa slutade inte vackert. Jag blev rosenrasande arg och trött. Först på Nils "Vill du prata om detta ringer du på måndag till banken för jag har helgledigt!" och sedan min pappa "Jag är fortfarande ointresserad av vad du tycker. Kan du inte begripa det och hålla tyst?!".

Jag sa mycket mera än bara så. Jag är skyldig Gabriella många kronor för ordvalet. Tack o lov sov de båda lärkorna samtidigt som ovädret drog in. Det ledsama i kråksången är den att det verkar som om människan inte vill förändras. Gubben kör djupt ner i åsikts-hjulspåren. Samhälle och politik. Som om energin att se nytt trots ålderns höst sinat och hjärnan väljer den betydligt enklare linken att ältra i resterande livtid samhällets dåliga sidor och dumma politiker.
Jag satt således och såg min egna fina (oftast är han väldigt snäll o fin) pappa förvandlas till vem som helst som har för mycket tid över och för lite roligt att tänka på. Det var mycket ledsamt att se och upptäcka. Jag vill att han håller sig till livet och inte fastnar vid klagomuren.

Det var allt för ikväll.

Kung Bores värld

Under sportlovsveckan valde jag att spendera ett par dagar i Höganäs med Gabriella och Molly. Mys, brasa, kondis stod på sportlovs-menyn. Vi bodde i ett fint egnahem-hus som tillhör "kusin Karin" (det är så mamma och Finn alltid benämnde deras kusin. Som heter Karin. Jag vet fortfarande inte vem den andra Karin kan vara som de blandar ihop med). Från husets yttertrappa kan du se havet och efter fem minuters promenad står du på strandkanten och kastar macka i Kattegatt.

Det var otroligt kallt i luften, vinden svag men bitande kall. Solens bleka strålar gjorde vad de kunde för att värma oss och ge en förhoppning om en analkande vår men väl hemma i huset åkte tofflorna på och brasan fylldes på med ved.
 


Vad tänker du först; Gud eller solen?

 När vi traskade utmed stranden och krossade slush-liknande is kunde jag inte undgå att se upp och ut över det frusna havet. Det är inte ofta man havet är helt stilla och lugnt. Min blicken, som av väldigt naturliga skäl var vänd mot markens hala yta, fångade små konstverk på vägen. Naturens vinterbleka toner får mig att mjukna. Vem önskar inte vara konstnär när man se ljuset och färgerna i samspel? Mina söta döttrar, se så mycket vackert du har omkring dig! Jag kommer ge er varsin kamera till påsken. Inga förmaningar, inga krav bara en gåva och en mors längtan att få ta del av den värld du ser på (as we speak) 120 cm och  85 cm höjd.



Vilken vinterpalett!

   

Ett konstverk i sig. Vad skulle den gå för på Bukowski?




Trädgården

Med det gula huset följde även med en trädgård, en stor sådan på runda 1400 kvm. Trädgården är en av de äldsta i vårt område och full av träd, buskar, mossa, hårda grusgångar, ett växthus och än så länge okända perenner. Ett vitt staket med viss elasticitet omringar tre av fyra sidor.

I metropolen Landvetter finns en handelsträdgård som jag sedan barnsben alltid besökt med mina föräldrar. Den ser likadan ut nu som då men undantag för ökat utbud av krimskrams (ljuslyktor, pärlor, dekorationer etc). Där jobbar även Henrik, trädgårdsmästare med intresse för jakt. Vi promenerade i en timme och han svarade snällt på mina frågor: "Vad är det och det och det?", "Ska jag behålla det där trädet? Jaha, det är en buske, okej då." och "Ska man verkligen gödsla en rhodedendron?".

Du kan göra och plantera allt du vill i din trädgård, men då måste björken ner, säger Henrik och tittar upp mot kronan.

Björk i vintermotljus.

Projekt ett:

Hur många år kan den ha på nacken? 30, 40 kanske 50 år? Men björken tar allt solljus, vatten och näring.
Jag når knappt runt den vit-svarta stammen med mina armar. Nu börjar sentimentalismen (!) ta överhand. Jag tror bestämt en hängbjörk får planteras i dess ställe.
Bakom björken finns en förvuxen jersmin som enligt Henrik inte går att spara. Ny kostar under 200 kr och kan placeras i bättre läge. Jag tror jag köper tre plantor när jag ändå är igång och planerar mig en berså av jersmin och syren. Doftshock, ögonfröjd och själslilg näring. Perfekt!




Röd tomte som fastnat i snön.

 Projekt två:

Två rönnträd stryker med i processen. Sedan börjar ett schysst skogsarbetarjobb: gräva en 40 x 40 cm bred och djup fåra från utelampan på vänstra sidan i bild hela vägen förbi och utmed rönnträden och bort till den andra grinden. Vi pratar 30-40 meter. Här ska jag sätta tuja-plantor för att skapa en mur mot insyn, vind och buller (det är inget egentligt buller, vägen ligger långt bort men vi bor på högt upp på en vacker ås och  ljudväggen går rakt mot vårt tvåvåningshus som är det första i området).

Jag gör allt vad Henrik säger. Jägarn vet vad han pratar om. 40 m tujahäck. Är det överdrivet?



Om du som hälsar på just nu tycker något annat, kommentera gärna. Trädgårdssynpunkter är alltid roliga att ta del av. Lova det :).