Das garden forts 2012

Mina idéer kring och runt trädgården verkar aldrig ta slut. Det finns ca 1400 kvm yta att joxa med. Trädgården är ursprungligen från 1945 då huset byggdes. På en målad tavla syns prydliga rabatter, grusgång, björken, mm. På flygfotot från 70-talet syns en allt större björk, fler träd (flertalet björkar) och lite av varje. Inget för The yellow book men en trivsam svensk trädgård. Vad skulle jag komma till..jo, att nu försöker jag återskapa den första trädgården, innan den liksom drog iväg. Not. Jag ogillar styrda och tvingade trädgårdar där t.ex fläderbusken inte har vita blommor utan röda. Eller där prunkande rabatter har sitt ursprung i botaniska trädgården i Göteborg. Där en gammal lilja bara får finnas på nåder av trädgårdsinnehavaren. Jag blir skitenödig och förstoppad på samma gång. När jag var liten lovade jag mig själv att aldrig tvinga mina barn rensa ogräs. Jag minns jag tänkte "varför inte låta växter vara? Gräs är vackert på sitt vis".
Okej. Nu är jag där och bilden syns början till projekt "mjuka upp entrén o få in Feng Shui". Vi har en alldeles för stor och ful motorvägs liknande grusgång som leder ut till..ja vad egentligen? Inget. Kraften i trädgården liksom forsar ut genom de skeva järngrindarna och rakt ner i grannens dike. Tjo flöjt med den stämningen. Under rhodedendronbusken sken åtta upphittade stenplattor gå i en böj mot vänster. Omplacerade växter såsom ormbunke, daggkåpa och akleja sätts bredvid trappan och busken. Det är big recycling i min trädgård nu. Kontot har sinat. Sist jag var på Landvetter Trädgårdsforum sa jag att de lika väl kan sätta upp ett autogiro mellan mitt lönekonto och företaget. Det var givetvis på skämt men trädgårdsmästare Henrik verkade snarare ta det som en riktigt lysande affärsidé!

En BRA resa till Italien

Min vän och kollega nämnde att hon läst min korta och tämligen buttra reseskildring. Då fick jag mig en tankeställare. Var allt så illa jag ville bara åka hem? Nej. Inte alls! Så på allmän begäran (!) kommer nu en annan sida av resan till La Rossa i Baia Domizia bukten. Vi börjar med ett foto av buktens norra sida. Längst mot vänster ligger byn Formia. En vacker sak som klättrar utmed kusten och lite upp i bergen. Spegelblanka kullerstenar i centrum, kyrkor och mycket trevliga affärer och matställen.



Och så ett till :-)


Badvakternas mer stylade än praktiska vaktorn. Men som klätterställning dög den utmärkt.

Så länge som vi inte skulle sova var själva La Rossa helt okej. Städat, lagom avstånd till närmsta bungalow, två trevliga pooler, ambitiös personal och inredning standard i husen. Det fanns det du behövde men inte mer än så. Absolut mer lyx ska jag ha men för denna gång dög det bra. Barnens krav uppfylldes med råge vid stranden men främst i plaskdammarna. 3 timmar och inte det minsta lilla russinfinger.


- Maten då?  Huur var maten egentligen?

Äta bör man.... Vilken tur vi hade. Den lokala mataffären hade precis det som behövdes: parmaskinka, lokalt producerad buffelmozzarella, oliver, tomater och frukt i mängder. Och yoghurt. Och nybakat bröd. Mjölken var ungefär som hemma.

Den lille italienaren som stod med sin lilla Fiat vid vägkanten och sålde frukt från bagageluckan,gjorde mig kultursvag. Hur pittoreskt är det inte? En slags crossover mellan nutid o  dåtid; Fiat istället för droska, plastkorg istället för flätad korg. Men gubben äter som generationerna innan, samma maträtter tillagade på frukten som han sålde. Hans kavaj var antagligen en (kär?) kvarleva från tidigare generationer.. Fikonen ljusgröna eller mörklila var fullkomligt underbara. Den frukten ska bara ätas i södra Europa. Persikorna och nektarinerna var perfekta och plommonen gyllengula. Gubbens naglar var bruna färgade av många års rökande. Det var också lite pittoreskt, eller så var det den tryckande värmen som fick mig att tro det.

Vin blev det inte mycket av. Herr O har efter en minnesrik (eller egentligen tvärt om) klassträff, beslutat sig för att bli nykterist. En förträfflig familj lärde vi känna, boende Lindome, bjöd en kväll på Jesus Kristus egna vin! Det stod så på flaskan. Smakade himmelskt till hotellets hämtpizza. Barnen lekte och tillslut badade alla (minus mammor) i havets brummande vågor i solnedgången. Vykortvackert!

Resan var och blev ett fint minne. Och skulle jag glömma är det bara att titta närmre på klänningarna i garderoben, där hänger inköpen vackert på galje.

Trädgård del ett - höst

Det är oktoberkallt i september i år. Och det regnar mer nu än över Englands Yorkshire. Det är mycket deprimerande och mycket blött och får mig att tänka på en sång (eller dikt?) av Nalle Puh:
Snön vräker ner. Tiddelipom
Allt mer ju mer. Tiddelipom
Allt mer ju mer. Tiddelipom
Det snöar.
Men nästa år. Tidelipom.
I mina tår. Tidelipom
Det töar

Så vad gör man av läget? Jag går ut i regnställmundering och gräver bort nyponburkarna som invaderar vår tomt. Och min 1,5 år nya thujahäck som jag vårdar ömt. Det är uppfriskande för själen att stå i blötan och riva och dra men förödande för den högra axeln. Svår balansgång - å ena sidan, å andra sidan.

Jag kommer lägga upp en bild. Snart.

Snigelspår

Snigel snigel på marken där säg vem som läskigast i världen är!

Har läst om men ej funnit äggen förut. Har inte heller letat. Gick således nöjd omkring med min  okunskap fram tills för en vecka sedan, då jag drog bort rötterna på nyponrosen som så välvilligt slingrar sig in i min trädgård och dessutom genom min Thujahäck!

I hörnet, där under gräs och gamla grenar hittade jag vad bilden trots allt tydligt visar: äggen. Gick förvånande lätt att ta upp från marken och sedan "kras" mosadedem med trädgårdshandskarna. Ett...nä femton hot snarae, är därmed borta.

Men nu ska jag ut på snigeljakt för jag ska ut och förstöra,

då tar jag allt jag kommer åt o allt jag kan förgöra....

(tänkt rövarsången i Kamomillas stad)

Snigelägghög nr två låg under en kvarglömd plastpåse med gammalt ogräs i. Kras kras borta.

Let the hunt begin, jag är på "G".

Drömmen om en Cava

Jag. Kan. Inte. Förmå. Mig. Börja.

Kan inte.

Helt omöjligt. Yr i skallen och ofantligt trötta ögonlock. Flyktiga tankar och trött inre.

Ska det vara såhär? Vet alldeles för många som efter barn börjar allvarligt fundera på:

• Vad är det jag vill göra?
• Vad gör jag här?
• Hur kommer jag vidare?
• Är det okej om jag går nu och aldrig kommer tillbaka?..

Jag skulle ha alla svar på ovan efter min mammaledighet med Molly. Jag såg framför mig hur jag och barnvagnen gick gatorna fram i Linnéstan genom Slottskogen filosoferande över frågan "VAD vill jag göra?". Nu visade det sig att den lilla damen i fråga inte ville sova på nätterna, alls, och min eminenta dröm gick upp i rök.

Så nu sitter jag av dagstiden och drömmer, törstar, längtar och vill så ofattbart gärna göra något annat, något som jag brinner för, något som kickar igång dagen lika krispigt och fräscht som Colgate Mint.

Jag har dagdrömt om att jag en dag inför kollegor men stolthet och glädje säger " Hej! Bara så ni vet så är detta min sista arbetsvecka med er. Jag har fått jobb på/som........ och det tänker jag fira med en fest hemma hos mig. Ni är alla välkomna den....." och så skulle jag öppna flaskan och fira med Urban hemma i husets lugna vrå senare på kvällen.

Nu fick jag inte svaret jag ville ha. Jag smilade och log och visade mitt stora intresse men nobben var tydlig: de hörde inte ens av sig utan till slut fick jag ett gmail-svar som deklarerade "att vi har gått vidare med ansökningarna. Tack för ditt... blaj blaj blaj".

Därför fick jag nog och igår efter en underbar session ogräsrensning i varmaste augustisolen, tog jag fram flaskan, glaset och njöt i stora drag i trädgården. För kan man inte fira det där jobbet man så gärna ville ha, får jag hitta något annat än mer viktigt att fira nämligen att se barnen leka Liseberg i äppleträdet och bara njuta av min trädgård.

Skål!

"Ska ni resa till Italien? Men Gudars så myyysigt"

Italien 2012. På tok för varmt för någon utom italienarna själva. Närmre 30 än 20 kl 23.00. Barnen har svårt att sova och vaknar svettiga. Gabriella har ont i höger öra och får en slurk Alvedon. Urban lägger fuktiga linnedukar i frysen i ett försök att kyla mer sin solbrända överkroppen (för varför lyssna på goda råd när man kan själv...) Molly har bränt sig på låren. Jag vill åka hem till sniglar och 14 grader och få sova o rå om barnen själv. Surt med tanke på vad och att jag har betalat kalaset...

Så jag svettas, suckar och blickar framåt mot en regnig och "tjock-olle"höst med resa till Cambridge! :-) Och blir jag justitieminister i EU-parlamentet en dag kommer jag förbjuda Sing-a-Long /karoke/ trubadurbröl mellan åtta och tolv på kvällarna. Det låter för jävligt!! Och håller oss vakna utöver värmeböljan...

Annars är allting finemang i Baia Domizia.

Den lilla soffan

Sitter i den lilla soffan i mamma och pappas vardagsrum i Mölnlycke, i hörnet där växterna ser alltmer ledsna ut. Soffan har hängt med sedan Utby-tiden. Den var lyxig när det begavs, vi fick sitta i den om vi satt still vilket sällan skedde därav benämningen "fin"soffan. Vår frånvaro i soffan har dock medfört att tyget ändå hållit väl men har med tiden nötts av solen. Den är fortfarande lagom mjuk, utan att man för den sakens skull sjunker ner med knäna mot käken och känner spiraler trycka mot rumpan. Sådana soffor är äkta lump och kommer inte innanför dörrkanten, de blir bra ved till en majbrasa. Men nu var det inte det jag skulle ta upp.

Framför mig har jag ett soffbord i mammas favorithårfärg (och pappas antar jag men eftersom mamma länge färgade håret kastanjerött förmodar jag hon favoriserade mahogny mer än honom). Nästan alla möbler de köpte till vardagsrummet på 80-valet var i detta, då, lyxiga träslag. Själv associerar jag möblemanget till ett något finare anonymt bankkontor. Men under det ovala bordet ligger något intressant: en handknuten matta i underbart mjuka ändå tydliga färger. Garn färgat av växter (låter sanningshalten i detta påstående vara svävande, jag har inte stämt av med pappa). Den mäter 1.60 x 2.20 och är i mitt tycke lagom stor. Den har jag paxat, den dagen...

Ovanpå bordet står den lilla tekannan i lera med rottinghandtag och gömmer sig i te-luvan. Det luvan är skön att sätta på huvudet om det är kyligt. Bredvid fikat ligger några gamla böcker: Astrid Lindgren, Dorothy Sayers, Enid Blyton och blandade barnböcker. Alla har mammas namn skrivet på första sidan. I barnböckerna är små bokstäver nedplitade i skrivstil runt 1952. Stina Larsson.

Jag riktigt känner närvaron av henne, hennes så absoluta frånvaro. Känner hur lätt det skulle vara att ropa "Mamma!" sådär som barn gör till sin förälder även vid 40 års ålder. Hur minnena av hennes plockande och hur hon rörde sig i huset är fysiskt påtagliga. Och plågsamma. Jag vill så gärna kunna ropa på henne, så väldigt gärna.

På min Sara-namnsdag och bara tio dagar efter min 40-års dag känner jag mig väldigt liten. Att vara i samma åldern som när hon hade mig som 12 åring och Andreas som 9-åring. Det blir komplexa tankar, vara här nu, vara samtidiga. Men också vara väldigt ensam i just dessa tankar. Mamma, det hade varit fint att få dela dem med dig. Över en kopp te i finsoffan.