SKUT i modemetropolen

I kyrkan kan allt och inget hända.

Guds hus, ett ställe för stillhet och bön med närhet till den allsmäktige och hans kompisar som kallar oss med hjälp av kyrkklockorna varje söndag fm, vi vet vad vi kan förvänta oss därinne och vad som förväntas av oss gudstjänstbesökare.

I kyrkan lovar par varandra evig kärlek, trohet och stöd tills döden skiljer dem åt, där hälls ljummet vatten på små fjuniga huvuden något år efter det eviga löftet. Här ingjuts Guds ord och Jesus handlingar genom en bibel vars omslag är anpassat till de vitklädda finniga och osäkra tonåringarna framför altaret. Och vid jul fylls kyrkbänkarna till bredden av traditionkallade julfirare i pälsmössa, dunjackor, putsade skor och rastlösa barn för att få sjunga ut julpsalmer de hört sedan barnsben. Men där har också oärliga människor stulit dyrbara kandelabrer, krusifix, målningar och andra värdefulla relikar till samlar i utlandet. I en altargången går det också utmärkt att spela badminton! Du har säkert ett par andra alternativ som passar in i bilden..

Men kyrkan är också där man år 1992 bryggde en enastående god 14% glögg i kyrkokällaren. Här dansade kyrkobesökare långdans i stora salen, även kallad biblioteket, lunchmatsalen och barnrummet. Här bar dirigenten en röd och en grön strumpa och trots gift vänsterprasslade öppet med den blonda 15 år yngre förstesopranen. Här vad det vid varenda högmässa tjuvtjockt med simmiga, varma och glada besökare. Här fick några av oss lyckligt lottade arbeta som extrahushållerskor. Avundsjukan var uppenbar och förstårlig, jag drygade ut min veckomatsedel  genom att som lön ta hem saftiga hembakta bröd, kakor och lådor med riktigt vällagad mat. Så nice!

Men det var här räddningen fanns när jag under en vistelse i Paris stod utan logi då mitt resesällskap och jag blev så oense att de helt sonika inte lät mig bo kvar i kyffet deras anorektiskt störda vän hade ordnat. Utfrysningen utspelade sig under den kalla mörka årstiden. Där stog jag på trottoaren med ryggsäcken på axeln under gatlyktans gula sken och frös. Tog ut riktningen och med vana steg begav jag mig till Svenska kyrkan. 35 min senare upptäcker jag att den svartmålade järngrinden var låst. Det var mörkt i fönstren över gården och i kyrkan, men uppe hos personalen lyste det. Efter viss tvekan ringde jag på ringklockan vid grinden och några minuter senare kom hushållerskan Margareta och hennes make Frans ner. Vilken överraskning. Trots att jag kom när kyrkan var stängd och det var deras fritid, släppte de in mig och jag blev varmt omfamnad av dem båda. Det fanns inga platser kvar på läktaren där andra fick sov för natten men Margareta bäddade åt mig i deras privata gästrum och gav mig lite nattamat.

Suck. Minnet framkallar tårar. Margaret och Frans Sobota var mina stora stöd och räddande änglar under hela min au pair-och travaille contre une chambre-tiden i Paris. Trots 22 år och världsvant på besök i den metropol jag både älskade och hatade, var jag rädd och väldigt ensam. Att vid detta tillfälle få uppleva sådan värme, välkomnande och ro hos medmänniskor var (är!) livets guld. Det kan många unga  och ensamma utlandssvenskar skriva under på. Gud välsingne herr och fru Sobota!!

Åter till bloggtiteln. Svenskarna i modemetropolen vallfärdade varje söndag till Rue Médéric nr 9 för att få höra prästen Lasses predikan som alltid började med Le Parisien. Ur tidningen valde han ut en artikel som på ett fint och humoristiskt vis vävdes samman med veckans bibelcitat. Lasse fick besökarna att öppna på luman och donera alldeles kolosalt mycket pengar till välgörande ändamål. Ingen ville ju vara sämre än sin granne. Och under basarerna såldes all möjlig tänkbar smörja (jo vars en del fint och välgjort)  för stämningen var så fantastiskt god. Kyrkan jag pratar om är Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT, en protestantisk organisation som jag mer än gärna betalar kyrkoskatt till, SKUT i allmänhet och Svenska Kyrkan i Paris i synnerhet. Kyrkan i utlandet verkar ha en ärlig medmänsklighet. Deras kristna budskap känns förankrad i mångas vardag och nutiden på ett ovanligt trevligt sätt. När jag träffat personal har de sett mig, inte genom, brevid eller ovan huvudet, utan sett och lyssnat.

Om jag förs fram i en altargång för att gifta mig kan detta ske bara på ett ställe: L'Eglise Suédoise´ i 17:de arrondissement. En liten och hemtrevlig kyrka med en porlande brunn på gården, småkakorna möra och söta och kaffet svart som lungorna på en Gauloise rökande fransman.

Vad bättre att avrunda en trivsam vigsel eller söndagsförmiddag på! Ska du dit så följer jag med :)