En mås, en dörr, en stjärna

Kvällsljuset fångas upp av träden och färgar bladverken varmt gula. En och annan mås glider sakta över himlen. De sitter tysta i bilen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet när hon sagt att dit han skulle var däråt hon bodde, men hennes erbjudande hade bubblat ur henne snabbare än hon kunnat hindra det. Målet var ju inom samma mils-radie som hennes lya så det får räknas nästgårds.

Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.

Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.

Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.

Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.

Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.

Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.