En tung sommarnatt

Hur många gånger ska man behöva resa sig innan självinsikten får ta över?

Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.

En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.

Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.

Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.

Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.

Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?

Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?

Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.