Som en del verkligen vet och som andra noterar på avstånd, är jag en person med mycket synunkter. Inte bara för synpunktens skull utan för att bli sedd, mitt alltjämnt dåliga självförtroende behöver boostar. Du som läser blir därmed en del av boosten, där du som kommenterar blir min stjärna.
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar