Hur går det på jobbet då?

Jag har en fin vän vars sambo också är väldigt fin, vi umgås så ofta det finns möjlighet och har rackarns trevligt ihop, barn liksom vuxna. Varje gång vi ses får vi följande frågor, var gang alltså:
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?

Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.

Men sedan har jag funderat.

Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.

Ett liv. Välj ditt umgänge väl!

Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.

Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.

Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.

Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.

Fast då måste det Gula huset ändra riktning..