Sitter i den lilla soffan i mamma och pappas vardagsrum i Mölnlycke, i hörnet där växterna ser alltmer ledsna ut. Soffan har hängt med sedan Utby-tiden. Den var lyxig när det begavs, vi fick sitta i den om vi satt still vilket sällan skedde därav benämningen "fin"soffan. Vår frånvaro i soffan har dock medfört att tyget ändå hållit väl men har med tiden nötts av solen. Den är fortfarande lagom mjuk, utan att man för den sakens skull sjunker ner med knäna mot käken och känner spiraler trycka mot rumpan. Sådana soffor är äkta lump och kommer inte innanför dörrkanten, de blir bra ved till en majbrasa. Men nu var det inte det jag skulle ta upp.
Framför mig har jag ett soffbord i mammas favorithårfärg (och pappas antar jag men eftersom mamma länge färgade håret kastanjerött förmodar jag hon favoriserade mahogny mer än honom). Nästan alla möbler de köpte till vardagsrummet på 80-valet var i detta, då, lyxiga träslag. Själv associerar jag möblemanget till ett något finare anonymt bankkontor. Men under det ovala bordet ligger något intressant: en handknuten matta i underbart mjuka ändå tydliga färger. Garn färgat av växter (låter sanningshalten i detta påstående vara svävande, jag har inte stämt av med pappa). Den mäter 1.60 x 2.20 och är i mitt tycke lagom stor. Den har jag paxat, den dagen...
Ovanpå bordet står den lilla tekannan i lera med rottinghandtag och gömmer sig i te-luvan. Det luvan är skön att sätta på huvudet om det är kyligt. Bredvid fikat ligger några gamla böcker: Astrid Lindgren, Dorothy Sayers, Enid Blyton och blandade barnböcker. Alla har mammas namn skrivet på första sidan. I barnböckerna är små bokstäver nedplitade i skrivstil runt 1952. Stina Larsson.
Jag riktigt känner närvaron av henne, hennes så absoluta frånvaro. Känner hur lätt det skulle vara att ropa "Mamma!" sådär som barn gör till sin förälder även vid 40 års ålder. Hur minnena av hennes plockande och hur hon rörde sig i huset är fysiskt påtagliga. Och plågsamma. Jag vill så gärna kunna ropa på henne, så väldigt gärna.
På min Sara-namnsdag och bara tio dagar efter min 40-års dag känner jag mig väldigt liten. Att vara i samma åldern som när hon hade mig som 12 åring och Andreas som 9-åring. Det blir komplexa tankar, vara här nu, vara samtidiga. Men också vara väldigt ensam i just dessa tankar. Mamma, det hade varit fint att få dela dem med dig. Över en kopp te i finsoffan.
tisdag 24 juli 2012
torsdag 12 juli 2012
Dagen då ja blev halvstor
Idag är en vanlig (sketen?) måndag med en pytteliten skillnad att det är min födelsedag.
- nämen gud så trevligt, grattis och hipp hipp hurr.....
- Nej!
- Va?
Under skolgång var dagen blek eftersom ingen firade mig som de avundsvärda vårbarnen blev med pajkastning (de (andra elever kletade eller kastade munkar med vitt sockerklet inuti, på de utvalda. Det var preferenser jag idag kan grubbla över. Varför denna avundsjuka? Hur kul är det egentligen att bli nerkletad med gegga, gå omkring hela dagen i ett slags populär-rus om att vara utvald för att sedan hemma antagligen bli utskälld för "att nu kommer fläckarna inte gå bort". Sedan växer man upp, kanske, och äggkasttningen byts ut mot ägg Florentin på en lyxigare cafébrunch med bästa vännen/väninna. På den eleganta divanen i hörnet är man såå världsvan där man sitter och försöker få i sig starkt kaffe med mjölk (när man egentligen längtar efter O'boy och limpmacka). Sen blir man ytterligare lite äldre och vipps ska man fixa värsta festen där "alla" får komma. En fest "alla" kommer minnas. En fest utöver det vanliga. Nu kanske man fått jobb, lön på kontot och är tät på krogen den 25:e. Personligen mådde jag inget vidare men beslöt mig för att slå undan ångest bjuda in vänner och fixa mat. Men min bedömning av mängden mat i jämförelse med vad en vuxen människa (läs: man) äter var helt åt skogen. Risotton jag för första gången kokat ihop räckte om man var positiv, till tre personer. I köket stod 25 väldigt glada och hungriga med slev och tallrik i högsta hugg. Katastrof! Då kliver min bror Andreas in och på något mirakulöst sätt rör ihop mer mat och folk blir mätta. Vilken tur, vilken otrolig räddning!
Sen gick tiden och det var dags för 40-års firandet. Efter 20-års krisen kom 40-års dagen väldigt nära att hoppa från bron. Jag var så mentalt trött av intensivt jobb och oro över den (jäkla) balkongen med sitt dolda fel, att någon tanke på att fira en ålder jag hatar, var mer än avlägset. Men TJI fick jag!
Urban hade i hemlighet ordnat en väldigt fin överraskningsfest. För mig. MIG! :) med de allra käraste och närmsta: pappa, Ylva, Jonathan, Karin och Markus med barn, Lovisa och Lars, Charlotte och sin Markus, Finn o Anna, Tilda med Lena och Carlos, mammas kusin Karin, Louise och Richard. Festen blev suverän! Ibland är det bra att ha en syster som under två månader underhålligt ett gäng "nollade" Handelsstudenter för vi avrundade festen med att på led indelade i fyra lag, konstatera vem som:
1. spottade geléråttor längst
2. hoppade snabbast med en gurka mellan benen
3. sprang snabbast med ägg-på-sked race
4. få ner en Ballerina kex från pannan till munnen enbart med hjälp av ansiktsmusklerna.
Det var ett väldigt bra initiativ syster.
Tack alla igen för festen.
Bäst!!!
Med varmaste hälsningar
En gladare 40-åring
- nämen gud så trevligt, grattis och hipp hipp hurr.....
- Nej!
- Va?
Under skolgång var dagen blek eftersom ingen firade mig som de avundsvärda vårbarnen blev med pajkastning (de (andra elever kletade eller kastade munkar med vitt sockerklet inuti, på de utvalda. Det var preferenser jag idag kan grubbla över. Varför denna avundsjuka? Hur kul är det egentligen att bli nerkletad med gegga, gå omkring hela dagen i ett slags populär-rus om att vara utvald för att sedan hemma antagligen bli utskälld för "att nu kommer fläckarna inte gå bort". Sedan växer man upp, kanske, och äggkasttningen byts ut mot ägg Florentin på en lyxigare cafébrunch med bästa vännen/väninna. På den eleganta divanen i hörnet är man såå världsvan där man sitter och försöker få i sig starkt kaffe med mjölk (när man egentligen längtar efter O'boy och limpmacka). Sen blir man ytterligare lite äldre och vipps ska man fixa värsta festen där "alla" får komma. En fest "alla" kommer minnas. En fest utöver det vanliga. Nu kanske man fått jobb, lön på kontot och är tät på krogen den 25:e. Personligen mådde jag inget vidare men beslöt mig för att slå undan ångest bjuda in vänner och fixa mat. Men min bedömning av mängden mat i jämförelse med vad en vuxen människa (läs: man) äter var helt åt skogen. Risotton jag för första gången kokat ihop räckte om man var positiv, till tre personer. I köket stod 25 väldigt glada och hungriga med slev och tallrik i högsta hugg. Katastrof! Då kliver min bror Andreas in och på något mirakulöst sätt rör ihop mer mat och folk blir mätta. Vilken tur, vilken otrolig räddning!
Sen gick tiden och det var dags för 40-års firandet. Efter 20-års krisen kom 40-års dagen väldigt nära att hoppa från bron. Jag var så mentalt trött av intensivt jobb och oro över den (jäkla) balkongen med sitt dolda fel, att någon tanke på att fira en ålder jag hatar, var mer än avlägset. Men TJI fick jag!
Urban hade i hemlighet ordnat en väldigt fin överraskningsfest. För mig. MIG! :) med de allra käraste och närmsta: pappa, Ylva, Jonathan, Karin och Markus med barn, Lovisa och Lars, Charlotte och sin Markus, Finn o Anna, Tilda med Lena och Carlos, mammas kusin Karin, Louise och Richard. Festen blev suverän! Ibland är det bra att ha en syster som under två månader underhålligt ett gäng "nollade" Handelsstudenter för vi avrundade festen med att på led indelade i fyra lag, konstatera vem som:
1. spottade geléråttor längst
2. hoppade snabbast med en gurka mellan benen
3. sprang snabbast med ägg-på-sked race
4. få ner en Ballerina kex från pannan till munnen enbart med hjälp av ansiktsmusklerna.
Det var ett väldigt bra initiativ syster.
Tack alla igen för festen.
Bäst!!!
Med varmaste hälsningar
En gladare 40-åring
måndag 18 juni 2012
En vinterhelgdag att minnas
Den nyss (februari -2012) passerade helgen har varit fylld av vår och fina minnen från förr.
En sen lördagskväll i den blå soffan beslutar Urban o jag oss för att bjuda med familjen Nenow-Larsson på brunch nästa dag. Vi är inte bara skyldiga dem en fika på Samulsgård utan också för utslitna och söndriga verktyg. Den inbjuda familjen tackar ja.
07:30 på söndagens morgon väcker Molly mig med en lite fin klapp på kinden. Utanför är vädret strålande vinter.
- Kom och lägg dig brevid mig Molly, säger jag och lyfter på filten. En pigg fin fyraåring kryper ner brevid mamman (som på natten valde att fortsätta sin sömn på röda soffan i vardagsrummet). Jag hör sedan små diskreta ljud från tv-rummet. Gabriella är vaken och försöker så tyst det går få in en film i cd-spelaren. Jag vet inget annat barn smyga så tyst nedför den gamla trappan och över de knarrande golven som hon. Mamma Mia skjuts försiktigt in i spelaren.
- Molly, Gabriella har vaknat hon är i tv-rummet, viskar jag ömt.
Swisch, på två röda kastar den lilla av sig filten och galopperar in till den stora. Mamman kommer efter och möts i dörröppningen av ett - Äsch, från Gabriella som vill vara själv och få smyga och mysa med syrran ensamma.
Sedan frukostfix. hemlagad risgrynsgröt. Tanken är god men Sara, sätt väckarklockan på 06:00 så gröteländet hinner bli klart i tid. 09:00 kommer två vrålhungriga och blodsockerlåga barn ut i köket. Ett muttrandet och buttrande utan dess like. Men in slevades gröten och efter 5 min; två lite mer glada barn.
Herr O vaknar. Det är ingen idé att prata med honom innan han lagt in en prilla snus plus den obligatoriska koppen snabbkaffe. Efter en stund är det riktigt harmoniskt i familjen. Men det är två timmar kvar innan vi ska få frossa och njuta av Råda Säteris söndagsbrunch i caféflygeln. Vad gör man för att undvika känna hunger? En sväng med den nyinköpta och praktiskt taget ljudlösa dammsugaren, ett par tvättar i och ur maskin och upp till tork löste problemet.
Väl framme i Rådas kaffestuga är den inbjudna familjen redan på plats. Betalat har de också gjort. Snopet. Men magens kurrande tar över och även om faten inte är stora är det finfina smaker i lagom doser. Pannkaka (ej hemmagjord, den enda missen) med hemlagade sylter, grädde, brownie, äggrätter, korv, sidfläsk, paj, knäckebröd, bröd, smör, äpplejuice, lax, sillar, såser mm mm. Och till detta ett underbart gott kaffe gjort av rostade och malda böner från Rådas egna rosteri. Kopp efter kopp slank ner genom kroppen och gud så gott det var!
Efter två timmar kändes det rimligt att lämna Howardsfåtöljerna för en promenad mot Rådasjön och krossa is vid badbryggan. Minnen från förr när Sara 8 år gammal och med livet som insats, på order av de äldre barnen i grannskapet, fångade flak och bar is från bäcken, blev kristallklara. Vilka fantastiskt obegripliga projekt barn hittar på! Nu, 2012 blev jag vittne till hur fyra barn med iver och energi, från iskallt vatten fiskade upp isflak efter isflak, bära varsamt, lägga på bryggan och sen vet jag verkligen inte vad de gjorde men viktigt var det och höga rop hördes. Bäst av allt; när barnen kom farande och drog upp sina pappor för att hjälpa till. Ivrigt påhejade av mödrarna skulle de nämligen upp ur vattnet få upp en jättekoloss till isflak. Alla som gjort detta någon gång i livet vet hur friktionsfritt is och vatten är, skulle givetvis aldrig ha gett sin in i projektet från början. Men jag tror inte Richard eller Urban tänkte sp långt... Sex personer en halvtimme senare, varav två redigt less, traskade sedan mot bilarna för hemfärd och upptining.
Vi mammor hade haft första parkett vid bryggan, med sol i ansikte och breda leenden. Toppklassunderhållning :-D
En sen lördagskväll i den blå soffan beslutar Urban o jag oss för att bjuda med familjen Nenow-Larsson på brunch nästa dag. Vi är inte bara skyldiga dem en fika på Samulsgård utan också för utslitna och söndriga verktyg. Den inbjuda familjen tackar ja.
07:30 på söndagens morgon väcker Molly mig med en lite fin klapp på kinden. Utanför är vädret strålande vinter.
- Kom och lägg dig brevid mig Molly, säger jag och lyfter på filten. En pigg fin fyraåring kryper ner brevid mamman (som på natten valde att fortsätta sin sömn på röda soffan i vardagsrummet). Jag hör sedan små diskreta ljud från tv-rummet. Gabriella är vaken och försöker så tyst det går få in en film i cd-spelaren. Jag vet inget annat barn smyga så tyst nedför den gamla trappan och över de knarrande golven som hon. Mamma Mia skjuts försiktigt in i spelaren.
- Molly, Gabriella har vaknat hon är i tv-rummet, viskar jag ömt.
Swisch, på två röda kastar den lilla av sig filten och galopperar in till den stora. Mamman kommer efter och möts i dörröppningen av ett - Äsch, från Gabriella som vill vara själv och få smyga och mysa med syrran ensamma.
Sedan frukostfix. hemlagad risgrynsgröt. Tanken är god men Sara, sätt väckarklockan på 06:00 så gröteländet hinner bli klart i tid. 09:00 kommer två vrålhungriga och blodsockerlåga barn ut i köket. Ett muttrandet och buttrande utan dess like. Men in slevades gröten och efter 5 min; två lite mer glada barn.
Herr O vaknar. Det är ingen idé att prata med honom innan han lagt in en prilla snus plus den obligatoriska koppen snabbkaffe. Efter en stund är det riktigt harmoniskt i familjen. Men det är två timmar kvar innan vi ska få frossa och njuta av Råda Säteris söndagsbrunch i caféflygeln. Vad gör man för att undvika känna hunger? En sväng med den nyinköpta och praktiskt taget ljudlösa dammsugaren, ett par tvättar i och ur maskin och upp till tork löste problemet.
Väl framme i Rådas kaffestuga är den inbjudna familjen redan på plats. Betalat har de också gjort. Snopet. Men magens kurrande tar över och även om faten inte är stora är det finfina smaker i lagom doser. Pannkaka (ej hemmagjord, den enda missen) med hemlagade sylter, grädde, brownie, äggrätter, korv, sidfläsk, paj, knäckebröd, bröd, smör, äpplejuice, lax, sillar, såser mm mm. Och till detta ett underbart gott kaffe gjort av rostade och malda böner från Rådas egna rosteri. Kopp efter kopp slank ner genom kroppen och gud så gott det var!
Efter två timmar kändes det rimligt att lämna Howardsfåtöljerna för en promenad mot Rådasjön och krossa is vid badbryggan. Minnen från förr när Sara 8 år gammal och med livet som insats, på order av de äldre barnen i grannskapet, fångade flak och bar is från bäcken, blev kristallklara. Vilka fantastiskt obegripliga projekt barn hittar på! Nu, 2012 blev jag vittne till hur fyra barn med iver och energi, från iskallt vatten fiskade upp isflak efter isflak, bära varsamt, lägga på bryggan och sen vet jag verkligen inte vad de gjorde men viktigt var det och höga rop hördes. Bäst av allt; när barnen kom farande och drog upp sina pappor för att hjälpa till. Ivrigt påhejade av mödrarna skulle de nämligen upp ur vattnet få upp en jättekoloss till isflak. Alla som gjort detta någon gång i livet vet hur friktionsfritt is och vatten är, skulle givetvis aldrig ha gett sin in i projektet från början. Men jag tror inte Richard eller Urban tänkte sp långt... Sex personer en halvtimme senare, varav två redigt less, traskade sedan mot bilarna för hemfärd och upptining.
Vi mammor hade haft första parkett vid bryggan, med sol i ansikte och breda leenden. Toppklassunderhållning :-D
Fylla trettiotio, kan det vara något?
Jaha.
I sommar blir jag stor. Jag ska fylla jämnt och det skapar onekligen en del frågor hos andra, mind you. Tex; vad önskar du dig? Vad du ska du göra? Ska du ha nån fest?
Ett. Jag har svårt att önska eftersom jag vill ha mycket som inte går att få. Då blir man lite nedtryckt, men om jag ska bete mig normalt så säger jag två saker: en kamin och en hänggunga som ska hänga på Pippi-altanen. Jag har en svaghet för American porch men för att få den får det blir i svensk 'normal' tappning.
Jag önskar mig gärna insatta gamla fönster på altanen så man får en aning både vind- och bullerskydd.
Två. Hade jag orkat hade en fest varit igång i planeringstadiet. Något storstilat som omfattade vänner och släkt i en öppen trädgårdsfest sådär lite chict bohemiskt och opretentiöst. Sådär som i Arlas recept och Sköna Hem och Elle interiör. Men som sagt, energin spenderas i rasande takt på husets eventuella dolda fel och den kommande flygresan till Italien.
-Du kan ju alltid hoppas? Hoppet är ju det sista som männsikan överger.
Visst, absolut. Men att hoppas på en överraskning är inte realtistiskt. För varför nu när det aldrig hänt tidigare?
Dags att gå in från altanen. Solen är mjuk kl 19.14 denna onsdag i juni. Burken med kall halvtorr Astrakan äppelcider, blir allt mer ljummen...
En väldigt trevlig överraskning ochg önskan, hade ju varit att bli bjuden på en skärgårdstur med Finn och Annas mahognyinredda vackra träbåt! Färdiga mackor, Herrjunga äppelcider (du ser en röd tråd dryckmässigt eller hur :-), Annas gudomligt goda småkakor med kokkaffe till. DET hade varit så bäst. Luta mig tillbaka i sittbrunnen, vaggas av vågorna och känna solen värma. Perfekt! Sen kan jag ha kompisfest i det gröna. Vilken skön känsla som nu infann sig. Mm ..
Me happy now!
I sommar blir jag stor. Jag ska fylla jämnt och det skapar onekligen en del frågor hos andra, mind you. Tex; vad önskar du dig? Vad du ska du göra? Ska du ha nån fest?
Ett. Jag har svårt att önska eftersom jag vill ha mycket som inte går att få. Då blir man lite nedtryckt, men om jag ska bete mig normalt så säger jag två saker: en kamin och en hänggunga som ska hänga på Pippi-altanen. Jag har en svaghet för American porch men för att få den får det blir i svensk 'normal' tappning.
Jag önskar mig gärna insatta gamla fönster på altanen så man får en aning både vind- och bullerskydd.
Två. Hade jag orkat hade en fest varit igång i planeringstadiet. Något storstilat som omfattade vänner och släkt i en öppen trädgårdsfest sådär lite chict bohemiskt och opretentiöst. Sådär som i Arlas recept och Sköna Hem och Elle interiör. Men som sagt, energin spenderas i rasande takt på husets eventuella dolda fel och den kommande flygresan till Italien.
-Du kan ju alltid hoppas? Hoppet är ju det sista som männsikan överger.
Visst, absolut. Men att hoppas på en överraskning är inte realtistiskt. För varför nu när det aldrig hänt tidigare?
Dags att gå in från altanen. Solen är mjuk kl 19.14 denna onsdag i juni. Burken med kall halvtorr Astrakan äppelcider, blir allt mer ljummen...
En väldigt trevlig överraskning ochg önskan, hade ju varit att bli bjuden på en skärgårdstur med Finn och Annas mahognyinredda vackra träbåt! Färdiga mackor, Herrjunga äppelcider (du ser en röd tråd dryckmässigt eller hur :-), Annas gudomligt goda småkakor med kokkaffe till. DET hade varit så bäst. Luta mig tillbaka i sittbrunnen, vaggas av vågorna och känna solen värma. Perfekt! Sen kan jag ha kompisfest i det gröna. Vilken skön känsla som nu infann sig. Mm ..
Me happy now!
söndag 3 juni 2012
Ja, vad är det hon egentligen menar?
En vanlig söndagskväll i Gula Huset. En urgod svamprisotto med ett gott lite flyktigt ekologiskt vin står på bordet. Då..
får jag för mig:
Jag: Du, ska vi inte titta på något
on film ikväll och ha det lite mysigt. Söndag och allt? U: Eh, okej. Jag: Jag är både nästan nyduschad och färdig bajsad.
U: Eh, vad sa du? Färdig bajsad?
Jag: Japp!
U: Ha ha ha ha..nybajsad? ......
Såklart var det en rumsren tanke jag tänkte ur ett trivsamt perspektiv, inget annat även om du kanske läste in andra versioner :-)
God afton!
lördag 2 juni 2012
morsdag 2012
Årets morsdag gick i högsommarens tecken med sina stadiga 16 grader redan klockan tio på förmiddagen. Precis i mitt tycke :) Gabriella klättrar upp på diskbänken och på tå sträcker sig efter morfars silverbricka. Hon vet att det är den vi ska ha och inte den där konvext fyrkantiga i plast som får allt att halka ut mot kanterna. Sen fylls f.d groggbrickan med mina hembakta frallor, smör, ost, tre glas, äppeljuice, en stadig bringare med kall mjölk, Nutella och O'hoj! En kopp svart i min favoritkopp med silverkant (design Jonas Bolin) fick också plats. Sen ut i trädgården mot trädäcket. Hela grannskapet andades seg söndag. Fåglarna kvitterade och solen lyste sådär ljummet, mjukt och det på hela taget var det otroligt skönt.
Barnen har firat helgen med att plocka blommor och väldigt gärna grannarnas. Gråzonen är stor när man vill plocka vackra ting, ha ha, så jag tog mig en diskussion med Molly hur man plockar och vilka man får plocka
och vilka man låter bli. Men eftersom Mollys och Gabriellas kära mor "lånade" många fina gamla klassiska blommor ur lika gamla trädgådar när hon var åtta och bodde i Utby blev föreläsningen en aning slapp. Så därför har vi nu sju olika vaser i köket fyllda till brädden av svensk sommar, vackra sommar när den är som bäst. För dig som undrar kan jag bara meddela att det doftar alldeles lagom, till och med för den med hösnuva.
Men morsdag-kväll firade jag dagen med att ställa fram en (av sju ;-) vaser (ett martiniglas direktimporterat från Finland för 15 år sedan), två skedar och Findus halvtinade Schwarzwaldtårta för mys. Två skedar men Ubbe ville inte ha. Ett ovanligt val men desto mer till mig :)
Tack och god natt!
torsdag 12 april 2012
trädgårds pyssel i växthuset. April-12
Jag borde som andra kloka skaffa mig en trädgårdsbok däri jag men penna skrev och akvarellmålade vad som hänt i trädgården, planer och hur projekten framskrider. Men jag är inte alltid med mig själv i tiden när det gäller alla fiffiga idéer jag hittar på. Tyvärr. Men så köpte jag mig den här förträffliga lilla mobilen (Sony Ericsson Eperia Mini) och vipps kan jag nu hålla mig mer update cyberwise. Här kommer ett par foton från trädgården vår-vintern 2812. D.v.s om mobilens bilder kan läggas upp här till säga...
I växthuset finns numera en stenlagd liten gång. Den tidigare lena men vingliga trätrall är utbytt mot tegelstenar i rött och gult. Jag fann de röda under gräset intill en rabatt samt hemma hos pappa när han bytt ut sin gamla uteplats. Det har varit ett jobb att knacka dit stenarna och få dem så jämna som möjligt och i ett mönster som känns vilsamt.
Nästa plan är att sätta ner 8-10 till tuja plantor och fortsätta utmed vägen till stolpen där grusgången börjar och sedan be gubben min bygga ett enkelt vitt staket horizontellt mellan häck och gata. Det kommer bli "skit" fint!
 |
| Jag har klippt av små kvistar från pappas buxbom och ska prova att få dem att sätta rötter för att senare bli början till en lite häck, boll eller något annat buxbomxlikt. Men jag tror inte jag kommer vilja ha kvar dem, de luktar kyrkogård. |
 |
| Frostnupna krokusar i skuggan av det vita staketet. Vi pratar april 2012 våren då vintern kom igen. |
I växthuset finns numera en stenlagd liten gång. Den tidigare lena men vingliga trätrall är utbytt mot tegelstenar i rött och gult. Jag fann de röda under gräset intill en rabatt samt hemma hos pappa när han bytt ut sin gamla uteplats. Det har varit ett jobb att knacka dit stenarna och få dem så jämna som möjligt och i ett mönster som känns vilsamt.
Nästa plan är att sätta ner 8-10 till tuja plantor och fortsätta utmed vägen till stolpen där grusgången börjar och sedan be gubben min bygga ett enkelt vitt staket horizontellt mellan häck och gata. Det kommer bli "skit" fint!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)