Låtsaskompis

När jag var liten och fick höra talas om begreppet låtsaskompis, testade men gav upp efter tio minuter. Varför låtsas när jag redan hade världens bästa kompis Karin Körner? Varken min bror eller syster hade låtsaskamrater. Däremot lekte Urban med Bajern. Han kom in genom brevinkastet. Urbans bror Tommy hade en låtsaskamrat vid namn: Gougli.
Molly har låtsaskompisar. Den första dök upp en dag hösten 2010.
- Jolly, hon äj min kompis, sa fröken vid köksbordet.
- Jasså.
- Hon bo i ett gult hus me svat tak. O hon ska bli fyja åj (visar upp fyra små fingrar med ganska mycket yoghurt på).
- Har hon något syskon?
- Ja, hon ha en stoasystej o hon ska fylla...äh.... (tittar på Gabriella på andra sidan köksbordet) sju åj.
- Nä, jag ska fylla åtta, svara storasyster men näsan i en Bamsetidning.
- Ja, åtta åj ska hon bli, mamma, Jollys stoasystej.
- Okej.
Ofta vill Molly att vi ska hälsa på Jolly. Hon förstår att kompisen inte finns på riktigt, men tycker emellanåt det vore fint att få följa med en kompis hem. Jolly har även ljust hår, går på dagis och ritar teckningar som får följa med hem.
- Men är det inte du som är Jolly, Molly?
- Men mamma, hon äj ju min kompis! Hon tittar på mig som jag vore en idiot.

För ett par månader sedan fick Jolly en stallkompis - Bertil. Bertil är inte lika pålitlig som Jolly, nä han är mest busig. När något gått snett eller sönder hemma, om saker inte är där de ska, då är det Bättil som gjort det. Alla bra saker gör Jolly eller Molly medans buset får Bertil stå för. Det blir enklast, så tycker Molly.

I våras 2011, fick Jolly och Bertil ytterligare två kamrater - Polly och Smocky (!). Polly bor i rymden och dit åker vi med hissen. Smocky är en mer diffus karaktär. Alla har de ljust hår och är tre år.

Jag gillar tanken med en låtsaskompis, fritt skapa den perfekta kamraten, leka vad som helst och aldrig bli ovänner. Ändå finner jag det lite ledsamt att hellre ta en påhittad figur istället för att finna "riktiga" kompisar. Å andra sida, hur lätt är det att "hitta" en riktigt bra vän? Hur ska en vän vara? Vad får man leka med en vän och hur skiljer sig den från sin låtsaskompis? Jag har mina funderingar men just vänskapsproblematiken måste väl ändå vara rotad i följande världsliga påstående och bibliska budord: var till andra som du vill att de ska vara till dig.

Tack för att du stannade en stund!

Flytt en halv trappa upp..

Jag delar på mig. Zzzzzipp mitt itu.

För mycket noveller cirkulerar i skallen på mig och stökar min blogg till töserna. Så för att separera de två världarna ligger de små ute på en annan sida
http://superb-noveller.blogspot.com/.

Struktur i vardagsdimman. Välkomna att kika in!

Morgonstund som har guld i mun.

Jag vet inte ens om en förklaring är nödvändig men ett infall av tydligt måste att få berätta för omvärlden, det är det i vart fall.

Jag får så starka 50-tals vibbar så näsvingarna vibrerar när jag:
- vaknar en helgmorgon och ser klarblå himmel med vita stora stackmoln jagar över skyn ihop med blygrå regnmoln
- ser svalorna svischa förbi på hög höjd
- sätter på kaffebryggaren med sitt klassiska 'dripp-dropp' av svarta kaffedroppar
- tar fram favoritkoppen på fat, häller upp den svarta synden och ser hur skira dimmoln rörs sig över ytan på koppen och upp mot taket
- när solstrålarna träffar trädens lövverk och i vinden får det att gnistra som tusen diamanter
- upptäcker min lite spontana men vackra blomster-/ogräsbukett jag kvällen innan hittade på under en runda i trädgården
- får en kraftig lust att börja läsa någon av Maria Langs sommardeckare

Såhär vill jag känna varje morgon. Det är väldigt befriande och underbart att få ett par minuter i egen ro innan familjelivet tar över. Av någon anledningen går det (hittills i vart fall) inte att kombinera.

Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt hem. Eller så delar vi synen på hur en skön morgon ska vara. Jag vet, det i finns svaret. Hm....

Tack för att du stannade upp och läste. Berätta gärna om din morgonstund, den som har guld i mun.

En mås, en dörr, en stjärna

Kvällsljuset fångas upp av träden och färgar bladverken varmt gula. En och annan mås glider sakta över himlen. De sitter tysta i bilen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet när hon sagt att dit han skulle var däråt hon bodde, men hennes erbjudande hade bubblat ur henne snabbare än hon kunnat hindra det. Målet var ju inom samma mils-radie som hennes lya så det får räknas nästgårds.

Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.

Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.

Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.

Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.

Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.

Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.

Sova över

Det är lördag och Valborgsaftonen har 55 min på sig innan dagen är över.

Gabriella sover över för första gången i sitt liv, hos en grannflicka, två hus bort. Som mamma känns det stort! Innan hon hann ta det första andetaget i morse började hon berätta att hon måste börja packa inför kvällen. "Du har 12 timmar på dig", blev hennes snusförnuftiga moders svar. Detta bekom 7,6 åringen inte det minsta. En timme senare stod två proppfulla ryggsäckar, en platspåse, en morgonrock och en vitaktig gosenalle i hallen.

Jag sov inte över mycket när jag var liten. Karin, min bästis sen 5 års åldern och jag sov hos varandra, mest jag hos henne. Men trots att hon var min allra bästa vän var övernattningen ett orosmoment. Inte för själva sova borta utan mamma, pappa och lillebror utan för att Karin under flera år ägde en rasren katt vid namn Måns. Natten igenom lurpassade kattrackarn vid min madrass. Jag var, och är, en rörlig nattsovare vilket ledde till att Måns lekte Katt och råtta med mina fötter, natten igenom. Minsta rörelse och han hoppade och satte klorna i täcket. Det var inte alls behagligt. Jag var livrädd att han skulle träffa ansiktet på mig med sina vassa  klor. Kattfan var halvt och halvt galen. Karin däremot, sov som en stock utan att röra en fena på hela natten. Fantastiskt. Själv var jag helt slutkörd.

En gång försökte Jenny Berggren att sova över men halvvägs in på natten blev processen avbruten, det var för svårt. Av trötthet minns jag inte om hon blev hämtad eller om pappa lämnade henne, men på morgonen kändes det tomt, tråkigt och misslyckat. Fast mest kände jag för henne och förstod att borta bra men hemma bäst. A och O är "hemma"-lukten, den där så ytterst speciella doften som närborrarna noterar just när man kliver in över ytterdörrens tröskel. Hos vissa av mina klasskompisars hem fann jag doften otrevlig, unken och obekant. Helst av allt hade jag velat vända om men har man lovat stanna och leka så gör man. Undra om Gabriella tänkte detsamma idag hos Paula?

Jag lämnar utebelysningen på och ytterdörren olåst ikväll..

En frälsning

Det är hösten 1987 och i Utbynäs försöker en solbränd 16 åring hänga med Kyrkans Ungdom. Efter konfirmationslägret i Restenäs (en månad av isolerad dubbelmoral i kristen regi) tre månader tidigare, ville jag naivt nog följa upp denna nya känsla kallad tron, genom att delta i gemenskapen som Kyrkans Ungdom försökte förmedla. Jag såg framför mig en trevlig stund med fortsatt sköna psalmer, fika, biljardspel, skratt och samtal. Mina trevliga klasskamrater och barndomsvänner Olle Göransson och Jenny Berggren var starkt engagerade så jag tänke oddsen var höga för ett lyckat möte. Dessutom var jag nyfrälst! 

Ett par månader efter konfirmationen fick jag uppleva Guds / Jesus/ Den heliga andes närvaro (jag har aldrig fått kläm på vem som gör vad bland de tre) och upplevelsen är en av de märkligaste jag upplevt.

Det är således höst. Vi befinner oss i Restenäs i en stor tidstypiskt 60-tals fyrkantshus med tegel från golv till tak. I salen, som utgör större delen av huset, är det proppfullt med förväntansfulla besökare. En kändispräst ska tydligen besöka församlingen. Jag hamnar på 7-8 stolsraden framifrån, i mitten. Det är trångt om saligheten. Till vänster om mig högt uppe på tegelväggen sitter en tidtypisk vävd historia i grälla färger och på scenen står ett piano framför diverse 60-tals konst på kristet tema.

Superprästen kommer in och tystnaden blir total. På scenen börjar predikan om Guds ord  Prästen blir mer och mer till sig, rösten höjs, rörelserna blir yvigare, han sluter ögonen och skriker ut i extas: "Halleluja!. Halleluja!! Gud ÄR MED ER!!". Han har verkligen fått igång folket i salen, det riktigt ångar om besökarna, armar lyfts upp mot taket, slutna ögon, vaggande rörelser. Mitt i detta inferno av extas börjar det talas tungmål. Har du hört hur det låter (och jag tänker ett steg längre än den berömda tungmålet Carola Häggqvist förevigade på kassettband)?

Jag säger bara; tungmål är skitläskigt att höra. Det språk jag hörde lät som det låtsasspråk vuxen kan härma ett barn med: gugglogadädde ööhfriskpkeee o.s.v. Lätt gutturalt med en touch of Africa. Fast variationerna var många.
Jag upplever således stämningen hotfull och främmande än varm och gemenskaplig. Av rädsla kryper jag ihop på trästolen och blundar, som ett småbarn, för att slippa åtminstone se folket in exselsi deo. Att ta sin hatt och gå därifrån är helt uteslutet, så jag minns min tanke "Kanske borde jag be och se vad som händer?".  Bakom ögonlocken blir det plötsligt allt ljusare tills ett otroligt sken lyser framför mina slutna ögon och en våg av värme böljar över mig. Nej, jag ser ingen fadersgestalt  som varsamt böjer sig över mig och ingen basröst som talar till mig heller, men någon form av intensiv närvaro upplever jag. Allt stim runt omkring upphör och jag känner mig trygg för en mycket kort stund.

Jag tror det varade ett par minuter. Kanske det var sekunder. Jag tog aldrig tiden.

Uppvaknandet efter "frälsningen" och bemötandet hos Kyrkans Ungdom i Utby fick mig att ta ett par rejäla kliv bakåt ut i körbanan istället för som man kanske skulle kunna tro, kliva fram i ljuset av Gud/Jesus/helige ande. Jag föredrar att hålla mig i skuggorna under kyrkans valv, där jag i stillhet bevakar gudstjänstens skådespel och budskap medan jag blickar uppåt mot taket och i lugn och ro kan njuta av arkitekturen, målningarna, historiken och psalmernas ljuva toner.

Upplevelsen av att bli "frälst" var fantastisk samtidigt otrolig. Var det en frälsning? Betyder det att jag där och då mötte Gud? Har jag slängt bort en fantastisk upplevelse genom att luta mig mot Darwinismen? Min mörka sida lutar mig mot att något kanske ändå finns där uppe. Kanske finns det liv vi inte kan se.

En vacker röst i natten

Efter en hel dags letande på internet fann jag henne tillslut, skådespelerskan och sångerskan Pola Negri.

När jag igår körde hemåt med bilen full av Ica-kassar, rattade jag på radion in en livekonsert från 30-talet. Genom den knastriga etern hördes en fantastisk röst och melodi. Till och med tyskans hårda konsonanterna fick Pola med sin röst, att mjukna i etern. Trodde aldrig jag skulle erkänna att tyska går att lyssna på, men hon gör det. Alla andra göre sig ej besvär.

Denna kvinna reste mer kors och tvärs över världen än en Svensk familj i övre medelklassen.
Titta på bilderna, sicken sval elegans. Päls, långa halsband och mjuka linjer. Och vilka svalor till ögonbryn!

En annan slags charmig, barnslig elegans skapar musikgruppen Markatta. http://www.markatta.net/

Som julklapp fick barnen varsin biljett till deras föreställning Agnes och Änglarna, på Konserthuset i Göteborg julen 2010. Ett missförstånd hos biljettbokaren, aka mamma Sara, gjorde att vi hamnade längst fram vid scenens yttersta front. Molly 3,2 år tryckte sig mot den sammetsröda stolstyggen. Hon höll pappa Urban i ena handen och med den andra höll hon sin storasysters. I famnen låg röda hunden och stadigt förankrad i munnen, satt nappen. Underhållningen blev väl intensiv för minstingen men vi andra var tagna av intensiteten, de skinande instrumenten, ansiktsuttrycken och de vackra dräkterna.

Och gruppen är så bra! Texterna kloka och riktade både till barn men också vuxen. Alla barn som suttit för mycket framför fördigpaketerad underhållning a la http://www.spela.nu/ eller Cartoon Network, borde ordineras avgiftning genom fri fantasi ihop med Markattas underbara fantasifulla berättelser.

Lyssna gärna mera på http://www.markatta.net/pages/sida_cd.php

....trallalaa.. hm....Vill du va min vän, vill du, vill du  va min vän, säg det igen..tralla laalaa..

Tack för att du stannade en stund!