Bästa Bloggen 2010

Hej där. Har du det bra? Tack för att du valt att stanna en liten stund här med mig.

Har du lagt din röst på Bästa bloggen 2010? När jag tittade på utbudet av de bästa bloggarna som man just nu kan välja mellan, ser man att folk lägger antingen rösten på lättsamma bloggar om t.ex. musik, sport, inredning mfl eller så är det dymörka bloggar med tung vardagsrealism i någon sjukdoms tecken, t.ex Småbarnsmamman med cancer.

Förtydligande! Jag menar verkligen inte att hon eller han som skriver om livet med en dödsjukdom eller så, inte bör blir utnämnd, jag står bakom dem som genom text sätter sitt liv på pränt (oavsett vilket århundrade som texten getts ut).

Min blogg är steget innan de djuplodade livshistorierna utan mer "Ifall- att- jag- som -mamma- inte- får- leva- så- länge -som-jag- hoppas- och- som- en- försäkring- att- ni- barn- får- veta- vad- JAG- tänkte- och- inte- vad- andra- kan- tänkas- säga- jag- tänkte- och- gjorde". Räcker det för att bli tillräckligt berörd? I ett tungt medialt samhälle där "Svensson" också kan bli känd genom att mocka koskit, slicka tequila från bröst eller vad nu folk sysselsätter sin vardag med, verkar det som om den stora gruppen mellan "Syns inte-hörs inte" och "Kåta Annas dagbok" aldrig kommer vara med i omröstningar.

Hur jag än vrider på det får jag en känsla av att mitt plitande inte hör hemma hos något läger. http://www.till-m-g.blogspot.com/ är varken tänkt att vara baserat på ett lättsamt ämne t.ex rockmusik, inte heller vara allt för hjärtskärande för att någon ska bli berörd. Den här ingår i kategorin "Mjuk men inte för snäll, arg men inte tillräckligt". Den är för okänd för att röstas på och för mesig för att sticka ut. Eller det vet jag ju inte, kanske någon av er ändå tycker jag förtjänar att bli omnämnd. Men gör det!! Jag tackar och bugar och blir i så fall rörd. Verkligen!

Fast frågan kvarstår: varför bryr du dig Sara? Vill du sticka ut, vill du att massan ska läsa och tycka till vad du skriver? Skulle det kännas bättre om du blev "sedd" av allmänheten? Är du i så fall beredd att fläka ut dig betydligt mera än du idag gör? Offra familj och vänner? Framstå som en mediakåtsmåbarnsmamma utan några riktiga planer i livet, skulle du kunna stå för det?

Men NEJ! Jag vill inte mediaprostituera mig. Jag vill fortsätta det jag gör för jag måste, jag har något i mig som vill ut i skrift. Eller foto. Vare sig hela Sverige läser eller tre i månaden.

Jag skriver ju till mina barn. Och till er andra som tilltalas av mina texter.
Gott slut och god fortsättning på 2011!!

Mörkt stenhus

Sist vi såg vår hjältinna stod hon på perrongen, djupt förskjunken i tankar och med blicken mot ett tåg på väg bort. Efter timmar på obekväma bussar, anländer hon slutligen sent på kvällen till ett stort nedsläkt 1800-tals något herrgård. Nattens mörker är påtagligt och vinden mjuk men kyligt. Hon tar av sig handsken och gräver fram mobiltelefon. I det spöklika ljuset står att läsa: "Nyckeln till ytterdörren ligger ovanpå karmen på fönstret längst till höger." Det är bra med tillförlit, tänker hon och drar med handen över fönsterkanten.

Den rostiga nyckeln går smidigt i låset och med hjälp av vänster armbåge trycker hon upp dörren för sig själv och sin väska. Den går igen med ett "klick". Hon blir stående en stund och låter ögonen anpassa sig till mörkret. Tystnaden bryts plötsligt av en kajas kraxande från pinjeträdet på gårdsplanen. Hennes hjärta börjar slå extra snabbt. Det är lite skrämmande att stå ensam i ett mörkt hus mitt i natten så en lätt pust av panik drar igenom henne. Varför tror jag det blir bättre om jag utsätter mig för faror? Jag har aldrig varit varken Modesty Blaise eller en Ronja Rövardotter, inte ens en Prusiluska utan snarare Hedwig med kvasten i Från A till Ö. Jag är en ensamvarg med sällskapsbehov! Hon tar ett djupt andetag och slår på ljuset. En magnifik hall slash vardagsrum ligger framför henne. På skänken till vänster i hallen ligger ett rosa kuvert som drar hennes ögon till sig.

God kväll och välkommen till Le Manoir de la famille Bontemps. Se mitt hus som om det var ditt eget. Du bör hitta kylskåpet fyllt och sängen i ordning gjord i ditt sovrum (andra våningen, första dörren till vänster). Tveka inte att kontakta min trädgårdsmästare och concierge Mounsieur Martin, när det gäller hus, pool, trädgård eller hur man hitta runt området. Jag kommer inte tillbaka förrän om två veckor. Kontaktuppgifter finns bredvid telefonen i köket. Jag hoppas du får en trevlig vistelse. Hälsningar Mr H Bontemps.

Hon låser dörren och lägger nyckeln på tennfatet brevid det rosa brevet. Skorna sparkar hon av sig, jag ska känna mig som hemma eller hur!? Med den bruna slitna läderväskan i vänster näve och ett äpple i höger, tar hon trapporna i ett huj upp till sovrummet. Åh, välsignelse! Sängen är en dröm! Efter flera dagars resa genom Europa hon har bara en enda tanke; sömn sömn sömn, sova sova sova. Vita sängkläder, massor av kuddar och på toppen, ett enormt fluffigt täcke. Hon klär snabbt av sig och glider ner i fluffet. Att krypa ner mellan täcke och lakan är en inbjudan till himlen. Fötter ömmar och skallen värker, men inget av detta märker hon när hon snabbt glider in i en djup sömn mot bakgrunden av syrsornas sövande sång.

Dansk inredning och engelsk jul. Eller.....

Kan någon vänlig själ förklara för mig varför jag utsätter mig själv, mina barn och omgivningen för julterrorn? Jag ger mig iväg med bilen och barnen och Mollys ryggsäck och den slitna handväskan mot ett shoppingscentrum så fyllt till brädden av stackars julhandelshopoholics med empatilösa ögon och sylvassa armbågar. Galenskap, jo jag vet! Bidrar mitt glada, nej det är fel ordval...Bidrar min frånvarande närvaro till den ack så intensiva julhandel som totalt genomsyrar området redan vid rondellen in till Allum? Inte det minsta. I en orörlig kö inne på Bokia tappar jag den lilla dutt tålamod som kvarstår.
-Nä det får fan-i-mig räcka, det blir inga julklappsböcker i år!, ropar jag högt och daskar böckerna i bordet brevid. Med en missnöjd och skrikande Molly i vagn kliver jag ut ur kön fram till en uttråkad Gabriella som halvligger över ett bord.

Jag har till råga på allt fått någon form av magtjoflöjt (diareé på gränsen till rännskita..) som gör att mina ögon hela tiden automatiskt söker efter närmsta hygienservitut än till de oumbärliga sakerna som står skrivna på julklappslistorna i min jackficka. Det kanske är någon form av magkatarr? Ibland testar jag min puls på det bankkortsstora "Må bra"-kortet jag fick från Finansförbundet. Där finns fyra tillstånd: stress, lugn, normal och spänd. Jag har konstant röd (spänd) -svart (stress) ruta hur många djupandningar jag än gör. Det borde finnas ett till tillstånd på kortet: apati.

I'm dreaming of a white christmas....ljuder ut över Nordstans alla gator och håglöshet, oftast i en så kallad version av orginalet och med en 303 som taktpinne. Tankarna glider kvickt iväg till en fin vinter i staden Huddersfield, North Yorkshire för er som undrar. Där var det knappt någon snö att tala om men desto mera stillhet och avsaknad av konsumption. Mörkret skingrades av glest placerade gatlyktor på den smala vägen upp mot Castle Hill. Där uppe vid puben intog jag och Carina vår juligaste middag ihop med Outdoor Pursuit Society. Det var en julmeny i Engelsk klassisism som avrundades med en brinnande plumpudding. Avslutningen var bäst; med magar fyllda till bredden gick jag och Carina den långa smala och bilkfria vägen hem till huset. Stjärnhimlen, tystnaden och de brostbitna rosenhäckarna utmed stenmurarna, delade vår närvaro. Det var vad jag kallar: en äkta julfrid och jag önskar varenda stackars sate jag mötte idag, just en sådan stund.

Du hade varit stolt.

Mamma,
jag saknar dig.

Hur ska jag hantera saknaden? Hur gjorde du när tankarna på Inga blev för stora? Du berättade aldrig..

Ikväll har jag gjort min första pepparkaksdeg! Du hade varit stolt. Inte bara för min pepparkaksdeg med egen malda kryddor i, utan för jag vet du varit stolt och glad åt att idag fått se Gabriellas gymnastikuppvisning Hon var så fin. Hon gör hoppen och kullerbyttorna så enkelt och lätt och förstår det inte ens själv! Vågorna i hennes kastanjebruna håret studsar upp och ner i takt med hennes små energiska och starka ben.

Jag undrar ofta vilka ord du valt om du och hon suttit och pratat med varandra...Vad hade du valt att berätta bara för henne? Du hade varit en väldigt bra mormor.

Åh mamma, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Tårarna rinner nedför kinderna och det känns.
Det känns så hårt. Och löjligt, nej onödigt. Vad hjälper det att jag är ledsen? Agnes Odels underbara piano och sång lyfter fram det jag bär innombords.

Här vid köksbordet blir tankarna på dig fysisk kännbara. Saknad gör ont.
Du skulle ha varit här.

Kanderade grubblerier

Picture hur du kliver in i en välsorterad godisaffär, stannar vid dörröppningen och låter blicken vandra runt i lokalen. Du ser godispåsar, slevar, chokladaskar, fyllda skålar, polkagrisnappar hängande i snöre från taket, karamellhögar och till och med torn, av koncentrerat socker med smak- och färgtillsatser. Är du en saltis? Eller satsar du på hårda karameller i färger som ger hyperaktivitet? Kanske du tillhör gruppen som anser en bit Etiopisk mörk choklad är det enda som får kallas "godis". Och är inte de flesta människor du möter också de som älskar julens obligatoriska Alladinask? Säkerhet framför nya smala trender;  mjölkchokladdragéer med kaktuscrème i mitten. Och strösslad chili i (en krydda som kräver sin respekt!) ovanpå. Blärk..

I min arma skalle surrar lika många tankar som sorters godis i en välsorterad konfektyraffär för varje tanke representerar de människor som cirkulerar runt mig till vardags. Och allt för många är sk "tagare", de tar energi från mig och ger bara en fadd smak i munnen när man skiljs åt, som en härsken pralin. De ser bra och läckra på utsidan men vid närmre bekantskap är det en besvikelse. Och misstaget, från min sida att ånyå ta kontakt görs om eftersom skönhet bedrar vishet.

Alltså: människa - godiskaraktär = tanke. För många tankar = sugerhigh huvudvärk.

Nu går det inte att stoppa undan dem, tankarna alltså. Hade varit fint att knö in en och annan i ett glömt källarförråd, det nekar jag inte. Några tankar är salta, inte som (jag ganska nyligen fick förklart för mig betydelsen av: snygg) läckra bitar utan kritiska och explosionsartade. Sockersöta tankar är få. Varför verkar det som om så att antalet söta och rara människor minskar? Visst, jag väljer sällan söta gottebitar i min lördagspåse men inte för att de är söta utan de är för söta. Kan då en människa bli för sockersöt? Nej, det tycker inte jag. De borde istället bli fler till antalet. Fler söta kanske skulle göra vardagen mer trivsam och lugn? Eller är det så att de är kanderade med den bittra stressdominerade tillvaro som ligger som ett töcken över var och en från det fötterna sticks i morgontofflan tills dess datorn stängs av och glasögonen läggs på nattduksbodet? Sötman når inte fram.

Det sägs att det finns uppenbara kopplingar mellan hundsort och matte eller husse. Det kan nog stämma, jag har aldrig satt mig in djupare i den tesen, och jag kan inte heller se någon uppenbar koppling mellan människor och de sorters godisar som ligger in papppåsarna. Men som sagt mycket kan tänkas, när man ligger själv och funderar mitt i natten eller allra helst på toaletten i mitt fall, och formas till de mest förbryllade lösningar och uppenbara samband. Inget som sagts förrut så klart..

Tjuvkik i linnéskåpet

I det rosa huset i Utby fanns ett väl tilltaget vardagsrum med ett burspråk, stora fönster åt två vädersträck, mörkbrunt betsade platsbyggda bokhyllor från golv till tak, en vitkalkad stor öppen brasa och bäst av allt  var; linneskåpet. Byggt under den stora trappan till övervåningen och som vi nådde via en diskret dörr genom vardagsrummet. Där inne var det tyst, lugnt och murstocken skön att värma händerna mot. En brungul heltäckningsmatta täckte golvet och utmed väggarna satt enkla vitmålade hyllplan hela vägen upp till taket. På hyllorna låg sängkläder, röda juldukar, handdukar och väldoftande lavendelpåsar instuckna här och var. Eller väldoftande var väl att ta i, påsarna doftade mest dammig eternell från den lila provencalska blomman. Men det var min mammas påsar och idé så givetvis gillade jag att lukta och se dem. Och nu som klok (!) vuxen tänker jag, om bara mina drömmars lavendelrabatt kan överleva någon gång, tänker jag samla utslagna blommor och spara i påsar och gömma i mitt linnéskåps-substitut, garderoben.

Det var i linnéskåpet som julklapparna från farmor och farfar gömdes i tron att jag och min bror inte skulle hitta dem. Givetvis visste både jag och Andreas att klapparna låg i linneskåpet och längtan till julafton gjorde att nyfikenheten tog överhand. Högst upp på önskelistan denna jul, stod en barbiedocka med ljust hår. Jag började pilla lite försiktigt på det röda matta julpappret och en kort stund senare hade jag avslöjat innehållet i paketet: en jultomtedocka, söt men oböjbar och med påklistrade kläder som inte gick att göra något med. Besvikelsen var enorm och ångesten över tjuvöppningen stor, när jag på dan efter lilljulafton försökte verka överraskad och glad när pappret togs bort. Stackars farmor som ville så väl. Inte för att Sjökapten Bengt Bruzelius brydde sig om julpaket, han var glad han fick en tallrik mat, en julpilsner och sedan i lugn och ro lösa DN's korsordi skinnfåtöljen i vardagsrummet. En svag doft av cigarettrök luktade han trots farmors försök att dölja med billigt rakvatten. Jag älskade min farfar! Men jag älskade verkligen inte tomtedockan. En Cindy-docka fick jag ett år senare och som gav stor kompensation till barbie-förlusten. Men av de tre dockorna har jag bara kvar...tomtedockan.

Decemberpannkaka

Kära mamma, det är den 29:de november 2010 och jag sitter i min ensamhet och skriver ett blogg inlägg om.. ja, vad ska jag kalla den, kanske decemberångest. Jag är redigt less på jular som slutar i katastrof, julklapphysteri, allmän galimatias och som jag vid midnatt avrundar med tyst gråt i huvudkudden. Jag önskar jag hade ett linneskåp under en trappa att gömma mig i precis som när jag var liten.

- Det är inte alls såhär det ska vara!, vill jag skrika ut mot den stjärnbeströdda natten, det ska vara lugnt, småskalighet, smakligt, pyssligt, fridfullt och mycket kärlek!

Jag tror att du mamma, ville förmedla julen med pyssel och närhet. Kort och koncist kan tyckas men våra jular hade många traditioner som både mamma och pappa ville föra vidare. Den ene ville ha långkål, den andre Nans klenätter men ingen ville ha kalvsylta. Julskinkan var minsann en udda Halländsk historia; lättsaltad och lättrökt, fick beställas i god tid från charken på Konsum Avenyn. Skinkan krävde att någon (mamma med andra ord) satte klockan på 05:00 på självaste julaftonsmorgon. Efter åtta timmar i ugnen smakade den himmelskt! Pappa tog täten på marsipanpysslet och tomteparaden täckte upp hela köksbordet med allsköns flörtkulor, staniolpapper, klister, glitter osv. Stöpte ljus gjorde vi i källaren, en jul ihop med grannarna. Tävlingen bland oss barn om vem som vågade stoppa fingret i ljusmassan slutade med Daniel Svärds boxhandske i stearin. Den näven var bra röd den när den blev fri.
...
En en mörk vinternatt vaknar jag av små ljud från köket. Tyst tassar jag nedför trappan och där i dörr-öppningen syns mamma sitta vid köksbordet med en uppslagen Agatha Christie och i näven en knäckemacka med långlagrad sheddar och ett glas iskall mjölk till.
- Hej.... Vad gör du mamma?
- Jag läser.
- Mmm.....kan jag också få en macka?
- Så klart. Sätt dig här.

Utanför köksfönstren med sina röda julgardiner, låg mörkret tätt inpå det stora tysta huset. Det drog om fötterna men tryggheten och värmen som mamma spred under våra stunder ihop vägde upp. En speciell känsla som oinbjuden gäst dela hennes privata stund, tillfällen som inte gick att beställa så det gällde att njuta när de uppstod.

Försöken att återskapa den barnsliga julstämningen jag minns är godhjärtade och kanske aningen naiva, men varför skulle jag inte vilja förmedla till mina barn samma fina julstämning som jag upplevde? Jag vill så innerligt ha en romantisk vintermånad med gnistrande snö över det magiska klarblå snölandskapet, skridskoåkning på sjön, tomteparad på fönsterbrädet, hyacinter, misteln i taket, doftande gran med hemmagjorda dekorationer, engelska julsånger, psalmer, pappas jul-slipover, raggsockar och mysbyxor, sprakande brasor, fillepin, pepparkaksbygge o.s.v, ja hela konkadongen. Jag älskar det! Har alltid gjort, kommer alltid göra. (som taget ur filmen Bridet Jones; "What I wanted to say is that I love you. I always have. Always will". )

Men i år ska det banne mig bli annorlunda. I år har jag börjat julfirandet redan innan den första advent, bara som en slags försäkring om att något blir av. GP's dunderglögg är redan satt, den står och jäser i en plastpapperskort i vitrinskåpet och sprider hopp om en smakful jul. Barnens uppvisningar och firande känns roliga att få delta i och t.o.m jobbets årliga julfest lockar med förhoppning om en rolig stund. Göteborgs stad äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och plockat ner de gräsligt koboltblå stängerna av ljus som tidigare år fästs som raka linjer på träden utmed Västra Hamngatan. De skulle tydligen spegla vattnet som denna hamnstad är präglad av. Kanske bäst av allt; julbord på Råda Säteri med familjen.

Du skall...

Du ska reagera men inte för starkt.
Du ska tänka själv men inte för själviskt.
Du ska vara vänlig men inte för vänlig.
Du ska vara snäll men inte dum.
Du ska leda men inte curla.
Du skall utrycka dig men aldrig svära.
Du skall kunna älska men också ha vilja ha vild sex.
Du ska äta men utan nojor.
Du ska veta men inte skryta.
....
Ovan står att läsa varken en lag eller universiell sanning men väl min uppfattning och sammanfattning av "Hur du ska vara för att vara bra" baserad på mina insikter från uppväxt till nutidsjobbet 8:45-16:30 i ett aldrig sinande tidspressat ekorrhjul. Du som känner mig förstår att jag ironiserar å det grövsta för jag är den absoluta motsatsen till mycket av ovan. Jag är en människa som vill vara mänsklig, ha fel sk brister men framför allt vara levande! Jag har "lärt" min en anpassning till en omgivning som inte vill se, inte vill höra, inte vill konfronteras och framför allt inte vill vara delaktig i min och min utveckling. Jag skall bara finnas och leverera. En produkt, det är så jag känner mig.

Vill jag verkligen ha det så?
Var det detta jag såg framför mig när jag pluggade på Universitetet?
Är detta det jag kallar mitt liv?
Vad kommer då mina barn minnas av sin mor?
Bör jag skaffa större skor, fastare handslag och en karriär som medial desperat livskrismorsa?

Jag vill lämna bestående avtryck, handtryck och fotsteg !!!

Vill inte du?

Dunk dunk dunk..

Dunk du-dunk du-dunk. Som en tågräls. "Eftersom han inte bryr sig spelar det ju ingen roll. Han må hända se men reaktionerna både de inre o yttre saknas. Jag tänker då inte få något dåligt samvete. Inte mer än mig mot mig själv. Jag har faktiskt principer jag följer och som guidar mig genom livet. Rätt för mig kan vara fel, halvfel eller kanske rätt för dig, men det spelar ingen roll eftersom jag utgår ifrån mig själv och hoppas möte mina lika på livet väg." Tankarna studsade fram och tillbaka i hennes huvud där hon låg på rygg och stirrade upp mot taket. Dunk dunk dunk. Hon la sig på mage. Dunk dunk dunk. "Är det Gud som testar mig? Eller är det ren och skär rastlöshet som placerar mig i mina penibla situationer? Eller är det lustan som talar till mig?". Hon gräver ner huvudet i kudden och gömmer sig.

Fyra månader senare sitter vår hjältinna på ett slitet hemtrevligt bistro med sitt resesällskap och nyfunne vän. Det hugger till i gommen när första klunken espresso når smaklökarna och en skön värme sprider sig från hakan, nedför strupen för att slutligen landa i magsäcken. När koppen sätts ner på fatet hörs ett diskret "klirr". Hon tittar på kaffedroppen som formas på kanten för att sedan långsamt rinna utmed koppens utsida.

- Sedan jag var liten har jag alltid försökt dricka och äta som en drottning; inga droppar fick synas på muggen med varm choklad. Inte heller fick jag slicka mig om läpparna när jag åt soppa på kungligt vis, försiktigt slurpande från skedens långsida, säger hon.
- Var det bra eller pas bien? frågar Jean-Christophe.
Ja, det är så hennes cafésällskap heter. De har suttit en stund och småpratat om Sveriges tågbanor, om att läsa på universitet i Paris, hur vackert vädret varit den senste tiden och om vart de är på väg. Hon ur ett geografiskt perspektiv och han litterärt. "Ska jag kalla honom Janne eller kanske Kris". Hon skrattar tyst för sig själv. Säg det smeknamn som är vackrare än huvudnamnet?!
- Pas bien du tout, men den tiden är passé mer eller mindre. Bara när jag ser ringar på fatet eller droppmärken på koppar som jag påminns om hur fult det blir. Rent estetsitk alltså. Je suis peut-être un peu bizarre.
Hon får inget svar tillbaka utan bara ett höjt vänster ögonbryn.
- Har du inga egendomligheter för dig? frågar hon en smula irriterat Jean-Christophe.
- Mai oui! Jag bjuder ut en okänd kvinna på un tasse un café, il est tout à fait remarquable, vous ne pensez pas?
- Jo, antagligen, säger hon och tittar ner på händerna som omfamnar koppen.
- Jag måste gå nu, mitt tåg kommer om bara några minuter. Venez, dépêchez-vous! säger Jean-Christophe som plötsligt reser sig upp, sätter på handskar och mössa och elegant slingar sig mellan stolar och bord mot ytterdörren.
- Men...Va? Vänta. Jan...Jean-Christophe!
Hon rafsar åt sig sina ytterkläder och väskor, välter en stol med ett brak, fastnar med skärpet i en annan och när hon väl kommer ut på gatan igen är hon röd i ansiktet av ansträngning med svettpärlor på överläppen och under armarna.
- Och vart tog han nu vägen? Strunt samma lika bra jag tar mig tillbaka till stationen jag med, muttrar hon irriterad. När hon rundar hörnet på det vackra stenhuset med höstfärgade vinranksblad som slingrar runt svarta fönsterluckor förevigad i kameran, ser hon hur han står och köper något i tabaccen på gatan. Hon stormar fram och vräker ur sig:
- Du kunde väl ha sagt till liiite tidigare om att du behövde gå! Det hade inte skadat. Jag har antagligen fått med mig halva inredningen på vägen ut. Och det är ditt fel!
- Qu'est-ce qu'un beau tempérament que vous avez, säger han med ett flin.
- Gosse, du skulle bara veta, muttrar hon och börjar gå mot stationen.
- Förlåt men du är rolig. Först så lugn och full av närvaro under promenaden och över kaffekoppen och nu ilsk som en våt katt. Vous êtes drôle. Här ta mitt nummer, hör av dig om du får tråkigt i Pisieu, säger han med en nick.
- Hm...Tack, visst det kanske jag gör. Ha en bra resa nu. Bon voyage!
- Meme a vous!, ropar han och försvinner ut på perrongen.

Jaha. Hon står kvar och tittar mot ljuset där han försvann. Var detta allt?

SKUT i modemetropolen

I kyrkan kan allt och inget hända.

Guds hus, ett ställe för stillhet och bön med närhet till den allsmäktige och hans kompisar som kallar oss med hjälp av kyrkklockorna varje söndag fm, vi vet vad vi kan förvänta oss därinne och vad som förväntas av oss gudstjänstbesökare.

I kyrkan lovar par varandra evig kärlek, trohet och stöd tills döden skiljer dem åt, där hälls ljummet vatten på små fjuniga huvuden något år efter det eviga löftet. Här ingjuts Guds ord och Jesus handlingar genom en bibel vars omslag är anpassat till de vitklädda finniga och osäkra tonåringarna framför altaret. Och vid jul fylls kyrkbänkarna till bredden av traditionkallade julfirare i pälsmössa, dunjackor, putsade skor och rastlösa barn för att få sjunga ut julpsalmer de hört sedan barnsben. Men där har också oärliga människor stulit dyrbara kandelabrer, krusifix, målningar och andra värdefulla relikar till samlar i utlandet. I en altargången går det också utmärkt att spela badminton! Du har säkert ett par andra alternativ som passar in i bilden..

Men kyrkan är också där man år 1992 bryggde en enastående god 14% glögg i kyrkokällaren. Här dansade kyrkobesökare långdans i stora salen, även kallad biblioteket, lunchmatsalen och barnrummet. Här bar dirigenten en röd och en grön strumpa och trots gift vänsterprasslade öppet med den blonda 15 år yngre förstesopranen. Här vad det vid varenda högmässa tjuvtjockt med simmiga, varma och glada besökare. Här fick några av oss lyckligt lottade arbeta som extrahushållerskor. Avundsjukan var uppenbar och förstårlig, jag drygade ut min veckomatsedel  genom att som lön ta hem saftiga hembakta bröd, kakor och lådor med riktigt vällagad mat. Så nice!

Men det var här räddningen fanns när jag under en vistelse i Paris stod utan logi då mitt resesällskap och jag blev så oense att de helt sonika inte lät mig bo kvar i kyffet deras anorektiskt störda vän hade ordnat. Utfrysningen utspelade sig under den kalla mörka årstiden. Där stog jag på trottoaren med ryggsäcken på axeln under gatlyktans gula sken och frös. Tog ut riktningen och med vana steg begav jag mig till Svenska kyrkan. 35 min senare upptäcker jag att den svartmålade järngrinden var låst. Det var mörkt i fönstren över gården och i kyrkan, men uppe hos personalen lyste det. Efter viss tvekan ringde jag på ringklockan vid grinden och några minuter senare kom hushållerskan Margareta och hennes make Frans ner. Vilken överraskning. Trots att jag kom när kyrkan var stängd och det var deras fritid, släppte de in mig och jag blev varmt omfamnad av dem båda. Det fanns inga platser kvar på läktaren där andra fick sov för natten men Margareta bäddade åt mig i deras privata gästrum och gav mig lite nattamat.

Suck. Minnet framkallar tårar. Margaret och Frans Sobota var mina stora stöd och räddande änglar under hela min au pair-och travaille contre une chambre-tiden i Paris. Trots 22 år och världsvant på besök i den metropol jag både älskade och hatade, var jag rädd och väldigt ensam. Att vid detta tillfälle få uppleva sådan värme, välkomnande och ro hos medmänniskor var (är!) livets guld. Det kan många unga  och ensamma utlandssvenskar skriva under på. Gud välsingne herr och fru Sobota!!

Åter till bloggtiteln. Svenskarna i modemetropolen vallfärdade varje söndag till Rue Médéric nr 9 för att få höra prästen Lasses predikan som alltid började med Le Parisien. Ur tidningen valde han ut en artikel som på ett fint och humoristiskt vis vävdes samman med veckans bibelcitat. Lasse fick besökarna att öppna på luman och donera alldeles kolosalt mycket pengar till välgörande ändamål. Ingen ville ju vara sämre än sin granne. Och under basarerna såldes all möjlig tänkbar smörja (jo vars en del fint och välgjort)  för stämningen var så fantastiskt god. Kyrkan jag pratar om är Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT, en protestantisk organisation som jag mer än gärna betalar kyrkoskatt till, SKUT i allmänhet och Svenska Kyrkan i Paris i synnerhet. Kyrkan i utlandet verkar ha en ärlig medmänsklighet. Deras kristna budskap känns förankrad i mångas vardag och nutiden på ett ovanligt trevligt sätt. När jag träffat personal har de sett mig, inte genom, brevid eller ovan huvudet, utan sett och lyssnat.

Om jag förs fram i en altargång för att gifta mig kan detta ske bara på ett ställe: L'Eglise Suédoise´ i 17:de arrondissement. En liten och hemtrevlig kyrka med en porlande brunn på gården, småkakorna möra och söta och kaffet svart som lungorna på en Gauloise rökande fransman.

Vad bättre att avrunda en trivsam vigsel eller söndagsförmiddag på! Ska du dit så följer jag med :)

Fria fantasier I

Det är bara trams, fria flamsiga tramsiga fantasier. Men de är mina. Och de får gärna bli kvar. Förgyller min tillvaro så mycket. Som en varm eld rakt in i onaka. Egoismens okrönta drottning, det är jag!

Lustfyllt, orimligt, overkligt. Mmmmm... Jag höjer mig till skyarna på ett underbart sätt. Och jag dyrkar marken jag går på genom en dagdröm som inte ska, får ellerkommer bli sann. Fnittrar, skämtar, dras till ytligheter. Man roar mig enormt. 

Men är "vi" verkligen så lika i tanke? Nej. Nope. Not. No. Men jag lurar mig själv så gärna, att få tro det motsatta.

Trallalallalaaaa....trallallaaaa....hum..hum... Mina fria fantasier.

Jag är er evigt tacksam.

En vanlig sketen vardag

Hur såg en vardag ut mamma? kanske ni två undrar en dag när ni är stora nog att själva ta itu med vardagsfrågor likt dem jag bedriver varenda dag. Så låt mig ge er min version av de klassiska rutin-rutorna i veckotidningar där du (kan) tar del i Pernilla Wahlgren, Grynet, Lasse Kronérs, eller någon annan go personlighet, klockslag och aktivitet. Håll till godo:

06:20 Mobilens väckarklocka hör av sig.
06:25 Mobilens väckarklocka hör av sig igen genom snooze.
06:30 Mobilens eländiga väckarklocka hör av sig genom snooze (du börjar ana ett mönster...)
06:31 Ögonen öppnas, kroppen sträcks och bildar ett sk vaket tillstånd.
06:32 Jag svingar benen över sängkanten, soffkanten eller madrasskanten beroende på var jag vaknar.

Här kommer vårt morgonschema. I teorin:

06:35 Nyvaken, nykissad, nytvättad och nykrämad i ansiktet, påklädd och nere i köket.
06:40 Frukosten framdukad, väcker G. Bästa myset på hela dagen nr1.
06:50 Nere i köket, hon påklädd.
06:55 Väcker M med en flaska välling. Bästa myset på hela dagen nr2.
07:00 Alla småpratar i köket. Laddar G's skolväska med frukt, läxor, ev gympapåse.
07:15 M är påklädd och klar. Kanske vill hon kissa hemma, kanske vill hon göra det på dagis, vi vet aldrig förrän det är försent...
07:30 Ytterkläder påtages.
07:45 I bilen till dagis.
07:50 Överlämnar Molly på avdelning Lingonet (förhoppningsvis på gott humör).
08:02 I bilen mot Landvetterskolan, tidigaredel.
08:05 Går tillsammans över skolgården, lämnar G i klassrummets kapprum. Flera kramar, pussar och önskan om att hon kommer ha en jättebra dag. (Stök och kaos, samma elever varje gång. Mina bekymmersrynkor blir allt djupare.)
08:12 Mot Röd Express Stenungsund. Avgår från hållplatsen utanför Ishallen, bakom skolbyggnaden.
08:18 Busskrället rosslar iväg mot Göteborg.

Japp. Tänk om....jag hade en tung industriklocka från Öst-Tysklands forna dagar, som med sin position i köket dånar ut klockslagen då varje morgondel bör vara avklarad tillika påbörjad. Det kallar jag effektivitet. Tada! Eftermiddag och kväll är pålägg till tidsoptimisternas fördel. DÅ hinner jag fixa allt jag missade i morse. Nog.

Sanningen är att mellan 06:40-08:10 är det gemytligt tjatkaos hemma. Allt som oftast sprintar jag en-två gånger mellan bil och hus för att hämta eller lämna någon del i vår vardagspackning som alla tre glömt bort i kaoset inne i huset. Inte allt för sällan får M för sig att det skall tävlas: snabbast nedför trappan, snabbast till grinden, snabbast till dagisdörren Lingonet, snabbast i allt bara hon klår storasyster som givetvis ignorerar lillasysters försök att lubba före. Det kommer ta ett par år, söta M, innan du är ikapp 4 års mellanskillnad. I deperation köpsöår jag nu med barnen för bättre effektivitet.

G som aldrig i sitt liv varit intresserad av varken kläder eller mat, anser innan blodsockret nått normala nivåer, att varje morgon är urbota dum och trist. För att inte tala om vad hon tycker om mig som måste tvinga henne till att äta o klä sig. Varje dag dessutom. Är turen med oss tar G för sig av den framdukade frukosten; yoghurt, cornflakes, varm choklad, knäckemacka med smör kanske prickigkorv, kokt ägg, havregrynsgröt. Nej, vi kör inga brunchbufféer här men uppdelat på 5 dagar blir variationen roligare för restaurangen. Har jag otur vill damen inte äta, inte klä sig, bara tjivas med lillasyster som ger igen med fullt artilleri. Är jag den enda i Sverige som klär på en 7-åring??

Det sägs att vara kavat och ifrågasättande ger karaktär och tyngd i sin personlighet och självkänsla. Jaha du, men då kanske vi kan byta roller ett par gånger i månaden. Jag sitter på kammaren och komponerar dessa brillianta conclusions medan du tar över rodret hos casa mig. Välkommen!

Dans un café a Lyon.

Duggregn och ett gråmulet dis möter henne när hon kliver av tåget ner på perrongen. Hon sträcker på armarna och drar in ett djupt andetag frisk luft. Det knakar så gott i lederna och gör mirakel mot trötthet, genast piggnar hon till den långa tågresan till trots. Med läkarväskan över vänster arm, kliver hon över den grönmålade trätröskeln, och in i stationsbyggnadens värme. Hon stannar upp och gör ett tafatt försök att med tröjärmen torka av de igenimmade glasögonen. Med dem på näsan söker efter tidtabellerna som avser bussarna. Om den privata kassan varit full av gull hade en hyrbil suttit fint just nu, men med ovissheten i bakhuvudet får hon förlita sig på kommunala medel ett tag till. Hon går fram till kassan:
- Bonjour. Un billet pour Lyon, c'est combien?
- Voulez-vous une aller-retour, madame?
- Non, un seul billet sera bien, merci.
- Ca c'est 35 euros.
Hon lägger korten på bordet, nu får bära eller brista!

Stationsklockan på väggen visar 10:23. En snabb huvudräkning säger att det är ungefär två timmar kvar innan avfärd. Tar upp väskorna och ska just styra stegen mot skylten "Sorti", när hon hör någon ropa "Madame, vous oubliez votre écharpe!". Hon svänger runt och ser att mannen från tåget, han med de mörka ögonen, håller i hennes halsduk. Hon hade inte ens märkt att hon saknade den. Märkligt.
- Merci, säger hon och tar emot halsduken. Skarfs låter tjusigare men hon kan knappas kalla den rödnoppriga stickade halsduken för skarfs. Den är henne kär och hon blev glad att få tillbaka den.
- J'ai vu que vous regardé le calendrier. Avez-vous le temps de boire une tasse de café avec moi? frågar mannen med ögonen.
Hon resonerar snabbt med sig själv. Min plan var ju faktiskt att dricka en kopp varmt franskt kaffe på ett bistro, så det här erbjudandet känns helt rätt. Vad kan gå fel? Massor. Men jag behöver verkligen en kopp kaffe. Jag får väl ta smällen efteråt, för tänka klart innan kaffe går inte...
- C'est une bonne idée de boire du café, mais je ne vous connais pas, säger hon.
- Mon train ne va pas parti dans quelques heures. J'ai pensé une tasse de café et je me demandais si vous souhaitez vous joindre à moi?
- Joindre? Je ne comprend pas?
- Joindre betyder ungefär sällskap. Okej?
- Men du talar svenska? Du menar att du vill vi gör sällskap över en kaffe?
- Jag kan svenska men helst franska. Ja, une seul tasse de café. Allons-y! säger mannen med ett vackert leende och börjar gå mot utgången.
Det här blir svårt. Eller så inte, han verkar trevlig och en kaffe skulle som sagt sitta fint. Och så kan han svenska. Å andra sidan, tänk om han är en galning som förföljt henne från första början? Hallå!! Det är ju ditt nya liv, du skulle ju ut och leva, våga och inte vara så rädd. Var det inte så du sa till spegelbilden sist du tittade i den? Jo så var det ju.
- D'accord, une café. säger hon med ett leende och de börjar transka nedför vägen.

En vacker dag i november

Det har regnat hårt och blåst storm. Utanför fönstret sitter några gulbrända löv tappert kvar på äppleträden, medan övriga träd är nakna inpå minsta lilla gren. Äntligen efter tre dagars klassiskt höstväder, har molnen fått ge vika för varma solstrålar och ur diset uppstår en underbart vacker syn. Strålarna bryter igenom tusentals vattenpärlor och bildar i varje droppe miniatyr-regnbågar. Det glimrar, blänker och gnistrar och mellan pärlorna vajar skira starka spindeltrådar vackert och fridfullt i höstbrisen. Jag får nästan andnöd av att se skönheten i min egna trädgård. Tänk så vackert det bli när vattendroppar fångas mitt i fallet av en gren eller ett löv.

Om jag vart något bättre från förkylningen hade ni sett mig placerad på trappan med ett värmande sittunderlag för rumpan och en skål nybryggt kaffe med varm mjölk i för själen. Och vad tror ni ligger brevid mig? Just det, min eviga vän och kompanjon, kameran. Vilken känsla att få vänta in fotoobjektet istället för att ränna runt och leta upp det. Bilderna finns rakt framför os,s men vi sällan ser det uppenbara. Så synd. Ser vi inte istället en almanacka fyllda av möten, ångest, räkningar och stress och med en övergripande känsla av att aldrig, aldrig så ofta räcka till? Jag råder bot med min kamera, vi två rymmer iväg från vardagens måsten. Genom kameralinsen ser mitt vardag vackrare, fridfullare och mer i harmoni, en slags dokumentation av det vi alla kan se omkring oss varje dag, men som vi missar. Jag får för mig att detta måste dokumenteras till efterlevandes ovisshet.

Idag känner jag inte mig så 'måstig'. Det är underbart att sitta i burspråket, bli värmd av solstrålarna och njuta till fullo av naturens skådespel utanför. Nyss hörde jag ett krafsande ovant ljud vid sovrumsventilen, bankade till och ljudet upphörde. Lyfte sedan försiktigt på hakarna och öppnade sovrumsfönstret bara lite grann för att inte störa det som krafsat vid ventilen. Till min stora förvåning och glädje finner jag åtta fåglar i trädet utanför; två blåmesar, två skator och fyra domherrar. Vilken otippad samling och vilken härlig syn!

Liemannen och hans hustru Lifvet

Not. Jag skrev först texten men utan att tänka till. Så nu har jag tänkt till och redigerat större delen. För dig som kanske haft nöjet att läsa den första publicerade texten var den ganska döden. Här kommer dess bättre hälft Lifvet.

Döden. Min största skräck i livet. Att dö.

Jag hatar tanken på att dö och aldrig mera kunna göra det jag gör nu. När allt blir till just... ingenting. Finito. Aldrig mera kommer något hända, inget kommer jag märka, se, höra eller uppleva bara tomt mörker. Döden skrämmer skiter ur mig och jag måste noga passa mig själv för att jag inte förlora fotfästet, för när jag tänker riktigt djupt in i på vad som händer efter döden börjar det rotera i skallen, susa och snurra och som ett svart hål sugs tankarna in och utan att veta om tror jag mig fått uppleva en dos galenskap.

Varför denna rädsla för det oundvikliga? Att inte vilja dö gör mig knappast unik. Våren 2010 frågade en vän vilka mina drömmar i livet var och om jag uppfyllt dem. En snäll förfrågan som skapade en fantastisk oreda, för när den landade satt jag i första klass på Livskriståget och var verkligen inte redo att ta itu med frågorna.

Jag är egentligen väldigt tacksam för att jag fick frågan ställd för innerst inne har jag länge velat få diskutera frågeställningen men inte vetat med vem eller hur. Vad behöver jag göra för att vara mindre rädd för döden? Jo, börja leva ut och förverkliga drömmarna så klart! Då, kanske bara då, kan jag tänka lägga mig ner i kistan och ner med knäppta händer tacka för mig och mitt. Så enkelt så... I bakhuvudet gnager motfrågan: kära du vad får dig att tro att när du gjort det du velat och önskat, att du inte vill mera? Det är just det som är kruxet. För en person som jag, som älskar att leva, blir inte mätt. Så länge det finns små som stora saker i min vardag som gör livet worth living, kommer jag alltid att vilja leva mycket till. Ställen att besöka, smaker att smaka, sagor och berättelser att höra, ta del av ungdommars tankar, njuta av musik, åka på safari, promenera gatorna i N.Y som en sann Woody Allen, följa mina barns dagar i oändlighet... Drömmar är Dödens hustru Lifvet och är dessutom mitt mellannamn. Jag är en mästare på dagdrömmeri, en sann konst att se till man hela tiden har huvudet fullt av önskningar. Om något så är väl det att älska livet, konsten att vilja uppleva mera. Eller hur?!

Men är det bara livsglädje som är anledningen till rädslan för döden? Smärtsamma minnen eller viljan att kunna minnas något av någon vill jag tillägga som ett svar. När jag var elva, tolv år frågade jag mamma om min mormor Inga Larsson, hon som dog när min mamma var 19 år och min morbror Finn 7 år. Jag ville veta varför jag inte träffat mormor, hur hon var, hur hon såg ut, varför hon inte fanns och min mamma berättade att hon hade dött i en sjukdom som var elak. "Men kan jag få den?", frågade jag. "Nä, det får man bara när man är gammal", svarade mamma. "Men ska du dö, mamma? Du får inte dö! Du får inte dö före mig". På detta sa mamma att jag inte skulle tänka på döden. "När du blir gammal och dör kommer du upp till himlen och får där träffa mormor", var hennes sista svar på ämnet.

Det lät ju helt okej. Jag har sedan liten alltid tyckt om att titta på himlen och molnformationerna, så om jag fick både träffa mormor och se molnen, ja då kunde jag nog tänkta mig dö någon gång.


Sen funderade jag inte mer på döden. Tills en gråmulen och Göteborgsblåsig vårdag jag av Gabriella fick frågan vad som händer när man dör. Om jag skall dö, när och om hon ska dö. Det var tungt att streta uppför backen mot dagis, med barnvagn och ståbräda, och samtidigt försöka hålla tårarna tillbaka. Tufft att  försöka vara en lugn, trygg mamma och samtidigt svara så enkelt som möjligt. Väl framme tog jag hjälp av pedagogerna på fritids Barfotabarn. De om några, hade mångra fina meningar att ta till som från början hade kommit från barn. Så klart! Söta Gabriella, du skall veta det var tufft inombord hos mig att möta dina funderingar för jag tampas ju med frågorna än idag. De verkar vara omöjliga att bli vän med. Kanske de är lättare den dagen Molly börjar med livsåskådning.

Some days

They say
I met you on a Tuesday

But I did not
you brought me the attention on a Monday 

A sense of relief
hit my heart on a Wednesday

On a Thursday you made me feel
what I hadn't felt for a long time

And on a Friday you made me see
what I hadn't seen before

A future of a life worth living

Hjärnspöket del II

Så......
det här kommer bli privat. En bit dagbok i cyberrymden för vem som helst att plocka upp, skumma igenom, kanske bli berörd, kanske inte, kanske börjar läsa på mina andra inlägg, kanske uppfattar innehållet ointressant, kanske Delete Internet History och "vipps" så försvann mitt cyberliv. Men textens innehåll kommer stanna kvar hos mig så länge jag lever. Livet efter insikten om anorexia...

Jag har i efterhand fått höra att andra såg det jag överhuvudtaget inte alls såg. Givetvis såg mamma och pappa (kanske bror också?) men om de gjorde försök att få mig att börja äta mer och aktivera mig mindre, minns jag inte. Antagligen, som förälder nu förstår jag om de kände stress, oro och kanske panik inför den förvandling som skedde framför deras ögon i deras hus. Grannarna såg hur jag med bister uppsyn och tankarna på annat håll, promenerade i området svängandes med armarna likt propellrar och benen på marchtakt (här snackar vi powerwalking grande). I huvudet existerade mest bara tankar på antal kalorier i olika födoämnen samt kaloriförbrukning i förhållande till aktiviteter. Än idag minns jag min multiplikationstabell: ett äpple har 50 kcal/100g vilket motsvarar ett litet äpple, avocado och banan innehåller (för) många kalorier och bör undvikas, en chokladkaka innehåller mellan 530-600 kcal/100 g o.s.v. Jag hade flera olika tabeller som vänligen informerade mig om innehållen. Men när en tidning sa att nötter är bra för kroppen, hy o.s.v sa nästa att man skulle akta sig för energiinnehållet vilket resulterade i att jag blev än mer förvirrad; vilken källa var mest tillförlitlig? Bara där fattar man hur vrickat det var i skallen. Ni förstår jag ville leva hälsosamt. Hälsosamt! Ha ha ha...tänk hur ironiskt det kan falla sig. När jag blev medveten om tillståndet och folk frågade "Men äter du något?" svarade jag sanningsenligt, eftersom jag är urusel på att ljuga, "Visst, jag äter". För det gjorde jag. Minst tre gånger dagen. Men volymerna var i nivå med en barnmatsburk för 8 mån bebisar...

Min åsikt är av den att om man insjuknat i Anorexia krävs det enbart ens egna "Aha!" för att komma ur den. En blixt från klar himmel. Ett slag i det själsliga mellangärdet. Att plötsligt kunna se! Inlagd med dropp betyder inte att det sjuka ögat börjar se klart igen, tvärtom, det kan förstärka på det mest absurda vis den förvrängda bilden, den själuppoffrande känslan att "Ni tror ni vinner men glöm det, jag har kontrollen!".

En dag var jag inne i Göteborg och provade kläder i en Flash butik. Det var ett par ljunglila byxor, om jag inte minns fel, och en tröja som skulle på och av. När jag provat byxan och konstaterat att den inte var för mig, ser jag i ögonvrån bilden av mina nakna ben i provrummets spegel. Det är ett hål mellan dem! Det är ett avlångt brett hål från Norrland till Skåne. Jag kan inte få ihop benen om jag så trycker fötterna tätt intill varandra. Detta var min blixt. "Herre Gud vad mager jag är!!". En kalldusch av verklighet sköljde över mig och jag drog på mig kläderna, slet åt mig väskan och ett tu var jag ute. Jag var i chock.

Innanför skinnet

Småbarnslivet kryter innanför skinnet på mig. Jag känner jag håller på att bli galen av att inte känna mig tillfreds med nuet, att göra barnen orättvisa genom att låta humöret gå ut över dem.

Det är (oftast) inte deras fel. Och de skall givetvis inte beskyllas för något då deras humörsvängningar hänger ihop med den utveckling de göra i kropp och knopp.

Men ibland hjälper inte ens det.

Ibland är det bara för mycket. Av vad? Av allting. Medan jag rensar bort, tas andra saker fram. Ruta ett igen. Kläder tvättas, hängs på tork och blir nedsmutsade ett par timmar senare. Direktiv tas emot, ignoreras, blir upprepade, ignoreras igen för att slutligen skrikas ut för tredje gången.

Pedagogiken fallerar och det känns onekligen jäkligt jobbigt att inte kunna hålla linjen. Jag vet, allting hänger på att jag ska veta vad jag vill med dagen, planerna och upplägget. Å andra sidan är de ganska nöjda med att bli utfodrade på frukost, mellanmål, lunch, sagoläsning, legolek, fridans till Grease, lite film eller dataspel på www.svt.se/bolibompa och ev lekkamrat.

De struntar blankt i tvätt, plock, damm, barr, sand o grus, pelletspåfyllning, lövkrattning, kyla eller en allt sinande kontobuffert.

Och det är jag ändå väldigt glad över. Annars hade de inte varit barn. Och jag, i min svacka, inte heller en bra förälder. För bryr jag mig inte, finns jag inte heller. Och finns jag inte, då suddas regler och gränser ut.

Livskomplexitet i sin bästa form. Tackar min lysande stjärna för det stora karmakontot jag får genom dem.

Ett begåvat (o)använt organ, del 1

100812. Ser för första gången på 1,5 år TV nyheterna och mår direkt illa. Livet är betydligt skönare, enklare, lugnare utan TV och utan snabb-ihop-plockade sk nyheter. Istället för upplyst blir jag nedslagen. Vädret är ett skämt. Inte undra på då skitreklamen ökat på bekostnad av vädret som nu delges under tre kaotiska minuter. Kände hur min hjärna krympte.

Hjärnan, detta fantastiska organ som vi begåvats med. Varför inte använda den till lite mera än flyktiga webbsidor, tramsigt chattande (som enligt expertisen är väldigt rätt med subkulturella språkstrukturer lika viktiga nu som vi ansåg förr att språket var i jämförelse med nutid), fåniga och ytliga "ta reda på vem du är/vill bo/ska bli/lik din idol/vilken årstid" etc frågeställningar att just ta ställning till med mera? Bli lite mera 'mindfulnessig'

Mindfulness -ett begrepp som en mycket god vän till mig började berätta om i våras. Inte nog med att hon är smart och rolig och ytterst trevlig att umgås med, hon är mer påläst än de flesta som använder begreppet i sin vokabulär. Som jag själv tills då, vill säga. Vi pratar hjärnans innersta. Synapser. Bryta automatiserade reaktioner kopplade till känsloregistret. Svårt men icke omöjligt. Jag har tänkt bygga vidare på detta ämne och lyfta den så geniala kopplingen till lumpen. Och när du läst det, glöm inte vart du först läste det!

For now, sleep well and welcome back anytime!

Skriva dig på näsan

Läs igenom följande:

• ni måste leverera mera
• ni måste nå igenom mediabruset
• ni måste frigöra energi åt kunden
• ni måste få kunden nöjd
• ni måste lägga er på kundens nivå

Ta en minut sedan och fundera på:

1. Vilka menas med "ni"?
2. Vem är det som säger?
3. Vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Jag kommer komma till svaren lite längre ner i texten. Bara så du vet det finns svar! Svar på allt...

Jag fick nöjet att som åhörare delta i en arbetsdag där Kundupplevelser stod i fokus. Jag antog redan från början en skeptisk inställning till evenemanget för jag tycker sådana här dagar har alltid haft en tendens att idiotförklara folk. Det kan låta märkligt men det är som om man inte tar de inbjudna åhörarna på allvar. En slags arbetsrelaterad översittarattityd som påminner om småskolans trånga korridorer där luften tog slut varje gång du mötte din plågoande. Okej, jag kanske driver iväg en aning. Bara en aning dock. Det bör på tidigt stadium påpekas att kritiken jag strax kommer rikta är inte mot nuvarande arbetsgivare utan eventen som helhet. Låt mig förklara:

En ung man iklädd jeans och mörkblå kavaj kliver upp på podiet. Han representerar sitt företag Trendethnography AB, som man skulle kunna säga har förverkligat filmen "Elling", du vet svensken som bor på vinden i Ellings hus och genom ett hål kikar ner i Ellings kök för att studera hans beteende, vad han gör och sedan försöka klura ut varför. Företaget jobbar med trendanalyser ur ett etnografiskt perspektiv. De bor hemma hos folk, för att studera vad de gör, vad de säger, vilka motsättningar som sker i våra liv; vad vi säger o vad vi gör. Agenterna smälter in genom att bära matkassar, följa med till BVC, städa etc. De boende kallas informanter istället för respondanter för de ger information, de ska inte respondera till agenten.

Nåväl, killen beskrev några av hushållen med följande självklarheter:

• lastbilschaffis - pappaledig- hårdrockare -iblandvegeterian
• medelklass - surdegsbröd - ekologiska - medvetenhet
• KTH - journalist - indie - nutid

Publiken skrattade och de pinsamma igenkännings-skruvningarna i stolarna avlöste varandra.
Hm, hör satt folk och skrattade åt att vara människa. Men nu kommer du säkert att inflika "Men du, är det något fel i att skratta och känna igen sig?" Så klart inte. Skratt är viktigt. Ha roligt i livet ännu viktigare. Ha kul på arbetsplatsen, klar önskvärt. Men vad säger tre-fyra ord om en människas bakomliggande beslut i livet? Räknade föredragshållaren med att vi åhörare skulle generalisera, skapa samma bilder och därigenom skaffa oss en slutsats om kundens behov? Jag var tvungen att fråga kollegor:

- Men vad var det han försökte säga?
- Han var så rolig!
- Vad var det han sa som var så roligt då?
- Det minns jag inte, kanske att man kände igen sig..
- Du menar det där om långkok, bönor och surdegar? Eller valet mellan äkta fetaost och en billigare kovariant?
- Ja, eller att vi tänker en sak med gör en annan.
- Okej....

Min uppfattning är att han under en timme öste ut sk "igenkänningshumor", grova generaliseringar över gemene mans beteende samtidigt som han vävde in sitt budskap, se de fem första påståendena i bloggen. Han berättade för oss åhörare att vi (vilka vi??) säger att vi gör en sak, tror vi gör det vi nyss sa men sedan inte gör det överhuvudtaget alls. Det stämmer säkert! Det är mycket som kan komma ivägen för en tanke till handling. Det är inte detta jag opponerar mig mot, utan att nästintill idiotförklara folk: vi är enkla stackars människor som måste varsamt måste ledas fram till våra val. Vi vet inte vad vi vill. Vi behöver andra för att få veta det (mamma mia..). Vi behöver stöttning, mental kryck-coaching när vi står där framför mathyllan och ska besluta oss för vilken Corn Flakes som är bäst. Vi är dåliga som inte tar kontroll över våra beslut och val, för då hade vi gått raka vägen fram till hyllan och plockat ner Änglamarks Ekologiska Corn Flakes och inte velat mellan den och ett för oss kanske okänt märke med Rättviseloggan på. Vi kommer sluta bittra på vår ålders höst för att vi inte tog den där tiden, satte oss in i marknadens olika el-bolag därefter valde bästa avtal.

Så dubbelt: kundmottagaren ska på en nanosekund, efter att ha ställt exakt rätta frågor till någon jag aldrig förrut pratat med, kunna guida denna någon till rätt produkt och/eller tjänst. Vi ska alltid veta vad kunden i luren behöver innan han/hon själv vet om det.Vi på mottagarsidan är minst ett huvud ovanför de som ringer in för vi förstår vad kunden inte förstår. Vi vet före kunden vet. Vi kan med tre korta frågor bilda oss en supersnabb och klar bild över vem den andra i luren är.  Ligga ett steg före och pricka in rätt produkt på vardera kund, how about that!?

Men en kundmottagare är ju också en människa. Innebär hans resonemang att vi som privatpersoner har lättare att fatta beslut i vår vardag? Och vi som ifrågasätter och tar tid innan beslut fattas, är det halvbra, halvdant, halvhjärtat eller? Hur skulle han ha det?

Såhär summerades eventet: "Att jobba på xxx är som att vara på ett ständigt mingel, dock utan champagnen. Ni träffar oftast kunden bara en gång och då gäller det att ge ett bra första intryck, precis som på en mingeltillställning.” Och jag som alltid hatat mingel. Bubbel som pyser otrevligt i näsan, påklistrat socialt leend, sassandes fram till någon och ta mötet i besittning och äga stunden. Nä, jag står hellre utmed en vägg och studerar skådespelet för att sedan välja ut den eller de som väcker min nyfikenhet. Jag kanske inte är kvällens mingelpingla, men jag kan lyssna och skapa en trevlig stund där vi slipper ytlig generalisering och istället kan samtala i lugn och ro.

Hjälp mig!!

PS. Svaren är: 1) Du och jag 2) Trendetnografer 3) Trendetnografernas chef och grundare

PSS. Mina frågor är: 1) Hur mycket information kan hjärnan ta in och arbeta med på en och samma gång?
2) Vad är rimligt att begära av den sk multitaskmänniskan i dagens samhälle?
3) Är det bara jag som reagerar på att information kan vara en begränsning, nästan som en miljöförstöring, då vi alla har olika kapacitet att tillgodo se oss den?

The journey continues..

Resan fortsätter. Vår hjältinna har beslutat sig för att inte vara så arg och full av åsikter.
- Det tär så bedrövligt på mitt inre, som hon sa till sin vän. As we speak, genomgår hon just nu en prövning av detta löfte. Utanför Humlebeak Kro sitter en slags trubadur som på fullaste allvar försöker få till Highway To Hell, men av tonerna och sången misslyckas katastrofalt. Hade hon behövt uppleva samma gnissel för, säg, tre månader sedan hade hon fysiskt gått ner i sjön med trubadur och allt. Men nu är det en ny era. En ny era med glasögon på näsroten så hon ser med båda ögonen var ho sätter fötterna. En ny påbörjad resa hos en harmonisk dam som med sina persontypiska steg skenar från gitarrmanglet mot buss 388.

The air is filled with promises as our heroinne continues her journey south. At night while the train passes the endless silhouettes of the typical industrial area of Germany, she can't help but to feel dark eyes looking at her from the other side of the trainpath. Just to make everything clear, she has no interest to make contact with new people and she certainly has no intentions of a love affair. At least that's what she promised herself last time she fell head over heels. To the rhythm of the train's dunk against the rails her mind starts to wonder behind closed eyes...

It was spring and the sky so blue and clear, seemed endless with opportunities. Suddenly out of nowhere X made an appearence in her life. Noone seemed to notice the exchanging glances. Starting as a friendly conversation had soon lead to an intense relationship, that's what the common sence would have call it. She called it pure exuberance. She'd been waiting such a long time for the unspoken feeling to blossom. No promises but true affection and kisses so smooth she could have killed just for another moment together...

Shaking her head as to make the memories dissolve, she realises that this journey needs a great deal of self-control.

Vilja rätt. Vill vi inte alla det?

"Göra rätt för sig".  Att göra rätt för sig...vad betyder det för dig?

Är det måttet på hur bra en samhällsmedborgare är? Är det att vara lagom? Gå ut grundskolan, studera, arbeta, betala hyran i tid, äta kostcirkelvis, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gå i kyrkan (?), skaffa (!) familj, pensioneras, gå på bingo, lägga pengar i Frälsningsarméns gryta, skicka ett vy till de närmst sörjande vid bemärkelsedagar, dricka kaffe med grannar och fruns väninnor, göra ärenden, stå i kö, delta i val och sedan lägga sig på vårdhemmet och tacka för dagarna som varit?

Eller är det kravet för att få stanna i ett land, sk slå sig ner och bo där? Att fly och slå sig ner, låter det bättre än att fly och invandra? Utvandrarna, invandrarna och nybyggarna. (Kanske borde vissa i Sverige läsa Mobergs klassiker och reflektera över rådande situationer som många gått igenom och om missnöje och kantig byråkrati som sedan möter de människor som måste eller valt att sätta ner pålarna i den svenska myllan....)

Jag har en stark övertygelse om att de allra flesta av våra "nysvenskar" "vill göra rätt för sig". De vill leva! Må bra! Mångas resa har varit överdjävligt men de är överlevare. Hur känns det inte då att komma till ett land  i fred men där landets så internationellt kända ordningssinne haltar till den milda grad att vi inte ens kan hantera flyktingbarn försvinner från förläggningar och aldrig återfinns? Jag skäms när jag tänker på det.

Vi svenskar verkar se på oss själva med en aning naiva ögon; vi följer regler, lagar och ordningsbestämelser. Vi är näst Tyskland, det mest organiserade landet i världen (för detta har jag inget belägg men det är summan av påståenden från diverse olika källor som lagt grunden). Organiserade så till den milda grad att vi uppenbarligen glömmer bort människan på och bakom pappret. Damen med minimal pension sedan maken gått bort och huset måste säljas för att klara ekonomin. Den ensamstående pappan som med två små barn sliter för vårdnaden då mamman tyvärr inte är helt frisk för att klara ansvaret. Men han är man och blir otvivelaktigt ifrågasatt sin kompetens som far (också ett tyckande med grund i ett par politiska tidningsartiklar samt Vi Föräldrar). Men det struntar handläggaren i, papper skall fyllas i, skickas runt, godkännas och slutligen arkiveras. Ersättnigen då? Ja den kommer, om sissodär ett par månader.

Är lidandet en avgörande del hur väl du, pappan, damen, flyktigbarnet mfl kommer "göra rätt för sig"? Vem är det i så fall som avgör om du har lidigt tillräckligt för att släppas in i Sverige, får ersättning och statlig hjälp?
Människan är fantastisk på att anpassa sig. Helt otrolig. För vi har inga andra val så som samhällen ser ut. Du blir vad omgivningen ger och tillåter. Acceptera, stå ut, följ myndigheternas regler och ramar och du kommer lära dig konsten 'samhällsanpassning'. För du vill "göra rätt för dig", eller hur?!

(Tror jag kommer bygga vidare på inlägget vid ett senare tillfälle för dig som fann innehållet intressant)

Varthän?

På allmän begäran kommer här lite mer från edes åsiktsmaskin.
Bara det att hon verkligen inte har något att säga. Alls.
Det är tomt på loftet.
Uthyrning tills ägarinnan hittat tillbaka.
Ni förstår, hon har rest bort, glömt kartan på kökbordet och passet på toaletten. Inte i. Där tappade hon ena linsen så världen ser just nu ganska bizzar ut. Suddig, inbjudande och livsfarlig.

Så om någon känner sig manad att göra en god gärning, bege er mot Centralstationen, ta första bästa tåg ner mot Köpenhamn och vidare upp mot det alltid så underbara Louisiana. Det var där hon senast sågs till, sittandes ensam vid ett bord på restaurangen med ögonen fixerade vid ett glas mousserande och en briemacka med husets olivsallad. Under bordet stod en nött portfölj av modell äldre läkarväska. Enligt listan som låg på hallbordet ska den innehålla det nödvändigaste för en resa: ett styck pyjamas, ett anteckningsblock, 5 blyertspennor med tillhörande pennvässare, en analog kamera med 6 rullar 36 bilders ISO 400, en blommig nessesär hon fick av sin syster i födelsedagspresent, en plunta med (vi får anta) något stärkande, ett paket Ipren 200g, ett par chinos, en vit-och-blårandig tröja, en vit t-shirt utan tryck, 5 spetstrosor (se där ja!), en vit, en svart och en mörkblå bysthållare, några svarta strumpor, en bok.

Boken...som handlar om Petrea även kallad Pella. Vilken av dem kan det vara? I bokhyllan saknas den näst sista. Vår flyende hjältinna är på väg till Paris verkar det som.

Vart skall det sluta? Hur skall det sluta? Och otvivelaktigt, med vem?

Mykologiska kön

Till min glädje fann jag en lagom dyr och lagom stor bok med bild på varje sort, tecknade detaljer och utförliga beskrivningar på de olika indelningarna inom familjen - svamp.

Att läsa eller snarare titta i en s.k.smal bok ger en skön, kanske något udda, känsla av att plötsligt kliva in i en kompakt inre värld där allt kretsar kring stereokablar, choklad, vävmaskiner, peruker, kamremmar eller vad nu inriktningen är. En nördig värld.

Just en svampbok med bilder finner jag som ett väldigt trevligt sällskap. Boken signalerar något levande. En trygghet av igenkännande, svamp har man ju sedan barnsben hittat, plockat, sparkat på. Även fascinationen att det finns vackra dödliga skönheter har lockat. Och sen finns ju den mykologiska familjen överallt (i parker, trädgård, skog, brevid busshållplatsen, på döa träd, bakom komposten, gamla matrester) och har de mest underbara variationer: bulliga, mulliga, smala, många i fång, ensamma, guldrula, mossgröna, prickiga, platta, satta o.s.v.

Efter att ha bläddrat igenom mitt nyinköpta exemplar, fördjupar jag mig i varje sort och börjar med namnen. NU kommer vi till denna bloggs egentliga tanke: symbolik och kön (ha i åtanke, detta inlägg är kort, tunt och bra tramsigt men jag gillar den :). En del svampnamn utlöser vad man i folkmun kallar gapflabb:

•  Hårig jordtunga
• Raggskinn
• Vårtöra

Och så har vi namn som skapar en andra reaktioner. Här två ståtliga exempel:  

• Stinksvamp- ..tränger ur marken som ett vitt hönsägg. Fruktkroppen utvecklar en 15-20 cm hög fot, vars murkellika topp är överdragen av ettt grönt, sporbärande slem (urk). En ung stinksvamp användes för som en förhoppningsvis stimulerande ingrediens i "kärleksmediciner".

Nu kommer vi till den andra könets svamp-beskrivnings-motsvarighet:

• Vit slidskivling - hattytan blir i fuktig väderlek synnerligen klibbig. Den bekläds vid basen av en smutsvit flikig slida (volva). Den tunnköttiga arten har en obehaglig smak och säregen, frän lukt.

Vad jag vill ha sagt med denna obeskrivligt intressanta blogg är att jag anser det är jämnt skägg mellan fallo-svampen och slidskivlingen.

Båda är dessutom vackra men giftiga!

Tre steg bakom

Har du någon gång upplevt känslan av att verkligen, verkligen inte vilja möta en viss person?
Troligen.

Hur du hamnar bakom personen och blotta ryggtavlan får dig att vilja vända på klacken och ta flykten åt vilket håll som helst, bara du slipper synen. Eller hur du på väg till matsalen/cafeét/postrummet/på smal gågata/ på väg till lektionssalen i desperation sölar med dina steg bara för att öka distansen till personen framför? Allt för att slippa konfronteras, slippa höra rösten och de totalt värdelösa ord som personen förpestar tillvaron med. Jag kan i det närmsta få en intellektuell allergiskt reaktion av personens närvaro, känna hur jag måste bort därifrån omgående innan min/-a kommentar/-er spottas ut utan någon kontroll och tanke på konsekvens. Det ska förtydligas att jag bara har en handfull människor som jag känner såhär för. Desto fler kan jag diplomatiskt prata väder och vind med och som inte lämnar mig med en bitter smak i munnen när vi säger ”hej då” till varandra. Och tro nu inte att jag sätter mig högst upp på samhällets sociala kompentensnivån, jag är inte mer än människa.

Känns det igen? Jag vet det låter harsh, men det är (min) sanning.Vem är denna ”person” (hädanefter kallad X)? Det är lite olika. Det kan vara fd bästis som satte på flickvän/pojkvän, ett ex, en chef, grannen, en kollega eller en annan elev. Du har säkert fler förslag.

Något säger mig att personkemin är roten till ondot. Men också att det kan vara enbart från mitt perspektiv. Mitt hatobjekt kanske inte tycker lika illa om mig som jag gör till honom/henne. Vem vet vi kanske kan mötas på halva vägen? Ärligt talat, spelar det ingen roll för mig, det som känns känns! Jag har provat prata med X och det har gått skäpprätt åt pepparn. Då känns det som om det inte är mening att vi två ska förstå varandra. End of story. Måhända ett träningscase för Hans Blixt.

Kloka skulle säga att det hänger på inställning och nytänkt, att det i grund och botten handlar om kommunikation, två personer talar ett för varandra obegripligt språk: det mentala språket. Sure, men även trägen mindfulness-träning fungerar inte hur mycket jag än bemödar mig, därför jag dels inte vill ha med personen att göra och dels inte finner någon som helst anledning till att slösa min tid och kraft på en korkskalle. Kombinera sk kommunikation med vissa incidenter som spär på skillnaderna och motsatserna och du har bakgrunden i ett nötskal.

När jag hör X argument, sätt att tänka och självklara utläggningar börjar jag undra om personen tänker alls. Det krasar i min hjärna. Hur kan man vara så okänslig, så orimlig, oresonabel, ointelligent på samma gång? Fantastisk skrämmande. Det är beundransvärt hur någon kan vara lika emotionell som en gråsten.

Jag orkar inte avslöja vem och vilka jag tänker på, men om du gissar så kommer jag svara sanningsenligt. Hm, jag kanske generaliserar lite väl. Men en ändring kommer aldrig inträffa, jag och personen kommer aldrig bli bästisar. Det ligger i Guds/ Mohammad/ Jahs händer om ändring ska ske (vilken utsökt ursäkt).

We have to agree to disagree, som en diplomat skulle säga.
Kill, kill, Bill som jag skulle säga..

Freaky pig

Alla är vi unika, eller hur. Alla har vi en eller flera detaljer/egensaker som är just din och min. Jag t.ex har likheter med en gris. Nej, vi pratar inte om chokladfrossandet under menstration, utan ur ett helt annat perspektiv. Gör det mig onormal eller normal? Jag känner mig ganska normalt onormal. Eller charmigt udda. Kanske till och med erotiskt udda!

Hur kom jag på att jag hade udda koppling till grisen? Det gjorde jag verkligen inte, men blev informerad av överläkaren på BB Mölndal.

Dagen efter Gabriella föddes förvandlades jag till Dolly Parton. Alla som fött barn förstår vad jag menar. Det spänner och värker något så in i bomben i brösten. Vid den supersnabba dag-två-kontrollen av överläkaren, nämnde jag lite såsom i förbifarten att det även värkte en hel del vid armhålan. Då skedde en förvandling i ögonen på denna utråkade läkare i vit rock med tre blå pennor i rockfickan (varför minns jag det?). Han sätter på sig glasögonen och ber mig visa var. Jag visar och han blir mer exalterad när han hör att jag känner likadan värk på andra sidan. Han tittar, klämmer och frågar hur det känns. -Jo, det känns, svara jag. Varpå han utbrister glatt;

-Du har fyra bröstvårtor!

Say what?

Han förklarar är att männsikan och grisen hänger ihop genom att vi (uppenbarligen) kan ha flera bröstvårtor på rad på båda sidorna. Bröstvårtorna ligger som på ett band från bröstet och uppåt mot armhålan. En sugga har åtta. Jag har fyra, två fina äkta och två knappt synliga (en under varje armhåla på varje sida). Jag vet inte om vi kvinnor har flera gömda eller om vissa av oss har dem, andra inte, för tydligen är en extra inte så ovanligt men två är exceptionellt. De har ingen funktion mer än som ett kännetecken för mig. Och nej, jag har inte kunnat amma från dem. Det finns inga sådana kopplingar i kroppen (thank God). Och de är verkligen inte sexuellt betingande genom beröring etc.

Jag minns att trots den chockerande nyheten kändes det skönt att veta, för ibland har jag undrat vad jag har "där"? Du vet, du har en prick, ärr eller så, som alltid funnits och som känns udda men som inte stör och därför inget att göra affär om. Ska bli intressant att se om ni flickor har samma, om det går att ärva. Slår det in kommer jag förvarna er om ni föder barn.

Och om någon kidnappar mig och byter ut mig mot en Sara-look-alike och du skall ta redan på vem som är vem, ta en titt under mina armhålor och du har svaret!

Vänskap

Ordet vänskap enligt synonymer betyder: kamratskap, tillgivenhet, frändskap, sämja, kärlek, sympati.
Det är intressant. Begreppet omfamnar det vi vill ha och som vi konstant strävar efter.

Jag har träffat på människor och direkt känt stark, nästan berusande, vänskap. Några middagar, telefonsamtal, samförstånd,skratt, likhet och humor. Korta vänskapliga stunder på att par dagar som varit både intensiva och fullkomliga. Vänner jag sedan skiljs från på Gard du Nords perrong med vetskapen om att vi, förmodligen, aldrig mera ses. Men det är okej, just då och där var mötet fullkomligt och gav just det vi inblandade behövde som mest. För längre hade jag inte stått ut med dem!

Sedan har vi den livslånga vänskapen där intensiteten i vänskapsförhållandet gått från 24h/7 när man är liten till ett julkort plus en fika per år. Vilket är okej, eftersom en djup sympati håller ihop de glesa men starka vänskapsbanden. En vän på distans i samma stad, bara ett samtal bort. En "bästis", 70 år äldre än mig med vem jag delade alla mina hjärtgripande tankar och känslor med. Livet stod i mitten av våra diskussioner. Jag saknar henne ofantligt, hon var då som en livskompass. Vår vänskap varade i ovärderliga 15 år.

Och sedan finns givetvis alla varianter däremellan. Tillfälliga kollegor. Kortare kärleksrelationer. Ett slags särboliv. Brevvänner. Grannen i uppgången. En räddande ängel när man glömt blöjor/mobil/en tia till parkering/marsvinspassning under semestern/"gå du före mig som har så mycket att handla" i mataffären/vänner på Facebook...nej, stopp och belägg. Nu kommer vi in på motsatsen till min syn på Vänskap.

Att först acceptera vänskapsförfrågan från en "vän" och sedan blockera dem från att få veta vem du är, vad du står, vad du tycker, ålder, förhållande, religionhängivelse/politik, bilder och videos på dig etc är inte vänskap. Det är att missbruka begreppet vänskap. Det är att fega ur. Jag har inte min far som Facebookvän därför jag inte orkar förklara vad mina egensinniga statusmarkeringar egentligen betyder. Våra diskussioner kan nämligen vara något hetsiga och med detta krävs ork och det har jag inte för tillfället. Vi kommer ändå alltid ha den starkaste av relationer med eller utan FB. Jag vill med "mitt Facebook" vara mig själv utan en påklistrad internetmask efter vad "vännerna" förväntar att jag skall skriva/visa/kommentera. Vill ni inte läsa vad jag tycker, men tack och hej då, ha ett bra liv! Jag har valt ett fåtal kollegor som vänner, dem jag kan vara mig själv med utan en mask, de jag kan skratta med som ger något. De andra finns ju ändå där, varenda eviga arbetsvecka. Det räcker så.

Vad jag både fascineras och ledsnar över, är hur fort jag kan komma en annan person inpå livet och sedan  'poff,' plötsligt försvinna. En person gluttar på dörren och välkomna mig till sitt inre, berättar händelser ur livet som både berör och engagerar. Han eller hon lyssnar på mina synpunkter och reflektioner. Jag får smaka på, vad jag tror, en lång fin vänskap, men plötsligt lämnas jag i tomhet med obesvarade frågor, med önskan och sympati för fler diskussioner. Jag är glad över mötena, att vi träffats men mersmaken av den nyfunne bekanten dröjer sig kvar i minnet, i hjärtat och magen.

Jag minns....
filosofiska utbyten medan vi promenerande i Bois de Bolonge- en känsla av att vara mitt i världen, i nuet. Eller det mycket kära återseendet i två veckor som slutade i avskedstårar -glädjen att ha träffats var så stor. Hur vi, du och jag direkt efter första lektionsmötet, stog i skenet av gathörnet, pratande i timmar om allt och inget - det väcktes förhoppningar inombords.

Jag tänker att barometern av intensiteten i det vänskapliga utbytet ibland slagit över och förvandlats till en slags pre-förälskelse. En svår balansgång. Försöka "bara vara vänner" och därigenom hoppas bibehålla  vänskapen genom att distansiera mig, eller våga ta ett till steg och blotta den ärliga berusande kärleken.

Ibland önskar jag att jag hade fått träffa dig om igen. Jag hade gärna velat ta reda på vart vår vänskapsrelation hade lett vidare till...

Mothålletsdag

Idag, kära barn, tänker jag prata om ett kroppsämne lika engagerat som killar pratar om gitarrsolon, tändstift eller dommarmissar.

Låt mig ställa följande frågor; Förr i tiden hur långt ut i skogen satte man PMS-stinna kvinnofolk? Fick de sova i ladugården hos djuren tills veckan var över? Kanske en kobbe var lösningen för sjöfolk? Jag har verkligen inte aning, men av någon anledning känns förslagen inte helt orimliga. Onekligen kan vi kvinnor vara besvärliga när vi har premenstruella symptom. Jag känner normalt inte igen mig i mönstret (tack o lov), men nyligen prickade jag in allt på listan:

• bångstyrig
• deprimerad
• känslomässigt instabil
• dysforisk
• grälsjuk
• orolig
• aggressiv (!) 

Det fina i kråksången är att med två töser som växer och frodas, kommer livet i stugan om 7-8 år bli äventyrligt för den stackars krake till karl bor under samma tak. Ha ha, tre mensmonster. Det kommer bli livat värre. En fantastisk möjlighet för kraken att en gång i månaden fly fältet. T.ex "en weekend med grabbarna grus". Lika legitimt som för oss av det andra könet att få stanna hemma och grotta och frossa i PMS-röran. Ingen kommer orka med den andra i alla fall.

För den olycklige som ändå befinner sig i det hormonella orkanens öga, kan en lista på tips hur mothålletsdag (tack Claque för dina underbara uttryck) bäst dämpas vara på plats:

1. Håll skafferi och kylskåp välfyllda.
2. Blockera inte badrummet.
3. Håll dig undan.

Att ge oss en försiktig klapp på kinden alt ryggen kan bli förödande. Medlidande kan vara svårt att handskas med, vi vill ha men kan/orkar inte be om fina vänliga och kärleksfulla gester såhär mitt i lingonveckan. För mycket medhåll irriterar de egoistiska känselspröten. Vi vill lida ifred! Vi vill vara svåra! (Respekt till de som bara vill dö och kräver SSRI-mediciner. Den här texten är bara i underhållningssyfte).

Så vad vill en PMS-höna göra? Ett par förlag: Shoppa, gråta ut i kuddden, gräla med andra, trycka i sig Ipren från morgon till kväll, köra tufft pass på gymmet, visa fingret i tid och otid, slänga porslin/sopkvast /kläder/din skivsamling i marken, glufsa "onyttigheter" såsom choklad mm.

Nu kommer vi till något intressant. Enligt Wikipedia "..kan vid dessa perioder en del kvinnor bli sugna på choklad". Kan. Ha ha ha, tillåt mig skratta och förklara något: Jag är konstant på jakt efter en ursäkt för choklad. Jag och alla andra kvinnor på jorden. Jag vill också göra ett tillägg på Wikipedia: "..vid dessa perioder plus vecka innan och efter, blir de flesta kvinnor ohanterbara utan choklad, chips, läsk, kakor, O'boy, bakelser, smågotter, wienerbröd mm  samt kräver att få höra om och om igen, hur vackra, fina, fantastiska, underbara, vackra igen, smala, söta de är."

Svår balansgång för kraken; både uppmuntra, hålla sig undan och serva rätt rätt. Givetvis finns det alltid ett stolpskott till kille som säger att "Öh, sån här är du jämnt". Dumpa pojkvaskern. På rot. "Har du mens eller." är en annan högstadieklassiker. Då replikerar du med: "Ja. Har du en tampong att låna?".

Folkhemssjukan

Folkhemssjukan går inte att undvika. Den finns överallt i varierande intensitetsgrad. Den frodas inom de fyra väggarna oberoende på yttre utseende.

Vad är det jag yrar om? Jo, min vän, det handlar om inredning. Martin Timells kulturarv i Sverige. Overload av inredningstips hos Svenske Svensson. Hemma-hos reportage. Allt du behöver för att skapa ett drömhem. Proffsens tips. Antikrundan. Loppisfynd. 5 steg till ett perfekt badrum.

Jag gick med automatpiloten in på en internetsida, jag i mitt tidigare liv besökte frekvent, nämligen:  http://www.alltihemmet.se/. Det var dumt gjort. Verkligen. Försent hamnade pekhanden på "Josefins moderna LANTKÖK". Tydligen måste man använda versaler när det handlar om kök i allmänhet och lantkök i synnerhet. Följande händer:

Jag scrollar förbi de bländvita bilderna som andas institution, modellbygge, opersonlighet, yta, modernitet, trend och som minst av allt visar en bild av ett levande personligt, såsom jag uppfattar det, hem. I slutet av reportaget finns en stor bild av innehavarna av detta LANTKÖK med följande text:

Här bor: Josefine Persson och Andreas Göthammer med hunden Snuffe. (du milde himmel!)
Var: I Ronneby i Blekinge,
Storlek: Köket är ca 20 kvm.
Byggår: Huset är från 1940-talet. (så klart!)
JOSEFINS 5 BÄSTA KÖKSTIPS: (versaler igen!)
• Välj en vit bas, och förnya med detaljer i glada färger. Men det kan vara bra att ha en ”röd tråd” i hela huset, så att alla rum hänger ihop. (vilket nytänk!)

När jag läste att hunden heter Snuffe brast det för mig. Detta par har verkligen prickat in alla nutidsrätt.

Är det småelakt att sitta och tycka till över några okända människors hem? Kanske, men nu när de fått publicerat sitt LANTKÖK tycker jag det är legitimt att tycka till. Lika mycket som att tycka till om min blogg. Josefin och Andreas tycker säkert otroligt mycket om sitt LANTKÖK. De är säkert både stolta och glada över allt arbete de lagt ner. Och i och med reportaget har de också fått bekräftelse på att deras matlagsningscentra är "rätt". Men varför i himlens namn sitter jag och eldar upp mig på något jag uppenbarligen tycker är så ointressant? Det är Snuffes fel. Gapskrattet fastnade efter en kort stund i halsen när känslorna tog överhanden.

Det känslomässiga engagemanget i ämnet, kan tyckas överdrivet. Men tänk efter. Hur mycket ger det dig att få titta in hos andras "perfekta" hem? Nyfikenhet? Avundsjuka? Jänte? Inspiration? Ja, inspiration är förmodligen det vanligaste svaret, vilket betyder förändring, eftersom du blir inspirerad att antingen göra om, köpa till, byta ut, bygga ut, piffa upp mm ditt hem. Det betyder också (oftast) nykonsumtion; köp köp köp. Loppis, nydesign, auktionsverk, IKEA o.s.v. Det kan absolut betyda: lämna in till Saronkyrkan och köpa "nytt" hos Emmaus/Myrorna. Återvinning i sin bästa form. Men när du läser IKEA's årsrapport förstår du att omsättningen av nyproducerat ökar hela tiden.

Min ekvationen blir således: "sökandet efter det perfekta hemmet och livet" + "vara rätt i tiden" + materialist = ökad miljöbelastning och orättvisor + ökad samhällsekonomi + en fortsatt osäker hemidentitet (eftersom trenderna kommer få dig att aldrig blir färdig och därmed eldar på konsumtionen). I takt med att inredningstidningarna ökar i upplaga, ökar också människors osäkerhet om vad som är "rätt och fel" i deras hem. Jag känner att jag kräks. Givetvis kan inredning, arkitektur och design vara ett äkta intresse, förstå mig rätt nu, men när det går över till att bli ett riksintresse på bästa tv-sändningstid, hur Pernilla Wahlgren väljer att designa sitt kök så det passar hennes liv med barn och showbusiness, då slår åsiktsbarometern i taket. Svensken kräver Ernst på somrarna, Martin o Co på vår-och höstarna, Ernst (igen) på vintern och däremellan diverse arga snickare, prettohemfixare och lilafixerad (men väldigt rolig) anglosaxisk inredare. Showbusiness, då har jag fått nog. Det är nu jag vill kräkas. Igen.

Detta ämne, inredning engagerar mina känslor faktiskt lika mycket som barnen i det översvämningsdrabbade Pakistan. Slavmarknaden i slumstadens Kairo. Nu kan man verkligen prata om hem. Och i viss mån inredning. Pappkartonger som utgör väggar, fotogenlampor, blått plasttak från UN, aluminiumkärl till både mat och kopparutvinning, tygbitar som säng... Men mitt engagemang omfattar också andra. T.ex sjukskrivna  arbetssökande Mona som med sina tre barn försöker få rätt till en bra boendemiljö, hon enligt lag förtjänar, i det mögeldrabbat hyreshus de bor och med den Norska hyresvärden som ger blanka fan i att hon och barnen blir allt sjukare.

Jag vill mycket hellre läsa om hur vår Mona gör sitt hem så trivsamt och hemkärt hon kan för sig och sina barn. Jag vill veta vad uteliggaren Steffe tycker om begreppet "hem och inredning". Att fråga de hemlösa i Kairo, är som att sparka en döende. Men då kan kanske Svensson få lite perspektiv på sitt sökande efter det perfekta hemmet. Och kostnaden av det.

Tobakslådan

Hittade nyligen min morfars fina tobakslåda däri det låg en mängd tankar och funderingar nedklottrade från åren 1991,1992, 1995, 1999, 2001 osv. Anteckningar som till min förvåning, inte bara ligger en ung person nära utan även en något äldre.

Först var det nostalgi att läsa och minnas vad jag varit med om. Men allt eftersom jag läste mig längre ner i högen, växte en deprimerande insikt fram. Efter varje mer eller mindre avancerat, kärleksmöte slutar de med att jag sitter där i allt mitt grubblande, analyserande och ältrande. Jag måste ha fötts under stjärnan Dåligt självförtroende.Gungandes på golvet i sovrummet. Uppe vid Masthuggskyrkan. I Slottskogens dunkla skogspartier. Ute på klipporna på Kössö. Genom Parc Monceau. Vandrandes upp mot The Crown i Huddersfield.

Jag försöker på ingalunda sätt verkar unik i detta så mänskliga tillstånd, men inför mig själv hade jag nog ändå trott att efter varje avslutad kärleksrelation snabbare återhämta mig.

Oh l'amore! I så många former. Kärlek till Gud, i givmildhet, som del av en erotisk laddning, vänskapskärlek, till sina barn, om att bry sig om andra och sig själv, till livet o.s.v. Längsta listan. Kärlek är sådan fantastisk glädje. Därför dunkar jag nävarna mot huvudet och frågar mig själv: varför, varför måste jag genomlida motsatsen? För att förstå hur skön kärleken är? Men det vet jag ju! Bara det att jag vill behålla den. Jag vill vara solen.

Osäkerheten av ett brustet hjärta, blossar upp vid varje kärleksgnissel. Jag hatar den. Grubbelfunderingsanalyserandet slår omkull mig varenda gång och okänsligt struntar i hur hårt fallet blir. Samma frågor oavsett; vem, varför, hur, när, vad gick snett, va?

Spotta i näven och gå vidare. Jajamensan. Skaka bort grubblerierna som stjäl kraft och energi. "Lyft hakan. Sänk axlarna, upp med bröstet och ta ett djupt andetag. Se där, nu känns det väl bättre?". Så jäkla praktiskt snusförnuftigt. Vad vet de om känslomässigt lidande, om självömkan som en psykisk njutning med många fler biverkningar än berusningen och överlyckan. Givetvis har de rätt.


Det finns säkert mängder med präktiga svar hur man ska göra / tänka / agera /resonera i otaliga självhjälps böcker. De tilltalar mig föga. Jag tar hellre och nöter på en god vän (som förhoppningsvis vill vara kvar även efter ältandet).


Tobakslådan kommer fyllas med fler historier, antingen mina eller mina barns.  Och jag hoppas att några slutsatser som ändå ligger där, kan ge tröst åt att gå vidare.

Jada jada jada..

Den här biten är tillägnad alla vi som gillar att prata, fundera, lyssna, prata, analysera, grubbla en stund, tänka, prata igen och tänka igen.

När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur  kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.

 Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.


Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.

Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.

(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).

Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.

Det är jag.

Matlagningsmusik

Min mor tyckte inte om att laga mat och inte heller mormor heller. Jag har alltid sagt att jag inte gillar att laga mat. Men det kanske inte är helt sant.

Jag gillar att greja runt i köket. Så länge ingen står och studerar mig. (Som med de flesta aktiviteter). Men det krävs ett fritt sinne och framför allt musik. MIN musik!

Stod just och rörde ihop vegetarisk köttfärssås o spagetti. En klassiker i Saras kök. Så vad betyder "min" musik som bara väntar på att få blomma ut ur högtalarna?

Jo, jag börjar med sommaren 2010's huvudlåt: "Count Your Blessings" med Nas&Damien "Jr. Gong" Marley. Det finns inget annat ord än underbar. Jag känner skyldigheten att ta emot livet som getts mig, med glädje och värdighet. Det är så rätt allting. Okej, lite hybris kanske men va fan, det känns så skönt!

Drar ut pots and pans och börjar hacka grönsker. Sjunger med. Såklart! Går sedan över till sommar 2010's andralåt: Patio Song med den walesiska gruppen Gorky's Zygotic Mynci. Lugnare tempo. Jag ler och fräser ihop morötter med vitlök och gullök. När jag kommit till kryddorna: Basilika, oregano, paprika landar under omröring i grytan, njuter jag av "Come to Me" med Koop. Det låter sommar.

Under tiden det puttrar hemtrevligt i grytan, då är det dags att glida över till house! Det är så himla gött, att få svänga stussen och fullkomligt strunta i om någon ser eller ej. Släpper tömmarna och studsar runt i köket. Här har jag lite svårare att namnge vad för house jag syftar på. Men det finns annat bra! Men "Five fathoms" med Everything But The Girl ger mig ett skönt köks-gung. Ganska mycket av dem går bra. "Sometimes I Don't Need To Believe In Anything" med Teenage Fanclub går också alldeles utmärkt.

Ner med spagettin, rör i köttfärsåsen. Lever och njuter. Vrider upp volymen. Och lite till. Fläkten brusar, poslinet klirrar i takt med att tallrikar kommer ut ur skåpen och ner på bordet. Besticken svingas på bordet och glasen svischas fram.Känner mig som en supercool kock. Med en aning stohetsvansinne men det känns helt rätt :)

Kan efteråt konstatera att middagen smakar dessutom väldigt gott. Och till kaffet, likt en mäktig tryffel, Miles Davis.