Folkhemssjukan

Folkhemssjukan går inte att undvika. Den finns överallt i varierande intensitetsgrad. Den frodas inom de fyra väggarna oberoende på yttre utseende.

Vad är det jag yrar om? Jo, min vän, det handlar om inredning. Martin Timells kulturarv i Sverige. Overload av inredningstips hos Svenske Svensson. Hemma-hos reportage. Allt du behöver för att skapa ett drömhem. Proffsens tips. Antikrundan. Loppisfynd. 5 steg till ett perfekt badrum.

Jag gick med automatpiloten in på en internetsida, jag i mitt tidigare liv besökte frekvent, nämligen:  http://www.alltihemmet.se/. Det var dumt gjort. Verkligen. Försent hamnade pekhanden på "Josefins moderna LANTKÖK". Tydligen måste man använda versaler när det handlar om kök i allmänhet och lantkök i synnerhet. Följande händer:

Jag scrollar förbi de bländvita bilderna som andas institution, modellbygge, opersonlighet, yta, modernitet, trend och som minst av allt visar en bild av ett levande personligt, såsom jag uppfattar det, hem. I slutet av reportaget finns en stor bild av innehavarna av detta LANTKÖK med följande text:

Här bor: Josefine Persson och Andreas Göthammer med hunden Snuffe. (du milde himmel!)
Var: I Ronneby i Blekinge,
Storlek: Köket är ca 20 kvm.
Byggår: Huset är från 1940-talet. (så klart!)
JOSEFINS 5 BÄSTA KÖKSTIPS: (versaler igen!)
• Välj en vit bas, och förnya med detaljer i glada färger. Men det kan vara bra att ha en ”röd tråd” i hela huset, så att alla rum hänger ihop. (vilket nytänk!)

När jag läste att hunden heter Snuffe brast det för mig. Detta par har verkligen prickat in alla nutidsrätt.

Är det småelakt att sitta och tycka till över några okända människors hem? Kanske, men nu när de fått publicerat sitt LANTKÖK tycker jag det är legitimt att tycka till. Lika mycket som att tycka till om min blogg. Josefin och Andreas tycker säkert otroligt mycket om sitt LANTKÖK. De är säkert både stolta och glada över allt arbete de lagt ner. Och i och med reportaget har de också fått bekräftelse på att deras matlagsningscentra är "rätt". Men varför i himlens namn sitter jag och eldar upp mig på något jag uppenbarligen tycker är så ointressant? Det är Snuffes fel. Gapskrattet fastnade efter en kort stund i halsen när känslorna tog överhanden.

Det känslomässiga engagemanget i ämnet, kan tyckas överdrivet. Men tänk efter. Hur mycket ger det dig att få titta in hos andras "perfekta" hem? Nyfikenhet? Avundsjuka? Jänte? Inspiration? Ja, inspiration är förmodligen det vanligaste svaret, vilket betyder förändring, eftersom du blir inspirerad att antingen göra om, köpa till, byta ut, bygga ut, piffa upp mm ditt hem. Det betyder också (oftast) nykonsumtion; köp köp köp. Loppis, nydesign, auktionsverk, IKEA o.s.v. Det kan absolut betyda: lämna in till Saronkyrkan och köpa "nytt" hos Emmaus/Myrorna. Återvinning i sin bästa form. Men när du läser IKEA's årsrapport förstår du att omsättningen av nyproducerat ökar hela tiden.

Min ekvationen blir således: "sökandet efter det perfekta hemmet och livet" + "vara rätt i tiden" + materialist = ökad miljöbelastning och orättvisor + ökad samhällsekonomi + en fortsatt osäker hemidentitet (eftersom trenderna kommer få dig att aldrig blir färdig och därmed eldar på konsumtionen). I takt med att inredningstidningarna ökar i upplaga, ökar också människors osäkerhet om vad som är "rätt och fel" i deras hem. Jag känner att jag kräks. Givetvis kan inredning, arkitektur och design vara ett äkta intresse, förstå mig rätt nu, men när det går över till att bli ett riksintresse på bästa tv-sändningstid, hur Pernilla Wahlgren väljer att designa sitt kök så det passar hennes liv med barn och showbusiness, då slår åsiktsbarometern i taket. Svensken kräver Ernst på somrarna, Martin o Co på vår-och höstarna, Ernst (igen) på vintern och däremellan diverse arga snickare, prettohemfixare och lilafixerad (men väldigt rolig) anglosaxisk inredare. Showbusiness, då har jag fått nog. Det är nu jag vill kräkas. Igen.

Detta ämne, inredning engagerar mina känslor faktiskt lika mycket som barnen i det översvämningsdrabbade Pakistan. Slavmarknaden i slumstadens Kairo. Nu kan man verkligen prata om hem. Och i viss mån inredning. Pappkartonger som utgör väggar, fotogenlampor, blått plasttak från UN, aluminiumkärl till både mat och kopparutvinning, tygbitar som säng... Men mitt engagemang omfattar också andra. T.ex sjukskrivna  arbetssökande Mona som med sina tre barn försöker få rätt till en bra boendemiljö, hon enligt lag förtjänar, i det mögeldrabbat hyreshus de bor och med den Norska hyresvärden som ger blanka fan i att hon och barnen blir allt sjukare.

Jag vill mycket hellre läsa om hur vår Mona gör sitt hem så trivsamt och hemkärt hon kan för sig och sina barn. Jag vill veta vad uteliggaren Steffe tycker om begreppet "hem och inredning". Att fråga de hemlösa i Kairo, är som att sparka en döende. Men då kan kanske Svensson få lite perspektiv på sitt sökande efter det perfekta hemmet. Och kostnaden av det.