Tobakslådan

Hittade nyligen min morfars fina tobakslåda däri det låg en mängd tankar och funderingar nedklottrade från åren 1991,1992, 1995, 1999, 2001 osv. Anteckningar som till min förvåning, inte bara ligger en ung person nära utan även en något äldre.

Först var det nostalgi att läsa och minnas vad jag varit med om. Men allt eftersom jag läste mig längre ner i högen, växte en deprimerande insikt fram. Efter varje mer eller mindre avancerat, kärleksmöte slutar de med att jag sitter där i allt mitt grubblande, analyserande och ältrande. Jag måste ha fötts under stjärnan Dåligt självförtroende.Gungandes på golvet i sovrummet. Uppe vid Masthuggskyrkan. I Slottskogens dunkla skogspartier. Ute på klipporna på Kössö. Genom Parc Monceau. Vandrandes upp mot The Crown i Huddersfield.

Jag försöker på ingalunda sätt verkar unik i detta så mänskliga tillstånd, men inför mig själv hade jag nog ändå trott att efter varje avslutad kärleksrelation snabbare återhämta mig.

Oh l'amore! I så många former. Kärlek till Gud, i givmildhet, som del av en erotisk laddning, vänskapskärlek, till sina barn, om att bry sig om andra och sig själv, till livet o.s.v. Längsta listan. Kärlek är sådan fantastisk glädje. Därför dunkar jag nävarna mot huvudet och frågar mig själv: varför, varför måste jag genomlida motsatsen? För att förstå hur skön kärleken är? Men det vet jag ju! Bara det att jag vill behålla den. Jag vill vara solen.

Osäkerheten av ett brustet hjärta, blossar upp vid varje kärleksgnissel. Jag hatar den. Grubbelfunderingsanalyserandet slår omkull mig varenda gång och okänsligt struntar i hur hårt fallet blir. Samma frågor oavsett; vem, varför, hur, när, vad gick snett, va?

Spotta i näven och gå vidare. Jajamensan. Skaka bort grubblerierna som stjäl kraft och energi. "Lyft hakan. Sänk axlarna, upp med bröstet och ta ett djupt andetag. Se där, nu känns det väl bättre?". Så jäkla praktiskt snusförnuftigt. Vad vet de om känslomässigt lidande, om självömkan som en psykisk njutning med många fler biverkningar än berusningen och överlyckan. Givetvis har de rätt.


Det finns säkert mängder med präktiga svar hur man ska göra / tänka / agera /resonera i otaliga självhjälps böcker. De tilltalar mig föga. Jag tar hellre och nöter på en god vän (som förhoppningsvis vill vara kvar även efter ältandet).


Tobakslådan kommer fyllas med fler historier, antingen mina eller mina barns.  Och jag hoppas att några slutsatser som ändå ligger där, kan ge tröst åt att gå vidare.