Vardagskoma

Att lägga små barn måste var det mest tålamodsprövande som en vuxen kan utsättas för. Jag utgår från planen som till en början verkar bra. Någonstans vid tandborstningen börjar det spåra ur. Nu springer G ut och M gömmer sig bakom en soffa. Efter vänlig bedjan om att de skall nu upp och i säng, ändras tonen och blir allt mer rak för att sedan övergå till handgripligheter; en unge under var arm. Väl uppe börjar nästa projekt; få respektive barn i respektive säng och få dem att stanna där. Godnattsagan går bra. "Ska bara"-stunden varierar efter nivån på trötthet. Hyssar att de ska ligga still och vara tysta. Aaahh, nu sover de.

Okej, julhandel sägs vara lika stressfamkallande som att var i krig (enligt en vetenskaplig tidsskrift) men sängläggningsprocessen ligger i samma nivå fast på ett annat plan. Julhandel är begränsad till en kanske två gånger. Sängläggning känns oändlig tills de små liven har flyttat hemifrån.

Den tanke skulle jag inte skrivit. Om jag inte var det innan är jag det definitivt nu; slutkörd. Visst, det är mödan värd att få dem att somna för den stillheten som sedan infinner sig är fantastisk. Min egna tid lyser, kvällen är full av öändliga möjligheter. Sätta in foton i album?

Verkligenheten pratar något annat. Nu har jag inte tv (mer än i datorn) så framför en dumburk hamnar jag inte, men väl hängandes över en köksstol eller i soffan. Trappan går bra. Blicken är trött och ofokuserad och i öronen susar det svagt av alla ljud som bedövat inneörat med onödigt ljudvågor i kombination med barnens höga röster på eftermiddagarna. I hjärtat har pulsen lagt sig till vila. Tankarna går runt runt utan mål och hjärnan registrerar små konstiga saker jag aldrig tidigare noterat; en död nyckelpiga, ett vitt smultron, på bordet en reklampenna med ful logga, en hink utanför grannens port..

Jag känner vibrationerna av tvättmaskinen. Hör slurpet från diskmaskinen. Anar i ögonvrån att det ligger oöppnade A5-kuvert och ser sura ut. Det gör inget att jackorna hamnat halft och halft på krokarna och att skorna ligger huller om buller i entrén. Det är okej, de stör ingen, det påminner mig istället om de som bär skorna på dagarna. Känner ett leende sprida sig i mitt ansiktet och rynkorna över pannan slätas ut (om de bara kunde vara utslätade lite lite längre, säg ett par dagar, kanske t.o.m en månad!).

Hör mig tänka något obegripligt, något i stil med "ja knakse suklle ähnga..plock ur dsmkin..mhm..."

Åh, denna vardagskoma.