Jada jada jada..

Den här biten är tillägnad alla vi som gillar att prata, fundera, lyssna, prata, analysera, grubbla en stund, tänka, prata igen och tänka igen.

När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur  kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.

 Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.


Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.

Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.

(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).

Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.

Det är jag.