Kan någon vänlig själ förklara för mig varför jag utsätter mig själv, mina barn och omgivningen för julterrorn? Jag ger mig iväg med bilen och barnen och Mollys ryggsäck och den slitna handväskan mot ett shoppingscentrum så fyllt till brädden av stackars julhandelshopoholics med empatilösa ögon och sylvassa armbågar. Galenskap, jo jag vet! Bidrar mitt glada, nej det är fel ordval...Bidrar min frånvarande närvaro till den ack så intensiva julhandel som totalt genomsyrar området redan vid rondellen in till Allum? Inte det minsta. I en orörlig kö inne på Bokia tappar jag den lilla dutt tålamod som kvarstår.
-Nä det får fan-i-mig räcka, det blir inga julklappsböcker i år!, ropar jag högt och daskar böckerna i bordet brevid. Med en missnöjd och skrikande Molly i vagn kliver jag ut ur kön fram till en uttråkad Gabriella som halvligger över ett bord.
Jag har till råga på allt fått någon form av magtjoflöjt (diareé på gränsen till rännskita..) som gör att mina ögon hela tiden automatiskt söker efter närmsta hygienservitut än till de oumbärliga sakerna som står skrivna på julklappslistorna i min jackficka. Det kanske är någon form av magkatarr? Ibland testar jag min puls på det bankkortsstora "Må bra"-kortet jag fick från Finansförbundet. Där finns fyra tillstånd: stress, lugn, normal och spänd. Jag har konstant röd (spänd) -svart (stress) ruta hur många djupandningar jag än gör. Det borde finnas ett till tillstånd på kortet: apati.
I'm dreaming of a white christmas....ljuder ut över Nordstans alla gator och håglöshet, oftast i en så kallad version av orginalet och med en 303 som taktpinne. Tankarna glider kvickt iväg till en fin vinter i staden Huddersfield, North Yorkshire för er som undrar. Där var det knappt någon snö att tala om men desto mera stillhet och avsaknad av konsumption. Mörkret skingrades av glest placerade gatlyktor på den smala vägen upp mot Castle Hill. Där uppe vid puben intog jag och Carina vår juligaste middag ihop med Outdoor Pursuit Society. Det var en julmeny i Engelsk klassisism som avrundades med en brinnande plumpudding. Avslutningen var bäst; med magar fyllda till bredden gick jag och Carina den långa smala och bilkfria vägen hem till huset. Stjärnhimlen, tystnaden och de brostbitna rosenhäckarna utmed stenmurarna, delade vår närvaro. Det var vad jag kallar: en äkta julfrid och jag önskar varenda stackars sate jag mötte idag, just en sådan stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar